Lady Valet har kommit hem

Äntligen är ju bara förnamnet på den processen. Först hade jag min alldeles egna process och dividerande om för- och nackdelar med ställbar provdocka kontra standarddocka i storlek 38; lyxiga Stockman kontra rangliga Diana. Till sist bestämde jag mig ändå för Lady Valet, och efter ytterligare ett par månader kände jag att det var rätt tidpunkt att beställa (nej, jag är inte alltid så snabb i vändningarna). Beställde, fick en orderbekräftelse med besked om 2-3 dagars frakt och sen kom den Mycket Långa Väntan.

Efter en och en halv vecka befann hon sig i Malmö. Därifrån till min lägenhet kan man ju tycka det är enkelt, men inte när man är Posten.  Då påstår man att man sökt kund och att kund inte varit hemma (jo, det var hon). Man påstår också att man lämnat meddelande till kund (nej, det har man inte). Man påstår också att det bara är att ta med leg och kollinummer till Hemköp för att få sin vara (nej, det krävdes ytterligare ett samtal till Posten (på Posten) för det). Och sen fick jag själv stå för leveransen (en bussresa och promenad) med Ladyn innan hon var på plats. Vad säger då Singer Sewing Machines om sin service och leverans?

No one can predict unforseen circumstances.

Varpå jag svarar:

Of course not.
But it would help if you told your customer that "sorry, your order's been delayed because we choose to send it to Sweden by horse and carriage" instead of the "Courier Euro Prioity 2-3 Days" that it says on the order confirmation.
It would also help if you worked with a courier service that actually tries to deliever the order. I can recommend Schenker. 

Vad tycker jag då om Ladyn? Hon är rätt sober och snygg i beige och trä. Hon är lätt att ställa in. Hon har ganska kraftig bröstkorg och ganska liten byst. Och så klart krävs det ett par olika klänningar och kunder innan jag kan säga om hon är rätt eller inte. Men beställa från Singer Sewing Machines skulle jag undvika.

Vintagemässan 2013

Det har gått ett par veckor sedan Vintagemässan i Malmö. Jag har återhämtat mig, även om jag fortfarande håller tummarna för att den sista affären inte är färdig än... Mässan var alldeles alldeles underbar.

Förra året var det svettigt och trångt (och alldeles underbart) på Tangopalatset så i år hade mässan flyttat några hundra meter till Amiralen. Mycket bra idé! Jag åkte ner både lördag och söndag - man vet ju aldrig vad som kan dyka upp. Även det visade sig vara en mycket bra idé! På lördagen hade jag nöjet att lyssna på gulliga Elsa Billgren som pratade vintage med sann passion, och dagen efter pratade Emma Sundh om vintagefester - bådas bloggar läser jag flitigt så det var ganska trevligt att få se dem på riktigt också. Men framförallt tittade jag och njöt av - och handlade - vintage!

På lördagen hängde jag med Bodil bland hennes hattar och köpte lite hattflätor, flor och knappar, och hjälpte till att datera ett par av hennes grejer. Vi brukar ses på Degeberga samlarmarknad plus att hon är gullig nog att rota i sina lager när jag mailar henne på jakt efter något särskilt.

Dessutom köpte jag en neglige i svart nylon. Ganska så underbar faktiskt.

Det var oväntat svårt att hitta kläder till mig, mest för att jag inte kan min storlek längre. Men jag har slutat äta mjöl, och skurit ner väldigt mycket på min sockerkonsumtion. Jag är uppvuxen med förmiddagsfika, eftermiddagsfika och kvällsfika. "Systrarna P fikar ihjäl mig" har min svåger påstått vid nåt tillfälle. Men nu har systrarna P sagt bye bye till det där - och bye bye till en massa kläder (och för all del hello till gamla pärlor som fått komma fram ur gömmarna igen). I alla fall, när man gör det, då händer det grejer med kroppen. Och jag är van vid att på några sekunder se om en klänning kommer att passa mig - helt plötsligt fick jag ju prova och ha mig. Mycket för stort, en del för litet, och jag var lika förvånad oavsett resultat.

På söndagen hade jag med mig V och då började det rassla till i kassarna. V köpte en urflott klänning från Balmain i greige crêpe och jag drömde om blå tyll...

Nej, jag är verkligen inte photogénique. Men
klänningen är SÅ FIN.

Problemet var att klänningen bara var med som skylt, men jag fick prova ändå. Och den satt som en smäck... På insidan hade den forna ägarinnan skrivit alla baler den varit på; den första var Amaranten och gissningsvis hennes debut. Jag och butiksdamen bytte nummer och visitkort och hon skulle fundera och återkomma till mig. Det har hon tyvärr inte gjort ännu, och jag tänker ju besöka hennes butik i Höllviken i sommar i vilket fall som helst, men oj vad den där tyllen hade varit fin hemma hos mig... Provade ett par aftonkappor hos henne också och vill verkligen ha en - fast i påfågelblått dupionsiden och med mer midja. Sömnadsprojekt nummer ... 58?

En parantes - brudklänningen till höger är new old stock
med prislappen kvar. 5900 kr stod det på den. Klänningen är
från första halvan av 1950-talet (skulle jag tro). Om den var
från just 1950 skulle det innebära ett pris på 105 000 kr i dagens
penningvärde. Om den var från 1955 lite mer modesta 75 000 kr.
Fantastiskt.

Jag provade hattar hos underbara FN92. Inte vintage, men saker kan ju faktiskt vara fina ändå. Gillade verkligen att ha ett fågelbo på huvudet! Något liknande får det bli en dag.

Ska jag vara helt ärlig blev jag helt betuttad i FN92 och de som jobbar där. Jag har ju varit i butiken i Köpenhamn flera gånger och suktat, och nu blev jag som förälskad i allihopa och ville mest bli en del av deras familj.

Liane (som fixar baktill) var som förhäxad av min brosch på lördagen och på söndagen nöp hon mig vänskapligt i rumpan. Pauli (som fixar framtill) äger hela kalaset. Den här typen av fantastisk service gav de till alla i dagarna två. Åh...

Mer eller mindre på vägen hem gjorde jag helgens stora inköp - en tvådelad klänning från Frankrike; i tjock härlig bomullsrips. Den är helt omöjlig att fota på klädhängare; jag ska försöka få till en bild med mig i vid tillfälle. Jag trodde ALDRIG (se fikaavsnittet ovan) att jag skulle komma i den, men jo då. Nu saknas ju visserligen dragkedja i livet, men det är ju en petitess.

Jag skulle tro att den är från 1948-1950. Längden och modellen är så mycket New Look, men att den skulle vara så tidig som 1947 (när den dessutom är från Nice och inte Paris) tror jag inte. Men -48 eller -49 gav sig nog ateljéerna utanför Paris på den nya stilen...

Bara två bilder till, från FN92... Deras UNDERBARA 1950-talsklänningar och så jag i hatten igen.

Fast de där rosetterna i midjan hade både jag och klänningarna
klarat sig utan.

Den här bilden la FN92 upp på sin Facebooksida. Jag är så mallig över det.
(Och för att jag för en gångs skull inte ser helt o-photogénique ut!)

Bilderna på mig har snälla V tagit, den sista kommer som sagt från FN92 och resten av mig.

Paris - au revoir

Den mest klassiska Paris-bilden - Eiffeltornet. Det bästa var loppmarknaderna, macronerna och champagnen. Nästa resa blir London, men det tar nog ett tag innan jag samlat ihop en ny reskassa. Först ska jag sy upp de där tygerna jag köpte. Sen är det nog dags för Amsterdam igen - eller New York. Det verkar finnas fantastiska tyger i New York. Och sen, sen måste jag ha mer parisisk loppis. Paris - på återseende!

En stad av couture

Haute couture - denna högsta form av klädskapande, en konstart som fransmännen helt enkelt äger. Så klart behöver man inte vara fransman för att ägna sig åt hatue couture, men det är bara i Frankrike kläder är en så självklar del av landets identitet och kultur. Jag kan till exempel inte tänka mig att stadshuset i Stockholm skulle ha en stor, magnifik utställning om kläder. Det är nämligen precis vad L'Hôtel de Ville de Paris har just nu (och fram till 6 juli) - Paris Haute Couture! Utställningen, som är gratis, visar couture från 1850 och fram till idag. I grunden i kronologisk ordning, men ibland får man titta två gånger för att se om klänningen var från 1912 eller 2012. Första delen av utställningen innehåller foton, filmer och skisser som visar processen, men den stora delen innehåller ett hundratal helt magnifika klädesplagg, föredömligt utställda så att man kan se dem från alla håll.

Jag tillbringade en förmiddag på utställningen, envist uteslutande alla människor runt omkring mig (det var så fullt!) och så bara jag, kläderna och ett ritpapper. Fotografering var så klart förbjuden, och det fanns gott om nitiska vakter som såg till att förbudet efterlevdes. (Jag gjorde faktiskt inte ens ett försök - det var så många runt omkring mig som gjorde det och misslyckades.)

Till utställningen har man tagit fram en bok, som gick på saftiga 60 euro om man ville ha den på engelska. Något mer rimliga 40 euro för den franska. Jag hade inte mage att gå ifrån den, så jag hostade upp pengarna (alla 60) och fick en tegelsten tillbaka (som jag sen släpade med till Montmartre där jag tog TRAPPORNA från Abbesses. Big mistake. Även om de är vackra, så ligger metrostationen djupt. Typ 36 meter djupt. Det är många trappsteg med en tegelsteg i famnen! Och så fick boken följa med på hela tygshoppingen.)

En av många favoriter från utställningen; en kavaj från 1951 av Carven.

Men man behöver inte gå på utställning för att se couture. Det finns andra varianter också. Man kan till exempel åka till 8e arr utan frukost, inse att vi inte är i Kansas längre och försöka att inte höja ögonbrynen när frukosten kostar 15 euro.

Till denna frukosts försvar ska jag dock säga att det var den bästa. Supertrevlig superfransk hovmästare, starkt varmt kaffe, varm mjölk i egen kanna, bisarra mängder skramlade ägg (med grädde och smör...), gigantisk croissant och färskpressad juice. Åt en annan frukost på  superhajpade Le Pain Quotidien och nja. I slutändan dyrare (hur nu det är möjligt), inte lika god, inte lika charmerande service och alldeles för slamrig och träig miljö. Överhajpat helt enkelt. 

Tillbaka till couturen från den här frukostutvikningen. Bara ett stenkast från den bästa frukosten ligger nämligen Rue Montaigne, där Christian Dior 1947 öppnade sitt modehus. Numera huserar de i större delen av kvarteret. 

Jag behövde inte direkt trängas så där fem minuter över tio på förmiddagen... Jag försökte hålla ordning på alla expediter men tappade räkningen efter tjugo (plus att de såg likadana ut allihop - pinnsmala, välklädda och med höjda ögonbryn). Jag snirklade runt i salongerna i grått, vitt och den 1910-tals rokoko som Dior älskade, ansträngde mig för att passa in (jag måste säga att det hjälper att hålla Miss Sicily i handen), inte gå vilse och samtidigt tjuvkika på konstruktion och sömnadssätt. Jag blev oerhört imponerad av materialen; sidenklänningar dubblerade med organza, crêpe, och tjockstickad trikå. Mindre imponerad var jag av sömnaden; overlock och fållar där stygnen syns tycker jag ju inte hör hemma på en klänning som kostar en sisådär 10 000-20 000 kronor. Visst, det är inte couture, det är prêt-a-porter, men ändå? 

Även om huset Dior tidigt blev en stor business, ganska långt ifrån det lilla diskreta hus Dior tänkte sig från början, så kändes det ganska avlägset att jag befann mig på (ungefär) samma plats som var New Look visades upp för första gången. Det har hänt mycket sen dess. Kände jag mig lockad att handla? Nej, faktiskt inte. Jag är kär i Dior of the past, inte of the present. Visst, hade jag haft obegränsat med pengar hade jag säkert handlat. Bara för att. Men jag tror ändå jag hellre hade valt fin-vintage, den jag inte tyckte jag hade råd med.

Eller för all del, ett par gammelrosa pumps i lack vände jag lite på. Ruskigt söta. Och inte helt overkliga i pris, runt 400 euro. (Inte för att jag någonsin lagt 400 euro på ett par skor. Men jag skulle kunna göra det, och sen leva på vattvälling i två månader.)

Förutom den dröm-vintage jag spanade in hos Didier Ludot fanns det dröm-vintage på marknaden i St Ouen. Där kommer jag, ganska varm och med ganska skitiga fingrar efter att ha klämt och vänt på både det ena och det andra, och så befinner man sig i en affär med företrädesvis tre- och fyrsiffriga belopp (jepp, fortfarande i euro). Mycket pillande blir det faktiskt inte då. Babellou Vintage hade två butiker med några hundra meters mellanrum. I den första fick jag först inte komma in, för där var någon kändis som ville ha lugn och ro. (Undrar vem?) Någon timme senare hade hon dragit och jag fick också titta. Och där fanns att titta på... (Önskar jag hade kunnat fotografera också.)

Men som sagt, couture finns överallt i Paris.

Som här, en minnessten i gatan för Callot Soeurs, ett modehus drivet av fyra
systrar och som stod på sin höjd under 1920-talet.

Eller när man helt plötsligt springer på en broderiskola.

Lesage gör helt magnifika broderier till en mängd couture-hus och det är nästan ofattbart vilken tid (och omsorg, kärlek och skicklighet) som läggs ner på broderierna. På  Ecole Lesage utbildar man framtidens petits mains till modehusen men även du eller jag kan betala (en saftig) slant för att lära oss broderihemligheterna. Karl Lagerfeld och Chanel köpte Lesage för ett par år sen eftersom inget av barnen Lesage ville ta över - vad skulle modevärlden göra utan Lagerfeld? (Eller Lesage?)

Åh puh. Det finns så mycket vackert. Det finns så mycket man kan göra. Jag har lite för lite tid. Lite för lite pengar. Men tack och lov möjligheten att i alla fall nafsa allt det här i kanten!

Vart tog de chica fransyskorna vägen?

En av alla de saker jag såg fram emot med Paris-resan av var att sitta på uteserveringar, dricka champagne och titta på chica fransyskor.

Champagne, confiterad anka, popcorn (?), Pantheon i

fonden, i kvällssolen. Ja tack

De två förstnämnda var inte så svårt, däremot det sistnämnda. Vart har alla chica fransyskor tagit vägen? Eller har de bara funnits på modebilderna?

Fransyskorna röker fortfarande förtvivlat mycket, men inte ens det verkar hjälpa mot den begynnande västerländska fetman (iofs inte så konstigt med den enorma mängden bröd, och socker, som fransmännen verkar sätta i sig). Och särskilt chica? Nja, uniformen där (precis som här) verkar vara skinny jeans, lös ovandel, ballerinor och för liten skinnjacka. Så tråkigt.

De mest välklädda "fransyskor" jag såg var kinesiskor. Eller man; i snäv knälång kjol, höga Louboutins och knallröd kavaj. Tror jag såg ett par-tre kvinnor som var så där superchica - men de närmade sig ju 70 så troligtvis var det de som var med när det begav sig.. De har troget hållit fast vid sin stil sen 1950-1960-talen, men det finns inga nya som tar vid (även om jag gjorde mitt bästa...).

Känns som att vissa delar av Paris - chica fransyskor, billig kvalitetsvintage och couturetyger i drivor - bara finns i mitt huvud. Tur då att loppisarna var precis som de skulle! Och att couturen finns... Mer om det imorgon!

Fungerande dator och Paris del 4

Jag har en fungerande dator igen! Lycka! Och så gott som allt är tillbaka; och nu är det mest att jag ska samla ihop mig och få upp allt jag tänkt få upp här på bloggen. Känner mig lite ringrostig.

Men låt oss åka tillbaka till Paris och tygdagen! Så gott som alla tygaffärer jag kunde hitta vid min research hemma framför datorn låg i samma lilla kvarter nedanför Sacre Coeur - oerhört behändigt.

Men jag undrar ändå om jag verkligen varit på rätt ställen. Jag har redan gnällt över mängden polyester i vintageaffärerna - och tyvärr gnäller jag vidare när det kommer till tygaffärerna. Jag förstår det inte! När det finns så mycket vackra, hållbara, behagliga material - varför dominerar då polyester? Varför föredras plast framför siden, bomull, bambu?

Många av affärerna skröt med att de minsann hade couture-tyger. Vad de menar med couture får förbli osagt. MIN idé om couture är nämligen inte neonmönstrad leopard med guldglitter. Flera av affärerna var gigantiska - våning efter våning efter våning och jag trodde verkligen att jag kommit till himmelriket. Det tog slut när jag började klämma på tygrullarna...

Men nej, jag åkte inte hem tomhänt. På Tissus Reine fanns det förhållandevis gott om ull och bomull, men efter att ha gjort ett minst sagt rejält ullinköp av en extremt trevlig karl (jag höll på att säga betjänt - så korrekt och gentlemannamässig var han!) på andra våningen hade jag lite svårt att plocka upp kreditkortet en gång till på första våningen där bomullen fanns...

Isblå och magentafärgad crêpe till vackra höst-vinter-vår klänningar. Perfekt
för oss svala blondiner!

Helt omöjligt att få till rätt färg med kameran och Photoshop. Den här ullen
är en riktigt glänsande rubinröd ull med lite lite lugg i. Till vintern ska den
bli min nya vinterkappa!

Jag är väldigt nöjd med de här tre - men jag önskar som sagt det varit mer...