Att avsluta en söm

Jag vet inte riktigt vad det korrekta uttrycket är på svenska. På engelska heter det seam finish, vilket är ganska självförklarande - det där man gör för att avsluta sömmen, så att tyget inte repar upp sig. I moderna kläder som vi vanliga dödliga kan handla är det i stort sett alltid en overlocksöm. (Jag återkommer till de inte vanliga dödliga senare.)

Det brukar se ut ungefär så här; de båda tygstyckena är overlockade tillsammans. Ibland finns det en raksöm några millimeter in, men inte alltid (definitivt inte i trikåtyger).

Ett vanligt misstag som många gör är att tro att overlock är ett nytt påfund som kom på typ 1970-80-talet, men det var då det började dominera inom konfektionen. Overlock-sömmen uppfanns 1881 och det amerikanska patentet på den första overlock-maskinen är från 1889.

Det här är ett bra exempel på vintage-overlock i en klänning från 1960-talet. Fortfarande breda och isärpressade sömsmåner, men avslutade med overlock. (Jag vill ha sömmarna isärpressade eftersom de blir tunna och inte syns från rätsidan.)

Det finns flera olika sätt att avsluta sömmarna enligt traditionellt syeri. De flesta varianter kan man hitta på insidan av sina vintageklänningar. När jag syr, väljer jag olika metoder beroende på vad det är för tyg, plagg och hur det ska användas och tvättas. En bomullsklänning till exempel, som kommer att tvättas ganska ofta i tvättmaskin, får nästan alltid zick-zack sömmar.

Den ena (nedre)delen är zick-zackad medan sömmerskan varit smart och utnyttjat stadkanten, som inte repas upp, på den andra.

Ett snabbt och prydligt sätt är att använda en zick-zack-sax. Det funkar i krispiga tyger som inte repar sig så lätt - jag gör det ofta i klänningar i dupionsiden (som dessutom ska kemtvättas) och på foderdelar. Det jag gillar bäst är att det blir en absolut platt avslutning som inte alls syns på rätsidan av plagget.

Den här varianten blir också ganska osynlig - man viker helt enkelt in en del av sömsmånen och syr ner den med en raksöm. Det här är insidan av en balklänning - jag älskar att sömmarna är lite sneda och vinda och att man verkligen ser handen bakom. Idag blir vi toknervösa så fort ett tyg repar sig, men det är verkligen ingen fara.

Och så kommer vi till sist till den mest traditionella och mest tidskrävande av dem alla - att kasta sömmarna för hand. För de där som inte är vanliga dödliga och fortfarande kan köpa haute couture så är det så här sömmarna avslutas. Förutom att zick-zack-saxa är det här sättet som ger plattast, mjukast och mest osynlig avslutning, och är dessutom riktigt tåligt. På en brudklänning jag sytt kastade jag sömmarna för hand - den tjocka crêpe satinen jag använde repar sig lätt samtidigt som ALLT som pågår på insidan syns väldigt väl på utsidan. Alltså handkastade sömmar.

Så här syr man - från vänster till höger. Pedagogisk bild från Tuppens sybok.

Tack till Anna som skickade en mailfråga om handkastade sömmar - och som säger att hon älskar min blogg! Så glad jag blir av att höra det!

En påfågeldröm

Igår fick jag hem en ny favoritklänning. Otaktiskt nog är den i ull, vilket står i ganska stor kontrast till den sommarvärme som råder just nu. En liten del av mig hoppas på bara en dag till med kanske fem grader så jag får ha den på mig. (Ok, det är en väldigt liten del av mig.)

Så här bra sitter den - fantastiskt. I tjock fin brokadvävd ull, och inköpt efter en tuff auktion i nästbästa vintagegruppen på Facebook (eftersom nu Vintage de Luxe är den bästa).

Tyget i närbild; något av det finaste jag sett.

Egentligen behöver jag inte flera fina ullklänningar. Jag behöver vår- och sommarklänningar. Men vad gör man när man springer på en påfågeldröm?

Vintage till salu

Nu finns finfina vintageklänningar och vintagehattar till salu!

Från ull till siden, från 1930-tal till 1960-tal, från vardagsklänningar i rosa till värdiga en brud i ljusblått skimmer.

De här godbitarna säljer jag i 1900-1970 Vintage de Lux - en av de bästa säljgrupperna på Facebook. Gå med du också - där finns det massa finvintage!

Längsta Inlägget om Siden

Vi fortsätter vintagematerialskolan med siden, ett av mina absoluta favoritmaterial.

En flott klänning i "vanligt enkelt siden", det vill säga en tuskaft.

Idag kommer siden framförallt från Kina och Indien, och vävs i en mängd olika tekniker. Det kan vara allt från den tunnaste chiffong till den tjockaste duchessen. Siden är ett naturmaterial, det andas och är väldigt skönt mot huden. En del siden går utmärkt att tvätta i vatten, vissa i maskin (med sidentvål! Vanligt tvättmedel "torkar ut" sidenet och gör det papprigt och glanslöst.) medan andra definitivt ska kemtvättas.

Hos Simbrasiden i Stockholm (där jag brukar köpa sidentyg) finns en utmärkt liten handbok med skötsel, tillverkning och användning och dessutom information om silkesfibern.

Hur vet man då om det är siden? Ju mer man klämmer och känner på tyger desto mer lär sig fingrarna hur det känns. Det är oerhört svårt att beskriva nåt som sitter i fingrarna (värre än att beskriva en smak!) men handlar om yta, följsamhet och mjukhet. Det finns dessutom en viss sötaktig lukt man kan känna ibland. För att vara säker på det ena eller det andra brukar jag elda. Pilla bort några trådar eller klipp en trekant ur sömsmånen, håll i en pincett och håll över ett brinnande ljus. Siden brinner långsamt, och det blir oftast väldigt lite aska; som en spröd, svart rund pärla. Och så luktar det bränt hår.

Hade det varit polyester, hade det luktat bränd plast och blivit en hård svart rund klump, och dessutom smälter polyester snarare än brinner. En konstfiber som acetat är betydligt vanligare än polyester i en vintageklänning från 1950-talet eller tidigare, och då hade tyget också snarare smält än brunnit men istället luktat ättika/vinäger och bildat en oformlig svart och spröd klump. Det skulle också kunna vara rayon eller viskos, som brinner väldigt snabbt, luktar trä eller papper och i stort sett inte ger någon aska.

Den här ateljésydda skapelsen har jag trott var en fin sidensatin - tills jag eldade på den och insåg att det var acetat.

Jag har märkt att det är sjukt svårt att fota tyg. Men är här ändå några exempel:

Chiffong. Trådarna är tvinnade som ger en crêpad, matt yta och lite elasticitet. Kan användas till hattmakeri också.

Pajsiden, eller japonsiden. Tunn och lite skör tuskaft. Används ibland som foder - eller som klänning...

Dupionsiden, som är otroligt populärt i Sverige. Matt och lite ojämn yta eftersom den vävs med en knutigare tråd, med finfin lyster och lite prassel. Kallas ofta thaisiden eller råsiden. Men råsiden är det inte - det ser helt annorlunda ut.

Sidentaft påminner lite om dupionsiden, men är helt slättvävt och riktigt stelt och frasigt.

Som sagt, svårt att fotografera tyg. Det här är i alla fall en crêpe de chine. Vävd i tuskaft med olika hårt tvinnade trådar som ger en matt yta och elasticitet. Ser lite ut som en trikå.

Det här är kanske vad man oftast tänker på när det gäller siden - ett satinvävt tyg som crêpe satin. Till höger ser man den blanka ytan och till vänster baksidan, som är crêpad. Man kan välja helt fritt vilka sida man vill ha på utsidan av plagget.

En satinvävd klänning i rosmönster med klassisk 50-tals ringning.

Det här är en av de klänningar som jag använder mest för tillfället, och den är både satinvävd och brokadvävd - och med soutage runt brokadmönstret.

Kan också vävas dubbelt så att det är satinvävt på båda sidor. Duchesse är en mycket tjock satinväv som rullar sig i kanterna och som man oftast ser i brudklänningar.

En typisk duchessebrudklänning med fantastiska broderier och vattenskador. Däremot inte i siden utan polyester... Det är så svårt att SE vad som är vad!

Jag tror den här är satinvävd - men med riktigt långa trådar som gör den nästan lite lurvig. Tyget är dubblerat med svart organza. Sidenorganza är tunn precis som chiffong, men riktigt styv eftersom man inte tvättat ur bindemedlet. Används inom traditionell sömnad för att stabilisera tyger.

Till sist det lite sidenrips. Här extra fin, eftersom tyget har moiréeffekt. Effekten får man antingen genom vävningen (genom att variera trådarnas spänning) eller genom att pressa tyget med olika hårt tryck. Det här tyget är av den senare varianten - det märks eftersom moirén försvinner om man använder ånga när man stryker det.

Den här klänningen är - vare sig det syns eller inte  - i sidenrips. Det är tjockt och ger fin styrsel för såna här dramatiska skärningar. Det gör ont att den är för stor för mig.

Och med det tror jag vi avslutar det Längsta Inlägget om Siden!

I ett önskepåskägg

Lilla K, en mycket kär systerdotter till mig, var ganska bekymrad igår över att jag inte skulle få något påskägg. Och kanske mest bekymrad över att jag inte var så värst bekymrad över det. Men idag, när jag eventuellt kan ha vaknat på fel sida och Elsa visar ett påskägg med finfint innehåll, känner jag ändå att det kanske behövs ett påskägg.

Så medans jag dricker en andra kopp kaffe så samlar vi ihop ett litet önskeägg. Vi börjar med ett överdådigt påskägg i guld gjort av Angelica. Inuti skulle jag vilja ha ett par nya ballerinaskor, varför inte par überglittrande med röda sulor från Christian Louboutin? Vi fortsätter med överdådet - en tiara! Med granater! Det är knappt jag tror den är på riktigt. Tillverkat av Hofjuvler Dragsted, Köpenhamn i början av 1930-talet till prinsessan Viggo, Eleanor Green, grevinna av Rosenborg som en present från hennes man, prins Viggo. Det är i platina och 18 karats guld med äkta pärlor, granater och totalt 40 carat diamanter. Den övre diamantraden är från sekelskiftet och går att ta av till ett halsband. Utropet låg på 1,4-1,6 miljoner på Bukowskis klassiska våren 2012 men förblev osålt. 

Nu har jag ju redan löpt helt amok med realismen, så varför inte en helt fantastisk aftonkjol i sidentyll är av Balenciaga, som finns på the Met Museum i New York. En något enklare men helt fantastisk i samma toner (som är helt helt fel färgskala på mig) är en broderad klänning som just nu finns tillgänglig på Etsy. Tur att den uppges vara i syntet, hade det varit ullcrêpe hade jag lagt mig ner och gråtit. Då hade en koboltblå skapelse passat mig så mycket bättre. Såldes 2011 av Dirty Fabulous.

Ett toilettebord har väl stått på de flesta flickors önskelista under någon period i livet. Det står fortfarande på min, men jag har verkligen inte plats. Men det här, som jag fotat ur någon inredningstidning är ett sånt fint exemplar. 1700-tal och riktig boudoirkänsla. Ett annat praktexemplar kommer att säljas på vårkvalitén hos Helsingborgs auktionsverk. Det är tur att utropet är högt...

Och till sist, något som kommer att vara i fokus på vårens/sommarens loppisar/marknader/antikmässor - vackra vinglas. Helst slipade, helst i kristall och helst många, som de som ägs av en skånsk bloggfavorit. Nu har jag hunnit med ytterligare en kopp kaffe och jag tror dessutom att en promenad längs havet - med en del horisont - blir perfekt denna påskaftonsförmiddag!

(Ps. Från början var det här inlägget fullt med länkade bilder på alla dessa vackra saker, men jag är rädd att även det kan vara ett brott mot upphovsrätten. Så istället får det bli rena länkar till bilderna som inspirerade mig.)

Vintagetyg del 1

I bästa vintagegruppen på Facebook - 1900-1970 Vintage de Luxe - har jag precis börjat med en tygskola. Så varför inte ta den här också?

Ett tyg består av två delar - materialet (eller råvaran) och vävningen (och för all del spinningen av tråden också men det går vi inte in på här). Samma material kan alltså vävas på olika sätt och samma vävning kan vara i olika material - och på så vis får vi en hel hög med vackra tyger!

Vi börjar med vävning. Här nedan syns de vanligaste, som det sedan finns en mängd variationer på.

Tuskaft. Den här vävningen är den vanligaste och ger ett jämnt tyg. Kan vara tunt som chiffong eller tjockt som taft eller vanlig enkel lakansväv.

Twill eller treskaft eller kypert. Ger ett diagonalt mönster som syns i bland annat denim och gabardin.

Fiskben. Ger - så klart - ett fiskbensmönster i tyget.

Satin eller atlas. Ger tyget en slät och glansig yta.

Rips. Ger tyget en ribbad effekt.

Och så materialet. Naturfiber, som ull, lin, bomull och siden, har använts i många århundraden. På 1920-talet introducerades rayon, som är ett samlingsnamn för konstfibrer framställda av cellulosa, som till exempel viskos, acetat och bemberg (och nyare som modal och bambu). Nylon framställs av stenkolstjära och kom i samband med andra världskriget (fallskärmar och nylonstrumporna 1939) men blev riktigt populärt i annat än underkläder först på 1970-talet. Polyester och akryl är syntetfibrer som mest liknar plast. De började användas under tidigt 1950-tal, men slog även de igenom stort på 1970-talet.

Fokus kommer så klart att ligga på de tyger som används i vintagekläder som jag gillar - det vill säga naturfiber och konstfibrer och inte syntetfiber. Nästa inlägg i serien blir roligare - då blir det klänningar och tyger i siden!

Referenser: Vogue Sewing, Tuppens sybok, The Little Guide to Vintage Shopping. 

Till sommaren

Även om jag har en högst älskad Miss Sicily som passar till nästan allt, har jag varit ganska sugen på en rejäl korgväska från 50-talet. En sån som passar på sommaren när svart skinnväska känns för tungt och mörkt. Jag har fortfarande Degeberga samlarmarknad för kanske tre år sen i färskt minne, när jag såg två stycken såna väskor och lät bli att köpa båda. Tänkte att det skulle jag enkelt kunna hitta vid ett annat tillfälle. Tji fick jag. Men i en av grupperna på facebook dök det upp en sån där fin korgväska och idag hämtade jag den på posten - och den är perfekt.

Ganska stor, fin inuti och med läderremmar som inte torkat. Som sagt - perfekt!

I ljuvaste rosa och blåaste blått

Det är inte många veckor sedan jag desperat längtade efter vår. Och nu är den här! I helgen blommade körsbärsträden i Helsingborg, och jag blir lika förundrad varje år. Att något kan vara så vackert.