Is this the end of vintage?

This is a subject I've been contemplating for a while now, at least since I was in London. I visited plenty of vintage stores, but didn't buy a thing. Mostly because I really don't like 80's and 90's fashion, but also because £60 is a lot of money for a dress that needs repairing and/or cleaning. Even if the Swedish krona / British pound-ratio isn't at all at my side, it's a lot of money. The clothes in good condition was even more expensive at £100-150. 90's polyester crap sold for £40.

During the past five years I've been buying, selling and wearing a lot of vintage. During this period, vintage has been at its height (partly because of Mad Men?) but I think we've seen the peak. Malmö Vintage had it's last fair a month ago, former vintage-inspirations moved on from vintage to other styles a year ago and many vintage shops - including FN92 - are closing down or changing their direction.

In a way; so do I. I'm buying a lot less vintage these days, for a number of reasons. I've become more choosy. The cut, the material, the size and the condition needs to be right - and a price that's fair. And the past years craze for vintage means that there are less options out there. After all, as I've said before, there is a limited amount of good vintage. There won't be any more cocktail dresses from the 60's or sun-dresses from the 50's - we have what we have.

Also, fashion has moved on, from the 1950's-inspired of 2010 to the 1970's-inspired of today, and those who saw vintage as a fashion trend probably didn't take so good care of their items...

Perhaps I'm also a bit more lazy - vintage needs taking care of. Hemming, strenghtening seams, airing, dry cleaning... A silk dress that's 50 years old is more fragile than a modern one. And to be quite frank, the musty smell of old sweat haven't decreased.

I guess that is why my cabinet of fabric is so full. I'm preparing to sew the wardrobe of my dreams since buying it is too difficult.

Vad är vintage - del 5 (ett år senare)

Jag gjorde en hel följetong om vintage för ett år sedan (del 1, del 2, del 3 och del 4) och jag känner att mina resonemang håller - fast jag vill ändra åldersdefinitionen. Jag menade att vintage är 50 år eller äldre. Nackdelen med att bara räkna bakåt i tid är att vi förr eller senare är inne på 50 år och 1990-tal - och som jag resonerar så blir det inte vintage för det. Polyester, masskonfektion och aptråkigt är helt enkelt inte rätt adjektiv för vintage!

Istället sluter jag mig till den skara som bland andra Elsa Billgren representerar: vintage är kläder som är tillverkade mellan 1920 och 1969. 1920 (eller kanske snarare 1918, när första världskriget tog slut) kom en helt ny era i klädhistorien. Kläder var inte längre de högre klasserna ensamt förbehållet (jag menar inte att folk i allmänhet gick runt nakna - men de hade inte siden, spets och brokader eller bytte kläder fyra gånger om dagen) och behovet av en påkläderska började försvinna. Efter 1969 är det second hand. Massproduktionen tog fart, syntetmaterialen likaså, och modet blev allt mer ledigt, avslappnat och "demokratiskt" (alla, i alla fall i västvärlden, skulle ha möjlighet att konsumera och kassera kläder i hög hastighet. Den hastigheten har bara ökat, och vi ser inget slut på den. Hur demokratiskt det är för de som tillverkar kläderna är en helt annan sak...).

Den pedagogiska sammanfattningen:
före 1918: antikt
1918-1969: vintage
1969-igår: second hand

Vad är vintage? - del 4 - Morgondagens vintage

Sista delen i mina funderingar kring vintage och vad det är handlar om vad vintage kommer att vara om 25 eller 50 år.

Jag tror helt enkelt inte att det kommer att finnas så mycket vintage om 50 år. De kläder vi producerar idag och har producerat de senaste decennierna håller helt enkelt inte tillräckligt hög kvalitet för att hålla om 50 år. Det är för dålig kvalitet, i materialval och produktion. Många kläder överlever ju inte ens sin första tvätt eller första ägare - hur skulle de kunna tåla flera ägare, flera tvättar?!

Dessutom, hur spännande och intressant är modet idag? Skinny jeans, trikåtröjor i parti och minut och någon enstaka volangtunika från Odd Molly. Färgerna som dominerar är svart och olika nyanser av beige; grönbeige, blåbeige, rosabeige eller nån annan beige. Det är tråkigt redan idag, hur skulle det kunna tåla ögats slitage och vara attraktivt om 50 år? För det är ju så det är med vintage idag - det är så klassiskt vackra feminina plagg, som tål att ses igen och igen; man tröttnar aldrig på dem. Det finns en detaljrikedom och en oändlig mängd tyger och skärningar som gör att det ena plagget inte blir det andra likt - till skillnad från dagens plagg.

Just nu är vintage supertrendigt, och det stör mig. (Och inte bara för att jag vill ha all vintage för mig själv!) För mig är liksom vintage och trender två vitt skilda saker - vintage står för kvalitet, stil och hållbarhet - trend är något flyktigt och så långt från hållbart man kan komma. Det - av förklarliga skäl - begränsade utbudet och det ökade intresset har tyvärr har det redan idag blivit svårare och svårare att hitta vintage, och priserna stiger. Ibland till betydligt högre priser än vad som är rimligt. Men samtidigt tar Bukowskis inte in vintageplagg från de svenska modehusen som Märthaskolan och NK Franska Damskrädderi för de säljer för dåligt. Det finns en paradox här som jag inte riktigt förstår. Dessutom missbrukas ordet vintage flitigt - sök på vintage på Blocket eller Tradera och 99% av sökträffarna är verkligen, verkligen inte vintage. Det gör det inte direkt lättare att hitta bra, fin vintage.

Men så klart kan man fortfarande göra fynd! Jag gör det ganska ofta. Kanske inte alltid 50-kronorsfynden - men en klänning som är välsydd, i tyg av hög kvalitet och som sitter bra och inte kostar mer än 500-1000 kronor tycker jag fortfarande är ett fynd; framförallt eftersom jag vet att jag kommer att kunna ha det i många många år. Jag sörjer att det tog mig så lång tid att upptäcka magin i vintage - tänk vad mycket jag måste ha missat! Jag kan få ont i magen av avundsjuka när jag tänker på all vintage jag kan ha missat, för tre år sen - eller sju eller tolv eller innan jag ens var född. Jag drömmer fortfarande om att en fin tant nånstans ska skänka mig hennes garderob...

Jag kanske är för pessimistisk när det gäller morgondagens vintage. Kanske kommer kläd- och modebranschen att gå samma väg som maten, där formfranska blivit ett skällsord och surdegsbröd allt vanligare. Vi är trötta på fast food - kanske kommer vi då också att tröttna på fast fashion, och återigen börja producera kvalitet? Fast dit är det ganska långt kvar...

Så vintage är för mig kvalitet, ålder och stil; tidlöst, kvinnligt, roligt, elegant. Det är det jag drömmer om när jag syr kläder till mig och till andra - att det är de plaggen som ska kunna bli morgondagens vintage.

Vad är vintage? - del 3 - Hållbarhet och medvetenhet

Att prata om vintage 2012 utan att komma in på hållbarhet är ganska svårt. Vintage är återvinning, återvinning är hållbart, så enkelt är det. Många som gillar vintage är dessutom ganska kunniga, och det ger en medvetenhet. Men till skillnad från de två tidigare inläggen, om ålder och kvalitet, ger det här inlägget ingen defintion av vad vintage är. Det ger snarare ytterligare en dimension till vintage, men som till viss del stämmer in på all second hand, oavsett ålder och kvalitet. Men det är klart, ju högre kvalitet, desto längre hållbarhet.

För många känns det ganska bra att handla vintage. Det är hållbart ur flera aspekter - ekonomiskt för den egna plånboken (men kanske inte för de stora företagen) eftersom man får en kvalitet som knappt går att köpa för pengar idag, miljömässigt eftersom plagget inte har nyproducerats av olja (polyester är kemiskt förädlad olja) eller av bomull (ett par jeans består i genomsnitt av 95% bomull och kräver i tillverkningen 0,6 kg kemikalier och gift och 12 000 liter vatten) och socialt eftersom det inte finns en arbetare med näst intill slavliknande förhållanden som står bakom.

Fast det där sista vill förstås alla inte se. Det är väl ingen som vill tro att några av ens egna kläder kommer från den där fabriken i Karachi där 300 personer brann inne, eller från skofabriken i Lahore där 30 personer miste livet samma dag. Det är varken första eller sista gången som dörrarna är låsta om arbetarna som syr kläder och skor till dig och därför inte kan fly. Man vill heller inte gärna veta förhållandena hos de som till exempel färgar tyg eller garvar hudar, som i dokumentären Modets offer som gick på tv för någon månad sen. Mängden cancerfall ökar dramatiskt bland textilarbetarna, och vad som släpps ut i vattendrag och marker (och därmed drabbar ännu fler) vill jag inte veta. Uppenbart är det att svenska ELLEs chefredaktör Hermine Coyet Ohlén vill blunda för sanningen om hur kläderna tillverkas; i Stil i P1 säger hon: "Vi kanske inte vill köpa kvalitet, vi kanske bara vill köpa något som är läckert och håller ett tag." Ja, Hermine, och i en annan del av världen är det någon som bokstavligen arbetar ihjäl sig för att du ska få något "läckert" att ha på dig. Hermine är så klart inte ensam om detta, Stil pratade med flera andra under Stockholms modevecka som inte hade en aning om vad de hade på sig; var det kom ifrån eller ens av vilket material det var tillverkat. "Det spelar inte så stor roll om kläderna inte håller, för man kan alltid köpa nya 49,50 kronors tröjor." Det kan man, men priset är oerhört högt - för någon annan, någonannanstans. Det kan inte sägas många gånger nog!

Att medvetenheten om kläder, dess material och ursprung är låg visste jag redan, men jag blev ändå chockerad över att den var så låg till och med bland modetidningsredaktörer och andra besökande på modeveckan - de är ändå inne i klädvärlden och har ett intresse för det! Ska jag köpa något nytt plagg är det självklart att jag tittar på lappen (även när det gäller vintage! Finns det ingen blir det lättare att tidsbestämma plagget - och därmed också materialet). Polyester, akryl, polyamid? Nej. Siden, ull, bomull, viskos, modal? Ja. Heder åt Damernas värld som nästan alltid skriver ut vad det är för material i kläderna. Det finns inte en chans att jag skulle köpa en klänning för 2000 kr om den är i polyester. I sidan, tja, kanske om det är ren kärlek. (Annars syr jag hellre själv...)

DI Weekend ägnade ett par sidor åt vintage för några veckor sedan, och där togs just hållbarhetsaspekten upp. Bukowskis menar att miljömedvetenheten är ett skäl till att vintage fått ett sådant uppsving, medan Stockholms auktionsverk är mer tveksamma, och menar att medvetenheten mer kommer på köpet. Jag håller utan tvekan med Stockholms auktionsverk om den saken. På sin senaste Fashion & Lifestyle-auktion fanns det köpare som var beredda att betala över 4000 kr för Anni-Frid Lyngstads gamla Chanel-ballerinor (det är mer än för ett par nya...) medan kläder av högsta kvalitet från Märthaskolan gick för några hundralappar eller förblev osålda. Då är det inte kvalitet eller hållbarhet som är det viktiga, utan märket och proveniensen (och ja, det irriterar mig!).

En annan hållbarhetsaspekt är så klart hur vi tar hand om våra kläder. Idag är det många som rutinmässigt tvättar och torkar sina plagg efter varje användning. Det går åt en hel del vatten och energi till det, och dessutom slits plagget ruskigt mycket, så att vi snart måste köpa nytt (vi köper faktiskt 4 gånger mer kläder idag än för 30 år sedan). De flesta som använder vintageplagg tar hand om plaggen annorlunda - vädrar, använder undertröjor - vilket så klart är mer miljömässigt hållbart. En rolig anekdot fanns med i samma avsnitt av Stil, om den 82-åriga damen med en garderob i huvudsak från forna decennier, och som hade klänningar hon inte tvättat på 10 år. De var ju inte smutsiga! (Men svettas inte denna dam? Lyllo henne! Eller kan hon ha undertröjor till allt?)

Så ja, hållbarhet är en viktig aspekt när jag väljer vintage. Inte avgörande, det ska jag erkänna, men viktig.

Vad är vintage? - Del 2 - Kvalitet

Vintage behöver inte bara ha uppnått en viss ålder (50 år om du frågar mig) utan också vara av god kvalitet. Vad är då det? Veckans Stil i P1 ägnar sig helt åt kvalitet, och det är ett av de bästa Stil-programmen jag hört. Och ganska skrämmande.

Kvalitet är egentligen ett lika svårdefinerat ord som vintage. När det gäller vintagekläder kan jag tycka att det finns flera aspekter av kvalitet, till exempel material och produktion, men också något mer svårgreppbart, en slags stolthet och omsorg om både plagget och om den som ska bära det.

Om vi börjar med materialet. Rent generellt var de bättre förr. Tygerna höll en högre kvalitet, var tätare vävda och därför mer hållbara. Tråd, knappar, blixtlås och alla andra detaljer höll också en högre kvalitet. Man använde sig av material som ger bra passform och åldras väl; bomull, ull, siden, rayon. Idag används mer och mer syntetmaterial, framförallt polyester, och det är verkligen inte ett material som åldras värdigt. Eller ger god passform.

Nästa steg i kvalitetskedjan är att veta hur man handskas med materialen. Det måste vara rätt material till rätt snitt, rätt plagg, rätt passform. Det ska vara rätt fall i tyget, rätt tyngd, rätt stadga. En lätt höstklänning kräver ett helt annat ulltyg än en kappa. Har man ett stadigt bomullstyg av högsta kvalitet kommer det inte att passa för en lätt och luftig sommarklänning, hur gärna man än vill. Men kanske till en rak klänning i Jackie Kennedy-modell?

Men har man tyg av dålig kvalitet försvåras så klart produktionen. Det är mer eller mindre omöjligt att få ett plagg att sitta snyggt om tyget är tunt och sladdrigt. Det är mycket, mycket svårt att pressa ett plagg som innehåller polyester. Ni tror väl inte det är en slump att modet blir mindre och mindre skräddat och istället mer och mer löst sittande, och i enklare och enklare modeller? Det är för att det är billigare att tillverka så klart! Och kräver mindre hantverksskicklighet - eller snarare ingen hantverksskicklighet alls. Det räcker att någon kan sy en rak söm, och det klarar tyvärr ett barn av.

Det är dessutom en helt annan hastighet i produktionen idag, och det spelar förstås roll när det kommer till kvaliteten. Alla har väl ett dussin trikåtröjor där sidsömmarna helt plötsligt sitter framme på magen? Det är för att man istället för att skära till ett eller några tyglager åt gången stämplat ut en tjock trave (det går ju så klart snabbare att stämpla ut 200 t-shirts på en gång en att göra 10 åt gången.) Att ha en tjock trave tyg och sen försöka skära igenom dem på samma gång - sunt förnuft säger att tyglagren rör sig. Rör sig tyget rör sig trådraken. Tyg vill alltid falla rakt - vilket betyder att sömmarna snurrar sig och du har ännu en oanvändbar tröja i garderoben.

Plaggen förr var också mer genomarbetade. Man fodrade kläderna i högre utsträckning, förstärkte sömmar, tyg och stängningsanordningarna (ett par hyskor för att minska belastningen på dragkedjan till exempel). Insidan var oftast lika välarbetad som utsidan - knappast något du hittar idag, oavsett om klänningen kostar 299 kr eller  2999 kr. Det fanns en omsorg, som blytyngder i fållarna för att få ett rakt fall, eller smala band med knäppning för att hålla bh-banden på plats. Det är bortrationaliserat sedan länge, och finns knappt kvar ens i dagens skräddarsydda plagg.

Anledningen till att kvaliteten i såväl material som produktion blivit sämre handlar förstås bara om en sak - pengar. Kvalitet kostar. Vi vill så gärna tro att lågt pris och hög kvalitet går att förena, precis som vi vill tro att man gå ner i vikt och stanna på den vikten om man bara följer den senaste trenddieten. Som påpekats förr, nu senast i Stil, så är svensken uppvuxen och fostrad i en anda där H&M och IKEA sätter nivån för vad något ska kosta. Kvalitet är inte något som dessa företag prioritera - och våra kvalitetskrav blir därför därefter. Cay Bond menar att svenskarna efter andra världskriget i större utsträckning än övriga Europa tog oss till den amerikanska kulturen med snabbt och billigt mode, och då strök kvaliteten på foten. Det är inte bara fast food vi fått från landet i väst, utan även fast fashion.

Kvalitet kräver ett högre pris. Men tyvärr gäller inte ekvationen omvänt - ett högre pris innebär inte med automatik kvalitet. Snarare är det så att ett känt namn innebär ett högre pris. Många stora modehus lägger idag otroligt mängder pengar på att synas istället för att göra kläder av bra kvalitet - till exempel betala kändisar (och resa, hotell på lyxnivå) för att sitta front row eller bära deras klänningar/väskor/smycken. Många av de europeiska modehusen har flyttat sin produktionen till låglöneländer (och lågkvalitetsländer) men gör någon sista justering i Italien eller Frankrike för att få sätta den åtråvärda "made in Italy" i plagget. Vi tror vi betalar ett högre pris för kvalitet (och justa arbetsförhållanden) - men tyvärr inte. Etiketten i plagget signalerar status och hög marknadsföringsbudget snarare än hög kvalitet i material och produktion.

Men om man har hållt kvaliteten genom alla steg, från materialet till vilket plagg det paras ihop med till produktionen - då får man ett välsytt plagg. Men sen ska det ju passa dig också. Alla kroppar är olika och har sina egenheter. Ett konfektionssytt plagg kan inte sitta lika väl som ett måttsytt. Du kan köpa en kjol av finaste ull, helfodrad i viskos och med all tänkbar omsorg och kvalitet. Men den glipar i ryggen för du har aningens mer svank än standardmåtten. och den är aningens för kort för du har lite längre ben. Du kommer att använda den, antagligen ganska ofta. Men inte lika ofta som om du lagt ytterligare lite pengar på att få den uppsydd (eller för all del korrigerad) av en skicklig hantverkare. Du kommer istället fortfarande att vara på jakt efter en ersättare, en kol som har det där allra sista lilla. Det är därför vi har så kopiöst mycket kläder i vår garderob idag - för att inget är riktigt bra. En kjol är lite för tight, den andra lite för stor i midjan. Den tredje är aningens för kort, den fjärde drar sig konstigt och den där, den blev ganska dassig i tvätten. Istället hade vi kunnat ha en kjol som sitter precis som du vill, och som kan kan - och vill! - använda i 40 år, för den passar just precis dig. Det är det jag kallar kvalitet.

Men nu jag jag glidit iväg från vintage - för vintage är ju faktiskt inte skräddat just för dig eller mig, utan för någon annan. Det finns mycket konfektionssydd vintage också, men som håller en produktionskvalitet som vida överstiger dagens, och det ger så klart en bättre passform. Lustigt nog sitter vintageplagg oftast bättre, i alla fall på mig. Det är som att min kropp bättre passar in i kläder som har mellan 70 och 40 år på nacken.

Så kvalitet är omsorg. Omsorg om material och produktion, om omsorg om detaljer och passform, och hut och nät plagget ska användas och tas om hand. Vintage är kvalitet. Och det gör mig fundersam över vad som bli framtidens vintage.

Vad är vintage? - Del 1 - Ålder

Det finns så många aspekter av det här, vad vintage är, att jag knappt vet var jag ska börja, och hur jag ska lyckas hålla mig till saken utan att glida in på en massa annat - kvalitet och miljö till exempel.

Så jag börjar med kanske det enklaste. Ålder. Just nu börjar vintage och 1990-tal dyka upp i samma mening, och det känns bara så fel. Vissa säger att vintage inte alls har med ålder att göra, utan att "god kvalitet som säljs i andra hand" är vintage. Det tycker verkligen inte jag. Framförallt som det där med kvalitet - som får komma i del 2 eller nåt - oftast inte har något med faktiskt kvalitet att göra, utan handlar om en etikett och ett märke som känns igen och har status. Det syns hos flera av de stora auktionsverken - skor från 2010 säljs som vintage bara för att de har röd sula!

Andra säger att vintage kan något kallas om det är minst 25 år. 25 år är inte mycket. Det är en generation. Det innebär att kläder från 1987 kan kallas för vintage. Yngre än mig. Nej, jag är fortfarande tveksam.

100 år är antikt, 50 år är semi-antikt. 50 år! Det tycker jag känns rimligt. Då är vi tillbaka på 1972. 

Fördelen med att det inte finns någon tydlig definition är att jag kan bestämma själv. (Nackdelen är uppenbar; att Karen Millen-kläder från 2011 säljs som vintage.)

Så mitt första kriterium för att kalla något för vintage - det ska vara 50 år eller äldre. Som mina fynd på vintagemässan! (Möjligen kjolen undantagen. Svårbestämd i ålder.)