The importance of the right clothes

Well, I can't understand how not to take it seriously with clothes. It makes such a huge impact on how I'm feeling; when I have the right clothes I feel so much better, and when I'm in the wrong ones, it really makes me uncomfortable. If I'm doing a presentation at work, I need to feel strong, confident and grown up. If I'm going out to a restaurant, I want something that heightens the occasion and makes it even more special.

Right now, when it feels like I have nothing to wear I wish clothes weren't so important for me. That I could just put on anything and don't think twice about it. I wish that I could just chose a pair of plain jeans and a white shirt and be done.

Noo, not really. Just writing that makes me feel itchy. I'm really not the one for a capsule wardrobe, at least not as they are described in magazines and such. The jean, the black trousers, the white shirt, the grey cashmere sweater and ten white t-shirts. And then you accessorise with a chunky bangle - how novel! How individual!

I'm still working hard with my Wardrobe Architect-board on Pinterest. Yesterday, I wore my Dior pencil skirt - now with a very snug fit - a thin knitted black sweater and a rhinestone necklace from the 1950's, bought in Paris a couple of years ago. I felt so good about myself! (And all my presentations at work turned out really well. Not a co-incidence...)

I love big collars. But in reality, they overwhelm me. (Except for the one on my Dior jacket, that's perfectly balanced.)

I love poufy skirts. But in reality, it makes me feel too young and like I should curtsy. (Except for the black circle skirt. Should copy that one then, right?) But wait; going through my boards there aren't as many wide skirts as I thought. Perhaps I don't love them as much as I believed?

I love suits. But in reality, I feel a bit too vintage-y. (Except when wearing my Dior-suit, but that's not an everyday look for me.)

I love hats. But in reality, it's a bit too much, and too vintage-y. Since I made my small collection, I somehow lost the feeling for hats. The photo below was taken several years ago, and I'm not so sure I would be as comfortable in this hat now as I was then.

I feel a bit sad that there are so many things I love, but doesn't feel like "me" anymore. I still hold on to some of it, like the vintage hat collection, but by some sort of nostalgia. Is it time to sell more of them? Do I want it to still be me, even when it's not? And it makes me wonder - what changed?

Finding the right clothes for my new board goes really slowly. A lot of black, a lot of Dita von Teese. And slim skirts...

Seriously - I've got nothing to wear

This morning, I pulled out all clothes for autumn and winter, and tried them on, just like I did with my summer clothes a couple of months back. I would say this was just as bad. There was nothing that made me feel "Yes! I love this" and that's rather heartbreaking for someone like me. 

I repeat - there was nothing that I'm looking forward to wear. That calls for some serious action... 

Some vintage I'm letting go of - they just aren't right anymore. Some will be kep in the closet for nostalgia - the grey Dior I never got a chance to wear - some because I like the idea of copying them. Some I need to think about - are they worth all the work they need or should I just sell them? Some will need quite a bit of hours, but I think it'll be worth it. The blue in the middle for example, a dress I bought a couple of years ago. It's low in the back, high in the front, with a small shawl collar that ends with long tails, and neither a really full skirt nor a fitted one. I don't like the tails, and I don't like the width (anymore. I did from the beginning.) But the fabric is a nice wool flannel with a flower pattern in blue. I think it would be great as a wiggle dress - but that will take a couple of hours. 

So after celebrating my brother's birthday today I didn't continue working on the lace. I did some very intensive sewing on the black pencil skirt (part of my Dior suit) and the red and black brocade so now both are wearable. (But still not YES!)

This poor skirt has been through a lot the past years - I think this is the fourth time that I've reduced it in size. It's a lovely thick double wool crêpe, but I've mistreated it and there's a bit of sheen to it due to too much pressing. I really should make another black pencil skirt...

Proof that I actually use the sewing machine once in awhile. The dress has been fraying a bit, but mostly I wanted to give it some more shape and increased the darts. 

I'm still contemplating the Wardrobe Architect. But you can't go wrong with a black pencil skirt, a black knitted top and a statement necklace. (Just need the necklace...)

The evolution continues...

... and the frustration.

Yesterday morning I was getting ready for work. I felt - like I've felt way too many times this past year - that I really don't have anything to wear. So I thought I should wear the sky blue dress I finished a month ago, despite the fact that there is some slight tear in the centre back seam. I had planned to fix it before I wore it, but... There's been lace sewing on my free days and non-stop project management the other days. So I thought I could stand up most of the day not to increase the strain on the seam, and then fix it.

Turns out my working out have led to amazing results this past month. Not amazing results for my wardrobe however. The dress hangs like a sack of hay over the hips. I almost started to cry. But I really didn't have time for that, so instead I put on the black circle skirt (free hips!) that I've worn at least once but more likely twice a week and went to work. This morning I actually woke up with a heavy heart, didn't quite understand why and the remembered. The wardrobe of my dreams just slips away under my fingers.

Yes - I know I sound really dramatic but it's hard to explain how important what I wear is for me. But perhaps it is for you as well?

And yes - I could just give up exercising, eat some more of my favourite cakes and get my hips back, but I actually like working out. It's fun, gives me so much energy and I don't have an aching back or feel like a very, very old person when moving. A year ago I was in such bad shape (no energy, so much pain in my back and shoulders I could hardly work, and rolling a very stiff and heavy body out of bed each morning) and I don't want to go back there.

Yes, I'm almost freaking out over the lace skirt. We won't go into how much money I've payed for those fabrics. The darts are almost done - evidence tomorrow - but I'm really basting the rest for a good fitting before sewing anything. I hope it won't be a disaster.

So it's the wardrobe I need to adapt - and attack. This morning, I went back to the wardrobe architect I made back in January on Pinterest. I was so pleased with it back then, and felt rather smug that I at least knew what I wanted to wear.

Yeah, right. As I said, evolution continues. I still like my keywords - Tailored - Ladylike - Strong - Luxurious - but there's a lot of images I'm not too certain about. Not quite wanting to cry, more frustrated. Now what?

I need to try on what clothes I have for autumn/winter. What's too big and what's not really "me"?
I need to try to find out what actually is "me".
I need to find a way to have at least ten different outfits to rotate. (I've had less this summer and it really isn't fun. Plus it puts a tremendous strain on the clothes.)

The problems are:
My adventures in ready-to-wear didn't turn out so well the last time.
I don't have much time to sew on.

Yes, it really is this dark. The only thing I know is what I like to wear when I'm at home - a black viscose jersey dress and black thights. That doesn't make a great wardrobe. (Or pinterest board.) Welcome Wardrobe Architect Fall 2015-edition.

I'm going to pilates instead.

Is this the end of vintage?

This is a subject I've been contemplating for a while now, at least since I was in London. I visited plenty of vintage stores, but didn't buy a thing. Mostly because I really don't like 80's and 90's fashion, but also because £60 is a lot of money for a dress that needs repairing and/or cleaning. Even if the Swedish krona / British pound-ratio isn't at all at my side, it's a lot of money. The clothes in good condition was even more expensive at £100-150. 90's polyester crap sold for £40.

During the past five years I've been buying, selling and wearing a lot of vintage. During this period, vintage has been at its height (partly because of Mad Men?) but I think we've seen the peak. Malmö Vintage had it's last fair a month ago, former vintage-inspirations moved on from vintage to other styles a year ago and many vintage shops - including FN92 - are closing down or changing their direction.

In a way; so do I. I'm buying a lot less vintage these days, for a number of reasons. I've become more choosy. The cut, the material, the size and the condition needs to be right - and a price that's fair. And the past years craze for vintage means that there are less options out there. After all, as I've said before, there is a limited amount of good vintage. There won't be any more cocktail dresses from the 60's or sun-dresses from the 50's - we have what we have.

Also, fashion has moved on, from the 1950's-inspired of 2010 to the 1970's-inspired of today, and those who saw vintage as a fashion trend probably didn't take so good care of their items...

Perhaps I'm also a bit more lazy - vintage needs taking care of. Hemming, strenghtening seams, airing, dry cleaning... A silk dress that's 50 years old is more fragile than a modern one. And to be quite frank, the musty smell of old sweat haven't decreased.

I guess that is why my cabinet of fabric is so full. I'm preparing to sew the wardrobe of my dreams since buying it is too difficult.

Vad ska jag sy 2015?

Som jag var inne på i mitt förra inlägg tänkte jag ha en plan det här året för att - förhoppningsvis! - få lite mer sytt. Den där listan med typ 20 projekt skrev jag ner för någon vecka sedan sen i ett försök att slippa känna mig stressad av att ha den i tankarna hela tiden. Ibland önskar jag att jag inte är så snabb med att komma på idéer och istället snabbare på att sy färdigt saker och ting (nä, den där blusen är fortfarande inte klar. Inte kappan heller. Fast den senaste veckan har jag haft sån träningsvärk att jag inte ens kunnat klia mig på ryggen.) I alla fall - syplan för 2015!

Steg 1: samla ihop en pinterest board med hur jag vill se ut (extremt roligt och oväntat lätt)
Steg 2: snabbgenomgång av tio favoriter i garderoben just nu (med minianalys av deras färg, siluett och material)
Steg 3: googla runt bland "sewing plan 2015" och inse att det finns hur många varianter som helst och att jag är dålig på att följa andras "regler" (jag har nog med att följa mina egna!) Men - The Vintage Sewing Pattern Pledge 2015 innebär att jag gör mina egna regler! Så nu har jag skrivit upp mig - under 2015 ska jag använda vintagemönster till ett av de plagg jag ska sy - och verkligen försöka undvika att rekonstruera det längs vägen...
Steg 4: googla runt för att hitta ett sätt arrangera listan med syprojekt (apropå att få mer gjort 2015 - jag har redan ägnat alldeles för mycket tid att försöka hitta redskap som kan hjälpa mig att spara tid...)
Steg 5: inse att det är dömt att misslyckas att redan i januari bestämma vilka sex plagg det är jag ska sy. Det kommer in ett nytt tyg i skåpet, jag får en en ny idé till klänning, eller upptäcker ett nytt behov... Jag vet hur min hjärna funkar.
Steg 6: faktiskt komma på ett system för min syeriplan. Jag vill ha överblick och se helheten på en gång, och dessutom vill jag kunna flytta runt på saker och ting i takt med att det flyttas runt i min hjärna.

Med andra ord - här är planen! Först och främst kappan - det är verkligen inte många timmars sömnad kvar på den nu. Sen blir det en klänning som jag inte alls vet hur den ska se ut; men tyget, det har jag. Vintagemönster redan nu eller konstruera mönstret själv? (Sy kappan nu Stina, kappan! Det är kyla från Arkits på väg till Skåne!)

(Och glöm inte att rösta här till höger på vilket språk ni föredrar att jag skriver!)

I'v been trying to come up with a sewing plan for 2015 that still allows me to be flexible about my needs and wants (after deciding how my needs and wants actually look this year). Also realising that while I'm terrible at following other peoples "rules" in pledges etc., I've actually found one where I set my own rules: The Vintage Sewing Pattern Pledge 2015. So this year I'm going to make a garment using a vintage pattern, and really try to follow the pattern and not re-draft it... I've also spent far too much time finding systems that in the end will help me save time, and finally created my sewing plan for 2015. First off is finishing my winter coat - it's only a couple of hours left on it. Then on to a dress in wool - I have the fabric but no idea what it will look like. 

(And don't forget to vote about your favoured language on the side-bar to the right.) 

Garderobsarkitekten

(Scroll down for an English recap!)

I min ansats till att 2015 blir ett år när jag får mer gjort tänkte jag ha en plan för mitt syeri. Jag kan känna mig ganska stressad över tusen och en idéer om vad jag ska sy och så blir det ingenting alls istället. Jag har en short list på typ 20 projekt. Och då är det projekt som kanske påbörjats; det finns tyg, eller designskisser, eller inspirationsbilder eller alltihop. Vissa har jag dessutom sytt lite på... Tanken är att sy sex plagg under det här året, och att välja dem med lite eftertanke. Inte de som legat längst och "borde" färdigställas, utan det jag faktiskt helt vill ha i min garderob.

För att komma fram till vad det är jag vill ha där kikade jag en del på Colettes The Wardrobe Architect, och den övning som verkligen inspirerade mig var att hitta ord som beskriver den stil jag har och vill ha, och göra en inspirationstavla över den stil jag har och vill ha. (Själva garderobsarkitekten är indelat i 14 uppgifter, och jag såg precis att en 2015-utmaning för hela året är publicerad. Jag vet inte riktigt om jag har lust att hoppa på det tåget - vi får se. Jag är så dålig på att följa andras "regler"...)

Jag känner mig - efter de senaste 15 årens gradvisa utveckling från modernt till vintage - ganska säker på min stil. Inte för att den är konstant, den kommer förändras och utvecklas i takt med att jag gör det, men jag har ruskigt svårt att se mig i jeans och t-shirt på en middag. Det senaste halvåret har jag däremot känt behovet av ett lite mer "vuxet" och "damigt" mode. Jag känner mig inte längre lika hemma i en del av mina blommiga klänningar med vid kjol; det blir lite för gulligt, romantiskt och ungt.

De ord som beskriver min stil bäst nu - eller kanske snarare som jag vill att min stil blir beskriven! - är Skräddat - Damigt - Starkt - Luxuöst. Jag är också extremt nöjd med min pinterest board - 30 bilder som alla sammanfattar min typ av färg, material och siluett. Jag skulle kunna sätta på mig varenda plagg imorgon om det bara hängde i min garderob. Något extravagant bara för att, några fina för rätt tillfällen, men det mesta för varje-dag. Svart och juvelfärger. Siden, spets, ull och brokad (jag bara utgår från att ingen läskig polyester är inblandad!). Tydliga feminina former, inget androgynt, inget boxigt, utan välskräddat, figursmickrande och elegant. Ingenting som kan beskrivas som gulligt. (Men kanske inte så somrigt. Det här är inte en sommarstil. Hm... Nytt uppdrag till sommaren!)

Since I want to get more sewing done this year, I've decided to make a plan. I have thousands of ideas and since I more often than not can't choose what to make I end up doing nothing. With some help from Colettes The Wardrobe Architect I found a way to define my style - that has changed from modern to vintage during the past 15 years - through words and pictures. 

My style will continue to evolve (but I don't think I'll ever wear jeans and a t-shirt to a dinner) and these past six months I've felt less at home in my flower dresses - they've felt too young, too cute and too romantic. The words that best describe my style now - or how I want it to be described! - are Tailored - Ladylike - Strong - Luxurious, and on my pinterest board I've gathered 30 pictures that  I could wear if they just where in my wardrobe. Something extravagant just because, some rather fancy for the right occasion, but most of it for every day. Black and jewel colours. Silk, lace, wool and brocade (I just assume no creepy polyester is involved!) Feminine shapes, nothing androgynous, nothing boxy, but tailored, figure-flattering and elegant. Nothing that can be described as cute. (But it's not a style for summer. Hm. A new mission for summer then!) 

Från minimalism till maximalism, eller less is more is a bore och more is more

Jag har faktiskt varit med blogg förut. Två gånger till och med. Första gången var nog 2005-2006. Den lade jag ner. Ett par månader kring årsskiftet 2010-2011 hade jag en annan som handlade om trevliga onödigheter. Ett inlägg därifrån är fortfarande intressant. Även om bloggarna är raderade från nätet sen länge, så kände jag att det var dags att fräscha till det där inlägget från 2011. Det handlar helt enkelt om stil, utveckling och personlig smak.

Och vi börjar i den stora skalen, med husen. Som barn var jag ganska krusidullig och prinsessig av mig och tyckte nog att gammalt var finast. Men på arkitektutbildningen drillades vi hårt i God Arkitektur och God Smak. Ju vitare, renare och stramare desto bättre. Utsmyckningar, detaljrikedom, färger eller nickar åt det förflutna gjorde sig icke besvär utan genererade endast hård kritik på genomgångarna. Jag rättade in mig i ledet och blev en del av den monokroma rörelsen. Det tog mig flera år att komma ur det där vita avskalade träsket som jag lärt mig var "rätt" och tillbaka till det jag tycker är "rätt".

Vi var på studieutflykt (kanske 2003) och tittade bland annat på de här husen, ritade av Henrik Jais-Nielsen och Mats White och vinnare av Kasper Sahlin-priset 2000. Jag minns hur jag ohade och ahade, precis som mina lärare och kursare. Jag tycker fortfarande de är ett gott tillägg av sin tid, och passar fint in i stadsbilden. Men vackra? Nej.

Att det ligger sekelskiftesbakelser precis bredvid märkte jag inte. Jag såg överhuvudtaget inte dessa drömhus i nationalromantik och jugend. Fågelkvarteren är idag ett av mina favoritområden i Helsingborg och har varit föremål för många små promenader, eftersom de ligger bara ett par kvarter bort från var jag bor nu.

Nästa steg i skalan är min bostad och hur min stil förändrats där. De här bilderna av min förra lägenhet togs visserligen till försäljningen, så det är ju lite uppstädat och undanröjt, men inte bisarrt mycket. När jag ser dem nu är jag inte det minsta förvånad över att jag inte trivdes vidare bra, och att min ihållande känsla av den lägenheten är kyla.

Men så har jag ju också konstaterat att vita rum gör en dum i huvudet... Det har jag rått bot på i min nuvarande lägenhet. Soffan är densamma, men annars har jag sålt de nytillverkade möblerna i den takt jag hittat nya gamla. Det tog flera år innan "rätt" matgrupp dök upp på auktion! En soffa i sammet står för övrigt högt på önskelistan...

Och så den tredje skalan - klädmässigt. Avskalat har väl inte direkt varit min melodi. Det har alltid varit mycket vilja och mycket personlighet. Vissa gånger kan jag se det som lyckat även i efterhand, väldigt många gånger inte. Men jag trivdes oftast i det då. Det har också hängt ihop med synen på min kropp. Som tonåring och ung 20-nånting ville jag gärna ha den där långa, smala siluetten som syns i modepressen, och som passar så bra ihop med det där vita och avskalade. Inte så att det var ett stort bekymmer, men det skavde lite.

Svart och avskalat på fest 2004 - och varken svart eller avskalat efter fest 2014 (eller rent tekniskt var det faktiskt 2015...).

Jag har försökt spåra förändringen bakåt. När jag flyttade in i den här lägenheten 2009 och var det ingen tvekan om att det skulle vara färg på väggarna, gamla möbler och fler grejer. I samma veva blev det mer och mer klänningar, och sen mer och mer vintage och egensytt. Fast jag använde vintage långt innan det, men inte alltid. I högstadiet klippte jag av mig allt hår för att bli 60-tals mod, och jag minns ett gäng hippieklänningar från samma tid och under gymnasiet. Mammas 70-tals mockajacka slogs jag och min syster om och otaliga polyesterskjortor med snibb. Stilförvirringen fortsatte i student-Lund med allt från vintage balklänningar till t-shirts med pop-tryck. 2007 kom Joan i Mad Men, med otroliga kurvor, färger och kläder och med det hela 50-tals och vintagevågen och ytterligare pusselbitar föll på plats. Från 2010 och ett par år framåt gick jag i intensiv terapi och lärde känna mig själv på riktigt. Jag skulle tro att det är det som gjort att jag nu inte bara säker på vad jag tycker om - jag vågar stå för det också.

About finding my style and what I like, and how I went from minimalism to maximalism; from white to colour, from simple and unadorned to elaborated and complex. It's all about knowing yourself - and daring to show it. 

Vitt gör dig dum i huvudet (och ändå har jag (nästan) inga vita väggar)

"Vitt tar kål på kreativiteten. Det kan kännas elegant i början, som ett vackert vinterlandskap. Men hjärnan blir svältfödd" säger Karl Ryberg (färgterapeut med examen i arkitektur och psykologi).

"Precis som vi stoppar i oss saker för att bli mätta behöver vi energi till hjärnan, där färg är som vitamin. Med bara vitt blir man dum i huvudet till slut." Lokaltidningen i Helsingborg (denna källa till visdom) hade för ett par veckor sen ett reportage om det där med vita väggar och färg. Kanske kände jag - efter flera år i hem med vita väggar - att jag höll på att bli dum i huvudet och instinktivt kände redan när jag var på visningen av den här lägenheten, att den här, den ska inte vara vit och fräsch och minimalistisk.

Och så blev det. "Elegant vackert vinterlandskap" är nog det sista man skulle använda för att beskriva min lägenhet. I hallen möts man av en djup petrolblå färg.

Och massa vita snickerier. Den var 90-talsgul när jag flyttade in, en färg som verkligen skar sig mot det vackra trägolvet.

Jag minns i och för sig fortfarande paniken, när jag målat första väggen, och det såg SÅ MÖRKT ut. Men när alla fyra väggar var klara var det bara flott. Levande. Elegant. Jag är fortfarande nöjd med färgen - och att jag vågade.

Vardagsrummet hade en odefinierad beige färg (som också skar sig mot trägolvet) och dessutom strukturtapet. Lager efter lager (ända tillbaka till 1932) revs ner, och jag gjorde ett tappert försök med bredspacklandet också, innan jag kallade in proffsen.

"Nåja, det var ju inte så illa gjort för en amatör" sa målaren när han lämnade offert och när jag visade honom provburken "ska du verkligen ha rosa på ALLA väggarna?!" Men tre dagar senare var mitt vardagsrum förvandlat till en feminin dröm, en luftig och lätt boudoir, och återigen - en färg jag älskar att ha på väggarna.

Köket hade ytterligare en gul färg (med en ytterst diskret fondtapet i ... gult!) som skar sig - inte mot golvet den här gången - men mot köksluckorna i björk. Jag ägnade en påskhelg åt att måla köket ljust turkost. Galet fint.

Sovrummet var det enda icke-gula rummet och det enda som jag inte bytt färg på. Inte för att jag är det minsta förtjust i denna MFF-blåa strukturskapelse, utan för att jag inte kan bestämma mig.

Det är ju inget tvivel om att den måste bort (och det har jag ju då sagt sen jag flyttade in för snart fyra år sen). Men färg eller tapet? Romantiskt eller elegant? Apor? Fåglar? Art deco?

Dessutom innebär en väggrenovering utan tvivel en golvrenovering. Jag kan inte slita ned fem lager tapet utan att i samma veva bryta upp plastmattan, spånskivan och sen HOPPAS att det finns ett trägolv där under, som (någon annan) kan slipa och lacka.

Varje vinter tänker jag att "till våren, då ska det bli av". Varje sommar tänker jag "i höst, då är det dags". Det har inte varit dags än.

Men badrummet, det är vitt. Och lite svart. Och lite art deco.

Bäst att jag inte vistas där inne alltför mycket.

Mode vs Stil enligt Alexander Bard

Under hösten har SVT visat von Svenssons kläder som handlar om hur svenskarna klär sig. Ganska intressant (Men som vanligt med svensk tv om mode måste man ha med lite "lustigheter". Suck.) och halvtimmesavsnitten är perfekta att titta på som middagspaus. De finns på SVT Play några dagar till för den som vill se.

Det bästa så här långt är intervjun med Alexander Bard i avsnitt 4 som pratar om skillnaden mellan mode och stil - och vi har samma syn han och jag. "Svenskarna har väldigt svårt att odla stil men väldigt lätt att ta till sig mode" - man konsumerar modebloggar, modetidningar och kläder i en väldig hastighet för att hänga med och vara rätt och inte sticka ut från mängden. Modeindustrin producerar kläder i lika hög hastighet, där kollektionerna hela tiden modifieras lite grann, så att man måste köpa för att inte se gammalmodig ut, så svensken handlar och handlar för att inte vara annorlunda än alla andra.

Det låter - förutom att resultatet är tråkigt - väldigt tidskrävande att hela tiden försöka komma ikapp en industri som bara matar ut det ena polyesterplagget efter det andra. Dyrt. Och var finns personligheten och känslan? Jag ryser bara vid tanken på att sätta på mig en outfit, inte för att jag själv tycker den är snygg eller för att den passar in på dagens humör, utan för att någon annan (modeindustrin) har sagt att den är rätt och inne.

Och så avslutar han med "visuellt riktigt smarta människor, de hittar och odlar en stil och det gör dem intressanta". Jag är inte helt säker på vad det betyder egentligen - förutom att jag är visuellt smart och intressant? He he. Men jag tänker att för en visuell person är också det egna visuella uttrycket viktigare än för någon som inte är lika visuell - och då är den visuella också mer intresserad av att hitta sin egen stil. Och de som hittat sig själva och inte är så himla ängsliga över vad som är normalt och vad alla andra tycker; tja, de är ju ofta ganska intressanta människor.

Död åt basgarderoben

Med skrämmande jämna mellanrum återkommer tipsen om en basgarderob, som mest verkar handla om hur man bygger den tråkigaste garderoben i världen. Jag har full förståelse för att alla inte har samma brinnande intresse för kläder som jag. Jag kan med lite ansträngning förstå att det finns de som till och med på riktigt inte bryr sig ett dugg om vilka kläder de sätter på sig på morgonen. Nej, det är lögn, det kan jag faktiskt inte. Jag kan förstå att det inte står överst på allas intresselistor, men att inte bry sig ett dugg om det man har på sig, det budskap man förmedlar innan man öppnar munnen? Det tycker jag är ganska konstigt - å andra sidan finns det många som tycker jag är konstig, så det jämnar ut sig.

Nåväl, jag förstår att det finns många som verkligen inte vill tänka på kläder mer än nödvändigt och då förstår jag poängen med en basgarderob. Men måste den se ut som hej kom och hjälp mig? Den senaste insatsen står förvånansvärt nog Camilla Thulin för, en kvinna som jag vanligtvis beundrar stort för hennes syn på både kläder och kvinnlighet, men här vet jag inte vad som hände. Hon motsätter sig alla svarta kostymer. Jag tycker de flesta är väldigt stiliga i svart kostym - hade folk som inte brytt sig om kläder haft det istället för säckiga jeans och fleece hade jag varit ganska lycklig. (Ja, jag blir faktiskt lycklig av att se välklädda människor.) Istället föreslår hon en bas i två färger man gillar, till exempel marin och beige. MARIN och BEIGE? Finns det några tråkigare färger? Är beige ens en färg? Finns det någon som inte ser ut som ett spöke i beige?

Och så föreslår hon ännu mer specifikt att man (bland annat) ska äga två par byxor; ett par mörka raka jeans och en beige byxa. EN BEIGE BYXA? Jag kan knappt komma på ett fulare plagg. Nej, nu ljög jag igen. Det finns en hel del. Men en beige byxa... Inte konstigt att vissa får skrämselhicka av kläder, om de tror att de måste ha på sig ett par beigea byxor.

Det roligaste är att Camilla skriver att "eftersom vi spenderar merparten av vår vakna tid på jobbet, så kan det ju vara trevligt att se bra ut" - men vem ser bra ut i beige?! Alla är snygga i mörka jeans och en vit skjorta - köp tre par jeans och tio skjortor så är ni hemma sen, om ni nu inte vill ägna mer tid än absolut nödvändigt åt kläder. Men strunta i beiget. Jag fortsätter med mina klänningar, men det är jag det. 

Hållbarhet, demokrati, kläder för 29.90 och en och annan cupcake

Som genom ett under (eller snarare genom V's granne) fick vi nys om ett samtal om hållbart mode med afternoon tea på Dunkers. Det var inte så svårt att få biljetter eftersom inte så många hade drabbats av samma under, men jag och V fick en trevlig eftermiddag där vi först lyssnade på Cay Bond och Cecila Fredriksson prata om hållbarhet och därefter fick hugga in på kaffe, scones och enorma cupcakes.

Cay och Cecilia pratar hållbarhet och mode.

Det var ett väldigt intressant samtal, om än lite för kort; 45 minuter bara. Jag håller verkligen med Cay om att hållbarhet och 29.90 inte går att kombinera, och att i begreppet hållbarhet räknas inte bara den ekologiska sidan utan också den ekonomiska och sociala sidan - och mänskliga rättigheter. Det är ingen rättighet att kunna köpa billiga kläder - men det borde vara en rättighet för alla, även för de som bor i Bangladesh, att inte dö på och av sin arbetsplats. Cay menade också att i Sverige har billiga kläder blivit starkt förknippat med demokrati och jämställdhet - alla ska ha samma möjlighet till konsumtion. Och ska alla kunna konsumera mycket, måste kläderna vara billiga. Det gör det väldigt svårt för oss att helt plötsligt börja betala för hållbarhet och kvalitet! I andra länder finns inte samma koppling, och det gör det enklare att börja förändra modemarknaden. Däremot håller jag inte med henne om att vintage måste komma från de stora modehusen - men det har jag ju orerat om tidigare!

Synd att inte fler fick tillfälle att lyssna till det här samtalet - minst hälften av platserna var tomma, vilket beror på minimal marknadsföringsbudget. Men det är väl inte konstigt att ingen kommer till Dunkers när ingen vet vad som händer där?

Så här glad blir jag av cupcakes! (I vintagehatt och vintageklänning;
hållbart så det förslår.)

Och V är lika glad!

När jag och V lämnade matsalen efter teet kom en herre småspringande efter oss och charmade hatten av mig. Han menade att han inte tänkte fria idag, men att han verkligen vill säga att vi var så chica och fina och att det varit ett nöje att se oss, och att han var tvungen att säga det till oss. Jag återgäldade raskt komplimangen för det var en riktigt stilig karl, och dessutom klädd i knivskarp stålblå kostym med röd slips och röd näsduk. Urflott och verkligen inget man ser varje dag! Och tänk så trevligt livet blir när främlingar pratar med varandra, bara någon kort minut.