Vitt gör dig dum i huvudet (och ändå har jag (nästan) inga vita väggar)

"Vitt tar kål på kreativiteten. Det kan kännas elegant i början, som ett vackert vinterlandskap. Men hjärnan blir svältfödd" säger Karl Ryberg (färgterapeut med examen i arkitektur och psykologi).

"Precis som vi stoppar i oss saker för att bli mätta behöver vi energi till hjärnan, där färg är som vitamin. Med bara vitt blir man dum i huvudet till slut." Lokaltidningen i Helsingborg (denna källa till visdom) hade för ett par veckor sen ett reportage om det där med vita väggar och färg. Kanske kände jag - efter flera år i hem med vita väggar - att jag höll på att bli dum i huvudet och instinktivt kände redan när jag var på visningen av den här lägenheten, att den här, den ska inte vara vit och fräsch och minimalistisk.

Och så blev det. "Elegant vackert vinterlandskap" är nog det sista man skulle använda för att beskriva min lägenhet. I hallen möts man av en djup petrolblå färg.

Och massa vita snickerier. Den var 90-talsgul när jag flyttade in, en färg som verkligen skar sig mot det vackra trägolvet.

Jag minns i och för sig fortfarande paniken, när jag målat första väggen, och det såg SÅ MÖRKT ut. Men när alla fyra väggar var klara var det bara flott. Levande. Elegant. Jag är fortfarande nöjd med färgen - och att jag vågade.

Vardagsrummet hade en odefinierad beige färg (som också skar sig mot trägolvet) och dessutom strukturtapet. Lager efter lager (ända tillbaka till 1932) revs ner, och jag gjorde ett tappert försök med bredspacklandet också, innan jag kallade in proffsen.

"Nåja, det var ju inte så illa gjort för en amatör" sa målaren när han lämnade offert och när jag visade honom provburken "ska du verkligen ha rosa på ALLA väggarna?!" Men tre dagar senare var mitt vardagsrum förvandlat till en feminin dröm, en luftig och lätt boudoir, och återigen - en färg jag älskar att ha på väggarna.

Köket hade ytterligare en gul färg (med en ytterst diskret fondtapet i ... gult!) som skar sig - inte mot golvet den här gången - men mot köksluckorna i björk. Jag ägnade en påskhelg åt att måla köket ljust turkost. Galet fint.

Sovrummet var det enda icke-gula rummet och det enda som jag inte bytt färg på. Inte för att jag är det minsta förtjust i denna MFF-blåa strukturskapelse, utan för att jag inte kan bestämma mig.

Det är ju inget tvivel om att den måste bort (och det har jag ju då sagt sen jag flyttade in för snart fyra år sen). Men färg eller tapet? Romantiskt eller elegant? Apor? Fåglar? Art deco?

Dessutom innebär en väggrenovering utan tvivel en golvrenovering. Jag kan inte slita ned fem lager tapet utan att i samma veva bryta upp plastmattan, spånskivan och sen HOPPAS att det finns ett trägolv där under, som (någon annan) kan slipa och lacka.

Varje vinter tänker jag att "till våren, då ska det bli av". Varje sommar tänker jag "i höst, då är det dags". Det har inte varit dags än.

Men badrummet, det är vitt. Och lite svart. Och lite art deco.

Bäst att jag inte vistas där inne alltför mycket.