Inspiration from haute couture sewing movies

Hm. Just after I finished my first post on energy and inspiration, I read an article about exercising. (In a way it's frightening how much I like to work out these days. And read about it.) Anyway, it said something like this: you don't wait for inspiration to brush your teeth, you just do it. So don't wait for inspiration, just go to the gym and do it. Could the same thing be said for creative work like writing, painting - or sewing?

I gave it a try today. It's raining, I have a full day just to myself and can do whatever I want, and I just feel a bit blah. Not tired, just uninspired. So after my second cup of coffee and catching up on blogs I went to work on the peacock dress. I decided to keep it without sleeves, but still felt a bit blah.

So I decided to do what I normally do - watch my favourite video on haute couture sewing from Dior. It's more or less 7 minutes in heaven and always sparks my inspiration. Today even more so, since I found a whole movie - 50 minutes! - of making outfit no 5 for the Dior haute couture show of spring summer 2011. It required 500 hours of work, and is such a crazy beautiful work of art.

Focus is all on the sewing and craftsmanship in the ateliers, and I think it's so much better than the movie Dior & I, even though it was better than I expected. I loved the references to Christian Dior! I still don't like Raf Simons collections for Dior - they are too minimalistic for me -  but I gained much respect for him. I did have a hard time understanding why he needed to cover the whole setting in flowers though. Sure it was striking and luxurious, but it also felt like a terrible waste. The amount of money spent could probably support a smaller country. And why all that opulence on the decor instead of on the clothes? It made me miss Galliano's extravagance before he screwed up.

Another fascinating look into the ateliers in Paris is Signé Chanel. It's from 2005 but is still so good. I bought it on DVD last year, and it's truly fascinating. Karl Lagerfeldt's extra-ordinary mind and never ending flow of ideas, the workrooms attention to detail and patience with Kaiser Karl's all whims, and most of all how they manage to do it on time... This mini-series really shows how much clothes can be when it comes to art, skill, craftsmanship. It's a far cry from polyester fast fashion for 10€...

Are there more videos that really goes behind the seams?

PS. And for the inspiration? Didn't really work as planned. I sat in awe over the Dior atelier for almost an hour, then stared at my fabrics and just couldn't decide what to do...

The essence of Dior

Showing off my Dior jacket before heading to Paris is by far my most read post.

The funny thing is that I started to call it the Dior jacket way back when I started the project, even though I didn't have a  clear reference object. It was more about the essence of Dior than actually copying Dior.

Or at least I thought so, until one day when I was browsing Pinterest as you do. And there it was - the Dior jacket. My jacket.

It links to a dead end, so I know nothing more than 1950 Christian Dior. The collar is there. The peplum and the padded hips. My buttons are nicer and I don't have any pockets. This photo would have been the ultimate inspiration. (You can read about construction in previous posts; skirt and collar, peplum and the padded hips and finally, button-holes and lining)

But I will say that I nailed the essence of Dior.

Adjö 2014 - goddag 2015!

Igår firade jag slutet av 2014 med galet god mat och galet gott sällskap. Själv maxade jag med modig klänning över dubbla underkjolar, svinhöga klackar och strassdiadem i håret. Under champagneskålandet var jag den enda som inte frös i mina vintagepälsar.

Idag firade jag början på 2015 genom välplanerad långfrukost.

Jag och nyår har helt enkelt inte den bästa historien, men det ville jag ändra på i år. Förutom att själva aftonen blev superlyckad hade jag förberett för att första dagen skulle börja rätt. Efter de obligatoriska äggen blev det därför (glutenfria, hembakta) croissanter, favoritchokladen (ljus tryffel med havssalt), kaffe, antiktidning och två presenter. Den ena bara för att jag fick handdukarna så fint inslagna i affären, den andra hade jag hoppats skulle hinna fram till jul. Eftersom den inte gjorde det blev det nyårspresent istället.

En tjock bibel om drapering. Jag har läst strålande recensioner, och eftersom det bland exemplen finns två vintage Dior som draperas så kunde jag inte motstå den... Min egen recension av den kommer så småningom!

Nu firar jag vidare med räkor, dokumentär om slott och kanske lite mer champagne...

Yesterday, I celebrated the ending of 2014 with good food and good friends, in bold colours and glitter. This morning, I celebrated the begining of 2015 with a great breakfast and gifts for myself, including a book on draping. The celebrating will continue with shrimps, a documentary on castles and perhaps some more champagne...

Tre dagar i Paris

För en vecka sen var alltså jag och min New Look-dräkt i Paris.

Att jag åkte dit och inte till London eller New York berodde som sagt på den där utställningen - Les Années 50 - La Mode en France 1947-1957.

Det var också dit jag begav mig så fort jag checkat in på mitt hotell (Lenox Montparnasse, kan rekommenderas) - och det var det fler än jag som gjort. Kön tog mer än en halvtimme...

I ett par timmar vandrade jag runt på den fantastiska utställning. Kläderna var inte bakom glas, vilket innebar att jag befann mig centimetrar från haute couture och kunde bokstavligen syna kläderna i sömmarna. Så det gjorde jag. Självklart var det fotograferingsförbud (och till skillnad från många andra följer jag såna regler...), men jag hade med mig papper och penna och skrev och fulritade - och ibland satt jag bara och stirrade på hela härligheten.

För min - och många andras - heliga Graal var där. Bar. Denna ikoniska dräkt som Christian Dior designade till sin debutkollektion 1947 - den fanns där. (Ska vi vara helt petiga tror jag att det var en kopia/replika som huset Dior sydde upp på 80-talet; jag vet att flera muséer har den varianten.) Om man skulle springa på Bar på en loppis, är det läge att köpa den - värdet uppskattas till sexsiffriga belopp - i pund!

Det jag konstaterade när jag synade Bar från alla tänkbara håll - inklusive underifrån - är att den faktiskt är lite klumpig. Ärmarnas isättning och de lite nedhasade axlarna tillsammans med bara en och dessutom rak (!) söm från axel till fåll skapade en ganska platt byst - lite mono-breast som under edwardiansk tid (vilket ju inte så konstigt, eftersom det var den era Christian Dior själv refererade till). Dessutom tyckte jag kavajen var för lång; den skulle varit sju centimeter kortare. (Åh vilken märklig känsla att kritisera självaste Dior och Bar!) Däremot var de passpoalerade knapphålen urflotta, och genom att huka och vända nacken ur led kunde jag också konstatera, att yes, det var tyll i det där skörtet! Men det var helt platt baktill, vilket kändes lite trist.

Just det där med insnitten fram gjorde mig lite förvånad, eftersom det på många andra håll - speciellt en dräkt (längst till höger) och en kappklänning av Jacques Fath - var flera insnitt. Mitt fram var inte heller rak, utan insvängd i midjan, och varje framstycke hade sedan två eller tre svängda insnitt. Det blir en otrolig passform då! Just den där dräkten av Jacques Fath (återigen längs till höger i bilden, grå med svart sammetskrage) var en favorit - kanske för att den liknar min egen? :) Tyll i skörtet där också tror jag.

Även om dräkterna nog tillhörde min favoritsektion fanns det enorma mängder aftonklänningar och cocktailklänningar, precis som man kan förvänta sig av en utställning om 1950-talets mode. Tjock sidensatin och duchesse, krispig taft och broderier med pärlor, metalltråd och sidentråd som man nästan bara kan drömma om. Hantverket är magnifikt. Bland alla dessa överdådiga påfågelklänningar fann jag en annan favorit - duvgrå tyll av Dior från hösten-vintern 1953-1954. En massa tyll i kjolen och ett enkelt draperat liv. Tyllen var av konstfibrer, och hela klänningen skulle inte vara alltför svår att kopiera.

Det finns massor av blogginlägg, artiklar och en liten film från denna utställning. Bara att googla loss!

Övrig tid ägnades åt att äta väldigt god mat och dricka väldigt god champagne.

Och vädret gjorde att jag kunde sitta ute nästan jämt - bliss!

Gå på loppmarknad i ottan.

Köpte dock inte detta nagelskrin i grön sammet. Crazy! sa jag. Baroque! sa mannen som sålde det. Ett så mycket bättre ord.

Fast på riktigt hade jag gärna köpt mig med den här kofferten hem. Fantastisk inredning, med särskilda lådor för gants (handskar), bijoux (smycken) och autre (övrigt). Nackdelen - förutom hur man får hem den - var att locket var välvt och att den därför skulle inte kunna dubblera som bord. Hade den gjort det, då... 200 euro, vilket jag tyckte var ganska billigt. Skicket var oklanderligt för något med en sisådär 150 år på nacken.

Spanade hos Didier Ludot. Jajamen, det är en Dior-kappa från 1947.

Mötte en get i Tuilerierna och fotade mig själv. Och fick veta att jag har en fransk näsa. Om de nu ser så annorlunda ut än de svenska.

Hittade en jättelik antikaffär gömd på en charmig innergård.

Köpte tyg och drack mer kaffe. (Tissus betyder tyg...)

Och förstås - drack champagne och åt macron på fina fina Ladurée Bonaparte, i deras chinoiserie-inreda salon de thé.

Det som fick följa med hem tar vi en annan dag.

About three days in Paris - the wonderful exhibition about French fashion 1947-1957 at Palais Galliera and some of the clothes I loved there and how they were sewn, the great food I ate and the champagne I drank, a fleamarket at dawn, a goat in the Tuilierie gardens and a lovely break at Ladurée. 

De sista stegen på en Dior-kavaj

När det nu fanns ett peplum som både såg ut och uppförde sig enligt önskemål, kändes det verkligen som att jag var på upploppet. Men det var ju det där med knapphål som jag gruvat mig över sedan jag började på kavajen. Hela syvärlden är galen i passpoalerade knapphål och det hade varit helt rätt på en kavaj med så mycket inspiration från Christian Dior, The New Look, 1950-talet och skräddad couture. Men passpoalerade knapphål syr man först - inte sist. Mina infodringar var insydda och nedklippta långt innan jag förstod att passpoalerade knapphål hade passat in. Maskinsydda knapphål var givetvis inte att tänka på så handsydda knapphål it is. Med hjälp av framförallt den gode Thomas von Nordheim och en handfull provknapphål senare (dubbelt ulltyg och enkel hårkanvas - precis som i kavajen) vågade jag mig på verkligheten.

20 minuter per knapphål ska det ta säger han (och 1 meter vaxad knapphålssilke är lagom till 2,5 cm knapphål) så den tiden fick det ta. Och paus mellan varje för att inte slarva och inte bli trött i ögonen. Det tog en eftermiddag, och jag är sjukt stolt över mina knapphål.

Alla knapphål sydda, och nu ihoptråcklade för att pressas.

Med tanke på att det här är första gången jag syr knapphål för hand är jag väldigt nöjd. Det är inte sååå olikt von Nordheims...

Ett annat orosmoment var fodret. Med tanke på hur många gånger jag sytt in kavajen fanns det inte på planeten att använda mönstret från 2012. Återigen vände jag mig till von Nordheim och eftersom jag började fantisera om att drapera så fick det bli så. Jag har ju sett hur man gör på project runway, läst en del hos Gertie och sett en underbar video från Dior (fast hur kan det stå 1939? Huset Christian Dior grundades ju först 1947?). Hur svårt kan det då vara att drapera ett foder? Min främsta tanke var att hålla ordning på trådraken. Lyckades jag med det, skulle resten ordna sig. Jag satte på kavajen ut-och-in på provdockan, använde ett polyesterfoder som beter sig väldigt likt ett viskosfoder, och började nåla.

Jag blev faktiskt lite chockad när taktiken fungerade! Det blev riktigt bra mönsterbitar att sy det riktiga fodret av. 

Fodret stofferades fast (fell stiching) och det är nog ett av mina favoritsömnadssätt. Det blir så himla fint! När framstycke och bakstycke var på plats - en del krångel och meck hade jag, men jämfört med mängden krångel och meck på resten av jackan kändes det helt överkomligt - satte jag i ärmarna.

Eftersom ulltyget har en helt annan töjbarhet än det väldigt stumma fodret var jag noga med att låta fodret vara lite för stort, och gjorde bland annat ett djupt veck i ryggen.

Fodret fäste jag i midjan, och sen fällde jag upp peplumet. Eftersom jag från början trodde det skulle vara mycket längre, vilket innebär att allt där innanför döljs snyggt och prydligt av ullcrêpen. 1,5 cm från kanten sydde jag med det som Claire B Shaeffer kallar running stitches (som mest är vanliga tråckelstygn; i det här fallet väldigt små på insidan av peplumet och som så klart inte går genom alla lager - på rätsidan syns ingenting.)

Längs den övre kanten på peplumet sydde jag fast ett ripsband, som jag i sin tur korsade fast i fodret.

Det näst sista jag gjorde var att sy i knapparna.

Trots att knapparna har lite hals i sig själva behövde de extra halsar för att ligga ovanpå knapphålen och inte i (den första sydde jag utan hals, med resultatet att knappen töjde ut knapphålet så att det inte låg slätt längre). Jag använde resterna av det vaxade knapphålssilket som jag sydde själva knapphålen med. 

(Så poetiskt med knappar i motljus!) Dessutom sydde jag i en hake och gjorde en träns längs ner på peplumet, så att det ska sitta riktigt slätt.

Och det sista - alltid det sista! - var att sy i etiketten. Stina P.

Och med det var ett två-årigt projekt slut.

Once the peplum was sorted out, I handworked my buttonholes, draped the lining, and put it in place; all by handsewing. I did the finishing touches on the peplum, put on buttons and closures, and finally the label that says Stina P. A two-year long project was done.

Dior-kavajen med de vadderade höfterna

Dessa höfter förtjänar som sagt ett eget inlägg.

En av huvudidéerna med hela den här Dior-kavajen var markerad midja och markerade höfter, som på jackan the Bar, som är något av det vackraste jag vet.

Men istället för att hålla mig till den blandade jag in en massa andra idéer, och (tyvärr) hängde min skräddarlärare med. Både hon och jag hade lite för höga tankar om vad vi skulle klara av, kan jag ju känna så här i efterhand. Ett tag var det där peplumet helt utom kontroll och levde sitt eget liv - och det var också ett av skälen till att kavajen fick hänga i nästan ett år.

Idéen var Lilli Ann, det blev en skål (och anledningen till de spretande armarna är dels att så många modeller såg ut så på 1950-talet och dels för att med en hård skål runt höfterna är det ganska svårt att ha armarna någon annanstans.) Sammanfattningsvis kan man säga att jag inte var bekväm - jag skulle ju se New Look och 50-tal ut, inte som en val/flodhäst/ångbåt.

(Fast Balmain var faktiskt först med den här idéen. Notera armarna. Bilden finns med i Vintage Couture Tailoring.)

Förutom att jag hade ruskigt svårt att bestämma mig för formen på detta peplum så var den stora utmaningen att komma på hur jag skulle göra det. Antalet gånger jag googlat padded hips, hip padding, padded peplum, peplum padding och hips New Look är nästan pinsamt. Och inte långt från förgäves. Det är uppenbart att vadderade höfter inte står högt i kurs idag. (Även om det egentligen inte handlar om att vaddera höfterna, det handlar om en form på kläder. Är jag på stranden vill jag inte heller ha vadderade höfter, men på en kavaj för att accentuera midjan så ja tack.) Jag har hittat en hint här och en hint där, och så packade jag till sist ihop det på egen hand, med en väldig massa trial and error och tråcklande.

Gertie skriver om vadderade höfter, ett vadderat peplum och The New Look. Man kan säga att hon blev färdig före mig (och dessutom skrev en bok under tiden)!

När jag plockade ut kavajen ur garderoben igen i somras hade Laura Mae hunnit sy den här strålande ensemblen, med rejäla höfter, som gav mig lust och energi att ta mig an mina egna höfter. Bland annat länkar hon till en fantastisk video från Dior där man i stillbilderna kan se vad som stoppas in under kavajen.

Kristina Harris skriver om Inside Christian Dior's New Look och jag vill bara veta mer. Framförallt se bilder av insidan! Det som finns under spelar en stor roll och någonstans där börjar man ana vilket galet mode det egentligen var. Jag har på något sätt lite svårt att tro på det, jag vill ju gärna tro att de hade de där axlarna, midjorna och höfterna alldeles av sig själva...

I alla mina böcker om vintage och Dior finns oerhört lite att hämta om konstruktionen. Det mesta som nämns är just att det var padded hips men VAD man vadderade dem med är det tyst om. (Antagligen tror de inte att någon skulle få för sig att återskapa det.) Den här bilden är det närmaste insidan på Dior jag kommer, och den hjälper ju föga. Men vacker är den!

Och så köpte jag ju en kavaj också, för att få en hint om vad som händer på insidan.

Så här ser det ut på insidan - ziczack, hårkanvas och vattulin. Och ganska slarvigt. 

Så med allt detta satte jag igång, en gång för alla. Eftersom ullen redan var tillklippt och det inte fanns en gnutta tyg kvar, hade jag inte mer att jobba med. Men framförallt handlade det om att ta in; få in midjan, och hitta rätt proportioner på kurvorna. Här använde jag 40-tals kavajen och beräknade proportioner mellan midjemått och höftmått på varje liten del. Det funkade faktiskt. Jag tråcklade och tråcklade och tråcklade.

Det yttersta lagret av vadderingen är medelstyv hårkanvas, som är zickzackat ihop med medelstyv vattulin. Om det kunde zickzackas på 40-tals kavajen kunde väl jag också göra det. Alternativet hade så klart varit att piquera för hand, men det blev styvare av zickzacken. Alla sömmar förstärkte jag med remsor av hårkanvas och mera zickzack.

Med detta hade jag äntligen rätt form! Nu behövde jag "bara" stabilisera den. Jag hade kunnat sy fast lager efter lager med hårkanvas eller styvt bomullstyg, men det kändes som att det skulle bli tjockt och klumpigt, och jag ville ha en mjukare känsla (även om jag läst på flera ställen att Diors kläder var väldigt styva: "If re-created accurately, New Look garments should nearly stand up by themselves; the interlining, linings, interfacings, bonings and stiffenings Dior used all but supported his garments on his own." (Kristina Harris))

Jag gjorde ett besök i närmaste syaffär, men den enda stoppning - inklusive bordsduk - som fanns var i polyester. Jag köpte ett par remsor men kände mig obekväm. Här pratar vi ullcrêpe för många kronor metern, sysilke och handsytt och ... polyesterstoppning? Nä. Så kom jag på att jag hade en del filtark i viskos och viskos-ullblandning som jag använt till hattar. Gjorde ett test tillsammans med shetlandsull. Jo, det skulle funka. Men... Det kändes lite svampigt och det kändes som att det skulle bli varmt. Läste Kristina Harris igen. Styva sa vi. Plockade fram tagelfläta - horse hair braid - och nu började det hända saker.

Hårkanvas och vattulin över hela peplumet, förstärkt med ytterligare ett lager hårkanvas på sidor och bakstycken, och så en bred tagelfläta som är så hoptryckt som möjligt för att ge maximalt stöd. Stabilare, men inte tillräckligt.

Dags att ta fram tyllen. "Dior added flounces or peplums (usually made of gathers and tucks) to the back of all his suit tops. Further, nearly all his skirts had built in back flounces (similar to the smaller built-in bustles of the Victorian era); these were usually pieces of taffeta, organza, or some other stiff fabric gathered tightly at one end and sewn to the center back of the skirt at the waist."(Kristina Harris) Jag rynkade tyllen hårt och sydde fast på ett ripsband, som jag sen sydde fast i kavajen. Förutom de yttersta sömmarna i själva ullcêpen är hela peplumet (och all zickzack) sytt för hand. Det ger den bästa kontrollen, och gjorde det möjligt att addera lager efter lager utan att det syns på rätsidan. Hade jag vetat vad jag gjorde hade vissa delar så klart kunnat sys på maskin, men jag gillar att sy för hand så...

Formen var perfekt, jag kunde sitta ner och hålla armarna som en normal människa och inte som en 50-tals modell. Men den saggade lite i formen baktill. Plockade fram det rejäla artilleriet och satte i karkas, ståltråd som använts till hattar. Fast när ståltråden klämdes till, förblev den tillklämd och formen blev något annat. Läste Kristina Harris. Boning! Skulle ändå till Köpenhamn och köpte rigilene hos underbara Handler. Först  satte jag dem vertikalt - men då blev böjde peplumet sig åt fel håll. Sen horisontellt i fållen, och bara den bakre delen - äntligen!

(Kändes det här som den ultimata arbetsgången? Nej! Då hade jag jobbat med toiller - med stoppning och tyll och fjädrar tills jag var helt nöjd, och inte ens klippt till tyget innan toillen var perfekt. Jag hade inte valt att ha en söm i midjan i så fall, utan jobbat med fler sömmar i sidan. Jag borde ha utgått från bilder på the Bar istället för Lilli Anns (jag borde tänkt tanken att jag skulle vilja sitta ner...). Men jag fick till det till slut - efter galet många timmars tråcklande.)

The endless trials and errors of a padded peplum. I added layer upon layer upon layer, until I had both the right shape and the right support. This is why you really should work with your toilles!