Not an ordinary Sunday

It's been a strange weekend. News of the terror in Paris didn't reach me until Saturday morning. Then I was off to celebrate the birthday of a 2 year old. Today I did an intense workout, while the papers reported that a terrorist cell might have escaped. Everyday life intertwined in terror, death and fear. The attacks in Paris really is an attack on life where joy, love and laughter is the most important things.

It could have been anyone of us. This was my lunch in Paris, just a year ago. 

It's said over and over again that we must not surrender to terrorism. That we must continue to live our lives in freedom and democracy. So I'll continue with what you normally would find here on a Sunday in November.

I'm trying to choose my five free patterns from BurdaStyle (from being on the BurdaStyle 2015 Best of Blogging List!).

I've made a toile of one of the Burda-patterns I got last year. I don't have a fabric in mind, I just wanted to see if I like the design and if it suits me. I don't like it. Too much fabric on the front. 

I've been sorting buttons and sewing notions in my new old thread cabinet.

I'm trying to make up my mind on my next project. Black wool crêpe? Green wool? Blue grosgrain? Pale blue wool crêpe? Drafting the pattern myself, using one I already have or start hunting on the big mighty Internet? So many questions. So few answers; at least for today. 

Tyger från Paris

Senast jag var i Paris var jag ju lite besviken på tygshoppingen - även om typ 9 meter ull följde med hem - och jag tycker fortfarande det är svårt att hitta rätt. Den här gången besökte jag tygaffärerna både i andra och artonde arrondissementen. Artikeln i Threads var till stor hjälp (en kortversion finns här) för att hitta nya butiker. I andra arrondissementet finns massa oftast ganska exklusiva tygaffärer; en del säljer till privatpersoner och andra till grossister. Här är mestadels ull, siden och spets, det mesta säljs per metervara och är stundtals så dyrt att man drar efter andan - broderad spets för 200-300 euro per meter? Det kräver sitt tillfälle!

Nedanför foten av Sacré Coeur i artonde arrondissmentet trängs tygaffärer, turister och ficktjuvar i några få kvarter. Merparten är coupons, det vill säga stuvar. Oftast på tre meter, men ibland på fem eller en-och-en-halv meter. Tygerna ligger packade som sardiner i stora lårar, täckta av meterhöga tygdrivor. Det finns galet mycket polyester, elastan och glitter, och galet mycket galna mönster. Tissus-Reine och Marché Saint Pierre är två varuhus i många våningar som framförallt säljer metervara, och det var på Tissus-Reine jag köpte så fin ull senast. Tyvärr var sortimentet ungefär det samma den här gången, så det blev ingenting köpt där. Istället hade tur med stuvarna på Sacrés Coupons au Gentlemn des Tissus och Tissus Moline men det finns dussintals andra.

Utbudet av tyg gör mig ganska fundersam. Det finns så galet mycket, och ändå väldigt sällan det jag vill ha. Rips i siden eller bomull? Eleganta (istället för galna) mönster. Mönstrad ull (inte bara rutig). Helt enkelt det som vintagekläder är gjorda av. En liten generalisering av det befintliga utbudet ser ut så här:

• 30% är fin ull, tänkt till herrkostymer och i sobra färger som grått, brunt och marint. Urflott som kostymer (förstås) men inte min tekopp. Svart också givetvis, men det finns redan så mycket svart i mitt tygskåp
• 30% är mönstrat sidentyg som jag överhuvudtaget inte kan tänka mig att klä mig i. Tänk galna abstrakta mönster i skrikiga färger. Ärligt talat har jag aldrig sett någon ha det på sig.
• 10% är tweed, som vi slarvigt skulle kalla chaneltweed eller chanelbouclé. Jag har förstått att många amerikanskor är fullkomligt sålda på att sy den typen av jacka; men det är inte min tekopp det heller. 
• 20% är beiget och brunt. Framförallt i polyester, men ull och bomull går också bra.
• 10% är sånt jag gillar. Fingrade en del på en sidenbrokad, men för 110 euro metern...

Men jo, det klart att det blev ett par meter som fick följa med hem den här gången också!

Sidenmoiré från en loppis, tillräckligt mycket för en liten blus. Tyget är lite torrt, så jag får se vad jag gör med det. För 5 euro var det ändå en rimlig chansning.

Jag har fantiserat om vit bomullspiqué i flera år, och nu sprang jag på en coupon på tre meter för 16 euro. Tjock och blank med fint fall. Samtidigt har jag någon inbyggd rädsla för vita kläder; jag är helt övertygad om att jag spilla ner mig fullständigt. Men eftersom jag inte spiller ner mig i andra färger, varför skulle jag egentligen göra det i vitt? En flott sommarklänning med ärm tänker jag mig i alla fall.

En annan coupon jag hittade bland mängderna är denna himmelsblå bomullssatin, mjuk som cashmere. Det kommer också att bli en sommarklänning, och jag undrar om det inte ska bli med cirkelkjol och dekorationer i svart soutage?

Och så den stora investeringen - två meter dubbelvävd sidensatin i påfågelblått, vävd i Frankrike för modehuset Lanvin. Köpt på Generaldiff som var ett fantastiskt trevligt ställe. En källare med coupons, en bottenvåning med siden och spets, och en övervåning som krävde att butiken stängde och personalen (urtrevlig) följde med upp två trappor till ullen. Fingrade lite på en ullbrokad, men var redan hopplöst förälskad i det här sidenet. En klänning med draperingar, vad kan det annars bli? Och ärm. Det kostade 35 euro per meter, vilket känns helt rimligt för den här kvaliteten, och dessutom vävt i Frankrike.

Man skulle kunna tro att jag genast skulle sätta saxen i nåt av de här tygerna för mitt nästa syprojekt, men det blev ett helt annat sidentyg jag plockade fram ur skåpet...

About where and how to buy fabrics in Paris, and where and what I bought: silk moiré from a fleamarket, white cotton piqué and skyblue cotton satin as remnants (3 metres each) and 2 metres of peacock blue silk satin, made in France for the fashion house of Lanvin.

Lite smått från Paris

Jomen lite fina saker fick följa med hem från Paris.

En champagnekupa i kristallglas. Det packades omsorgsfullt in i skumgummi, bubbelplast och silkespapper, och fick så klart åka hem i handbagaget. Helt underbart (och helt vid hemkomsten). Länge har jag önskat mig en storksax (vet inte om det egentligen är en stork, Min fågelkunskap är begränsad.) och på morgonloppisen hittade jag den. De finns att köpa nya också, men det är ju roligare med en från en fransk loppmarknad, n'est ce pas?

Ett par macaroner (eller ett halvt dussin) måste man ju ha med sig hem.  Två vanilj och fyra caramel a la fleur de sel (precis - salt kola. Det blir inte godare.)Bland annat för att de kommer i så fin ask. Och bara för att det är kul med gif-bilder får det bli en till.

Det blev så mycket tygprat så det får vi ta nästa gång.

Some small things I brought home from Paris - a champagne glas, a pair of small scissors shaped as a stork that I've longed for, and of course, the best macarons from Ladurée. And I do like GIF-pictures!

Tre dagar i Paris

För en vecka sen var alltså jag och min New Look-dräkt i Paris.

Att jag åkte dit och inte till London eller New York berodde som sagt på den där utställningen - Les Années 50 - La Mode en France 1947-1957.

Det var också dit jag begav mig så fort jag checkat in på mitt hotell (Lenox Montparnasse, kan rekommenderas) - och det var det fler än jag som gjort. Kön tog mer än en halvtimme...

I ett par timmar vandrade jag runt på den fantastiska utställning. Kläderna var inte bakom glas, vilket innebar att jag befann mig centimetrar från haute couture och kunde bokstavligen syna kläderna i sömmarna. Så det gjorde jag. Självklart var det fotograferingsförbud (och till skillnad från många andra följer jag såna regler...), men jag hade med mig papper och penna och skrev och fulritade - och ibland satt jag bara och stirrade på hela härligheten.

För min - och många andras - heliga Graal var där. Bar. Denna ikoniska dräkt som Christian Dior designade till sin debutkollektion 1947 - den fanns där. (Ska vi vara helt petiga tror jag att det var en kopia/replika som huset Dior sydde upp på 80-talet; jag vet att flera muséer har den varianten.) Om man skulle springa på Bar på en loppis, är det läge att köpa den - värdet uppskattas till sexsiffriga belopp - i pund!

Det jag konstaterade när jag synade Bar från alla tänkbara håll - inklusive underifrån - är att den faktiskt är lite klumpig. Ärmarnas isättning och de lite nedhasade axlarna tillsammans med bara en och dessutom rak (!) söm från axel till fåll skapade en ganska platt byst - lite mono-breast som under edwardiansk tid (vilket ju inte så konstigt, eftersom det var den era Christian Dior själv refererade till). Dessutom tyckte jag kavajen var för lång; den skulle varit sju centimeter kortare. (Åh vilken märklig känsla att kritisera självaste Dior och Bar!) Däremot var de passpoalerade knapphålen urflotta, och genom att huka och vända nacken ur led kunde jag också konstatera, att yes, det var tyll i det där skörtet! Men det var helt platt baktill, vilket kändes lite trist.

Just det där med insnitten fram gjorde mig lite förvånad, eftersom det på många andra håll - speciellt en dräkt (längst till höger) och en kappklänning av Jacques Fath - var flera insnitt. Mitt fram var inte heller rak, utan insvängd i midjan, och varje framstycke hade sedan två eller tre svängda insnitt. Det blir en otrolig passform då! Just den där dräkten av Jacques Fath (återigen längs till höger i bilden, grå med svart sammetskrage) var en favorit - kanske för att den liknar min egen? :) Tyll i skörtet där också tror jag.

Även om dräkterna nog tillhörde min favoritsektion fanns det enorma mängder aftonklänningar och cocktailklänningar, precis som man kan förvänta sig av en utställning om 1950-talets mode. Tjock sidensatin och duchesse, krispig taft och broderier med pärlor, metalltråd och sidentråd som man nästan bara kan drömma om. Hantverket är magnifikt. Bland alla dessa överdådiga påfågelklänningar fann jag en annan favorit - duvgrå tyll av Dior från hösten-vintern 1953-1954. En massa tyll i kjolen och ett enkelt draperat liv. Tyllen var av konstfibrer, och hela klänningen skulle inte vara alltför svår att kopiera.

Det finns massor av blogginlägg, artiklar och en liten film från denna utställning. Bara att googla loss!

Övrig tid ägnades åt att äta väldigt god mat och dricka väldigt god champagne.

Och vädret gjorde att jag kunde sitta ute nästan jämt - bliss!

Gå på loppmarknad i ottan.

Köpte dock inte detta nagelskrin i grön sammet. Crazy! sa jag. Baroque! sa mannen som sålde det. Ett så mycket bättre ord.

Fast på riktigt hade jag gärna köpt mig med den här kofferten hem. Fantastisk inredning, med särskilda lådor för gants (handskar), bijoux (smycken) och autre (övrigt). Nackdelen - förutom hur man får hem den - var att locket var välvt och att den därför skulle inte kunna dubblera som bord. Hade den gjort det, då... 200 euro, vilket jag tyckte var ganska billigt. Skicket var oklanderligt för något med en sisådär 150 år på nacken.

Spanade hos Didier Ludot. Jajamen, det är en Dior-kappa från 1947.

Mötte en get i Tuilerierna och fotade mig själv. Och fick veta att jag har en fransk näsa. Om de nu ser så annorlunda ut än de svenska.

Hittade en jättelik antikaffär gömd på en charmig innergård.

Köpte tyg och drack mer kaffe. (Tissus betyder tyg...)

Och förstås - drack champagne och åt macron på fina fina Ladurée Bonaparte, i deras chinoiserie-inreda salon de thé.

Det som fick följa med hem tar vi en annan dag.

About three days in Paris - the wonderful exhibition about French fashion 1947-1957 at Palais Galliera and some of the clothes I loved there and how they were sewn, the great food I ate and the champagne I drank, a fleamarket at dawn, a goat in the Tuilierie gardens and a lovely break at Ladurée. 

Nu åker vi till Paris!

Paris! Champagne. Haute Couture. Macroner. Loppisar. Tyg.

Paris!

Till Paris, till Paris ska jag fara på en ...

För drygt ett år sen påstod jag att innan jag återvänder till Paris ska det bli London, Amsterdam och New York. (Berlin och Istanbul har också varit på tapeten.) Men se så fel man kan ha. När jag läste Damernas Värld (nr 8/2014) för en månad sen eller två fick jag nämligen se det här.

Om man frågar mig vad som är min favoritperiod när det handlar om kläder svarar jag 1947-1957, the Golden Age of Couture. Christian Dior lanserade sin New Look och Paris var epicentrum. Och nu visas alltså en utställning som fokuserar på franskt mode 1947-1957. Det finns inte på kartan att inte åka. Flyget är bokat, och hotellet (efter mycket velande) likaså. Tre intensiva dagar blir det - tidig ankomst torsdag och sen Palais Galliera, fredag tyger och shopping, lördag loppmarknaden Puces de Vanves och sen hemfärd.

Jag var ju sådär nöjd med tygshoppingen senast och undrade lite surt om jag trots mitt idoga googlande varit på fel ställen. Efter att ha läst den här artikeln i Threads (July 2013) ett par månader efter hemkomst är det bara att konstatera att ja, det var jag.

I övrigt har jag tänkt dricka gott kaffe, champagne, äta macroner med kniv och gaffel igen och en och annan ost. Croissanterna får tyvärr klara sig utan mig den här gången. 

Paris; je retournerai! (Tveksamt om jag fick ordning på den meningen...)

Since Palais Galliera is having an exhibition screaming my name - French fashion 1947-1957 - I have to go to Paris this autumn... I plan for three days of fashion, fabrics and flea markets (and some macrons).

Paris - au revoir

Den mest klassiska Paris-bilden - Eiffeltornet. Det bästa var loppmarknaderna, macronerna och champagnen. Nästa resa blir London, men det tar nog ett tag innan jag samlat ihop en ny reskassa. Först ska jag sy upp de där tygerna jag köpte. Sen är det nog dags för Amsterdam igen - eller New York. Det verkar finnas fantastiska tyger i New York. Och sen, sen måste jag ha mer parisisk loppis. Paris - på återseende!

En stad av couture

Haute couture - denna högsta form av klädskapande, en konstart som fransmännen helt enkelt äger. Så klart behöver man inte vara fransman för att ägna sig åt hatue couture, men det är bara i Frankrike kläder är en så självklar del av landets identitet och kultur. Jag kan till exempel inte tänka mig att stadshuset i Stockholm skulle ha en stor, magnifik utställning om kläder. Det är nämligen precis vad L'Hôtel de Ville de Paris har just nu (och fram till 6 juli) - Paris Haute Couture! Utställningen, som är gratis, visar couture från 1850 och fram till idag. I grunden i kronologisk ordning, men ibland får man titta två gånger för att se om klänningen var från 1912 eller 2012. Första delen av utställningen innehåller foton, filmer och skisser som visar processen, men den stora delen innehåller ett hundratal helt magnifika klädesplagg, föredömligt utställda så att man kan se dem från alla håll.

Jag tillbringade en förmiddag på utställningen, envist uteslutande alla människor runt omkring mig (det var så fullt!) och så bara jag, kläderna och ett ritpapper. Fotografering var så klart förbjuden, och det fanns gott om nitiska vakter som såg till att förbudet efterlevdes. (Jag gjorde faktiskt inte ens ett försök - det var så många runt omkring mig som gjorde det och misslyckades.)

Till utställningen har man tagit fram en bok, som gick på saftiga 60 euro om man ville ha den på engelska. Något mer rimliga 40 euro för den franska. Jag hade inte mage att gå ifrån den, så jag hostade upp pengarna (alla 60) och fick en tegelsten tillbaka (som jag sen släpade med till Montmartre där jag tog TRAPPORNA från Abbesses. Big mistake. Även om de är vackra, så ligger metrostationen djupt. Typ 36 meter djupt. Det är många trappsteg med en tegelsteg i famnen! Och så fick boken följa med på hela tygshoppingen.)

En av många favoriter från utställningen; en kavaj från 1951 av Carven.

Men man behöver inte gå på utställning för att se couture. Det finns andra varianter också. Man kan till exempel åka till 8e arr utan frukost, inse att vi inte är i Kansas längre och försöka att inte höja ögonbrynen när frukosten kostar 15 euro.

Till denna frukosts försvar ska jag dock säga att det var den bästa. Supertrevlig superfransk hovmästare, starkt varmt kaffe, varm mjölk i egen kanna, bisarra mängder skramlade ägg (med grädde och smör...), gigantisk croissant och färskpressad juice. Åt en annan frukost på  superhajpade Le Pain Quotidien och nja. I slutändan dyrare (hur nu det är möjligt), inte lika god, inte lika charmerande service och alldeles för slamrig och träig miljö. Överhajpat helt enkelt. 

Tillbaka till couturen från den här frukostutvikningen. Bara ett stenkast från den bästa frukosten ligger nämligen Rue Montaigne, där Christian Dior 1947 öppnade sitt modehus. Numera huserar de i större delen av kvarteret. 

Jag behövde inte direkt trängas så där fem minuter över tio på förmiddagen... Jag försökte hålla ordning på alla expediter men tappade räkningen efter tjugo (plus att de såg likadana ut allihop - pinnsmala, välklädda och med höjda ögonbryn). Jag snirklade runt i salongerna i grått, vitt och den 1910-tals rokoko som Dior älskade, ansträngde mig för att passa in (jag måste säga att det hjälper att hålla Miss Sicily i handen), inte gå vilse och samtidigt tjuvkika på konstruktion och sömnadssätt. Jag blev oerhört imponerad av materialen; sidenklänningar dubblerade med organza, crêpe, och tjockstickad trikå. Mindre imponerad var jag av sömnaden; overlock och fållar där stygnen syns tycker jag ju inte hör hemma på en klänning som kostar en sisådär 10 000-20 000 kronor. Visst, det är inte couture, det är prêt-a-porter, men ändå? 

Även om huset Dior tidigt blev en stor business, ganska långt ifrån det lilla diskreta hus Dior tänkte sig från början, så kändes det ganska avlägset att jag befann mig på (ungefär) samma plats som var New Look visades upp för första gången. Det har hänt mycket sen dess. Kände jag mig lockad att handla? Nej, faktiskt inte. Jag är kär i Dior of the past, inte of the present. Visst, hade jag haft obegränsat med pengar hade jag säkert handlat. Bara för att. Men jag tror ändå jag hellre hade valt fin-vintage, den jag inte tyckte jag hade råd med.

Eller för all del, ett par gammelrosa pumps i lack vände jag lite på. Ruskigt söta. Och inte helt overkliga i pris, runt 400 euro. (Inte för att jag någonsin lagt 400 euro på ett par skor. Men jag skulle kunna göra det, och sen leva på vattvälling i två månader.)

Förutom den dröm-vintage jag spanade in hos Didier Ludot fanns det dröm-vintage på marknaden i St Ouen. Där kommer jag, ganska varm och med ganska skitiga fingrar efter att ha klämt och vänt på både det ena och det andra, och så befinner man sig i en affär med företrädesvis tre- och fyrsiffriga belopp (jepp, fortfarande i euro). Mycket pillande blir det faktiskt inte då. Babellou Vintage hade två butiker med några hundra meters mellanrum. I den första fick jag först inte komma in, för där var någon kändis som ville ha lugn och ro. (Undrar vem?) Någon timme senare hade hon dragit och jag fick också titta. Och där fanns att titta på... (Önskar jag hade kunnat fotografera också.)

Men som sagt, couture finns överallt i Paris.

Som här, en minnessten i gatan för Callot Soeurs, ett modehus drivet av fyra
systrar och som stod på sin höjd under 1920-talet.

Eller när man helt plötsligt springer på en broderiskola.

Lesage gör helt magnifika broderier till en mängd couture-hus och det är nästan ofattbart vilken tid (och omsorg, kärlek och skicklighet) som läggs ner på broderierna. På  Ecole Lesage utbildar man framtidens petits mains till modehusen men även du eller jag kan betala (en saftig) slant för att lära oss broderihemligheterna. Karl Lagerfeld och Chanel köpte Lesage för ett par år sen eftersom inget av barnen Lesage ville ta över - vad skulle modevärlden göra utan Lagerfeld? (Eller Lesage?)

Åh puh. Det finns så mycket vackert. Det finns så mycket man kan göra. Jag har lite för lite tid. Lite för lite pengar. Men tack och lov möjligheten att i alla fall nafsa allt det här i kanten!

Vart tog de chica fransyskorna vägen?

En av alla de saker jag såg fram emot med Paris-resan av var att sitta på uteserveringar, dricka champagne och titta på chica fransyskor.

Champagne, confiterad anka, popcorn (?), Pantheon i

fonden, i kvällssolen. Ja tack

De två förstnämnda var inte så svårt, däremot det sistnämnda. Vart har alla chica fransyskor tagit vägen? Eller har de bara funnits på modebilderna?

Fransyskorna röker fortfarande förtvivlat mycket, men inte ens det verkar hjälpa mot den begynnande västerländska fetman (iofs inte så konstigt med den enorma mängden bröd, och socker, som fransmännen verkar sätta i sig). Och särskilt chica? Nja, uniformen där (precis som här) verkar vara skinny jeans, lös ovandel, ballerinor och för liten skinnjacka. Så tråkigt.

De mest välklädda "fransyskor" jag såg var kinesiskor. Eller man; i snäv knälång kjol, höga Louboutins och knallröd kavaj. Tror jag såg ett par-tre kvinnor som var så där superchica - men de närmade sig ju 70 så troligtvis var det de som var med när det begav sig.. De har troget hållit fast vid sin stil sen 1950-1960-talen, men det finns inga nya som tar vid (även om jag gjorde mitt bästa...).

Känns som att vissa delar av Paris - chica fransyskor, billig kvalitetsvintage och couturetyger i drivor - bara finns i mitt huvud. Tur då att loppisarna var precis som de skulle! Och att couturen finns... Mer om det imorgon!

Fungerande dator och Paris del 4

Jag har en fungerande dator igen! Lycka! Och så gott som allt är tillbaka; och nu är det mest att jag ska samla ihop mig och få upp allt jag tänkt få upp här på bloggen. Känner mig lite ringrostig.

Men låt oss åka tillbaka till Paris och tygdagen! Så gott som alla tygaffärer jag kunde hitta vid min research hemma framför datorn låg i samma lilla kvarter nedanför Sacre Coeur - oerhört behändigt.

Men jag undrar ändå om jag verkligen varit på rätt ställen. Jag har redan gnällt över mängden polyester i vintageaffärerna - och tyvärr gnäller jag vidare när det kommer till tygaffärerna. Jag förstår det inte! När det finns så mycket vackra, hållbara, behagliga material - varför dominerar då polyester? Varför föredras plast framför siden, bomull, bambu?

Många av affärerna skröt med att de minsann hade couture-tyger. Vad de menar med couture får förbli osagt. MIN idé om couture är nämligen inte neonmönstrad leopard med guldglitter. Flera av affärerna var gigantiska - våning efter våning efter våning och jag trodde verkligen att jag kommit till himmelriket. Det tog slut när jag började klämma på tygrullarna...

Men nej, jag åkte inte hem tomhänt. På Tissus Reine fanns det förhållandevis gott om ull och bomull, men efter att ha gjort ett minst sagt rejält ullinköp av en extremt trevlig karl (jag höll på att säga betjänt - så korrekt och gentlemannamässig var han!) på andra våningen hade jag lite svårt att plocka upp kreditkortet en gång till på första våningen där bomullen fanns...

Isblå och magentafärgad crêpe till vackra höst-vinter-vår klänningar. Perfekt
för oss svala blondiner!

Helt omöjligt att få till rätt färg med kameran och Photoshop. Den här ullen
är en riktigt glänsande rubinröd ull med lite lite lugg i. Till vintern ska den
bli min nya vinterkappa!

Jag är väldigt nöjd med de här tre - men jag önskar som sagt det varit mer...

Fransk loppmarknad

Om vintageaffärerna var en besvikelse var loppmarknaderna precis så underbara som jag hoppats på, fullkomligt bågnande av stora och små antikviteter - allt från en kapsyl för 0,5 euro till byrå från 1700-talet för 50 000 euro. Mycket hörde hemma på museer eller på slott och mycket hade gärna fått flytta hem till mig (och mitt slott om jag haft något) och en del fick göra det också.

Tidigt lördagmorgon åkte jag söderut till Puces de Vanves, åt min mest franska frukost med kaffe och croissant på fiket på hörnan, och vid halv åtta hade jag köpt en kaffeservis. Elva koppar och tolv fat. (Nu kan jag ju lägga till att jag varit på jakt efter kaffeservis länge. Men det har alltid varit något fel - oftast för blommigt och gulligt eller för små koppar. Men nu!) Servisen är från 1920-talet i stram men glittrig elegans - art déco så det bara skriker om det.

Servisen tog sig hem hel och fin, i massa lager bubbelplast i handbagaget. Det stora "problemet" är att denna kaffeservis har skapat helt nya "behov" - nu behövs en stilig stram silverbricka, lämplig oblommig ogullig mjölkkanna (som tål micron) och egentligen att hela lägenheten blir lite mer art déco. Det blir dyra kaffekoppar det, sa V.

Där på lördag förmiddag fick jag också äntligen lägga vantarna på en klänning, i blått siden med engelska broderier, som bara behöver tas in lite i livet för att vara en perfect match, en fantastisk coiffe som vi (jag och madamen som sålde den) gissar varit bröllopshatten med slöjan fäst fram (hade jag inte sett insidan hade nog trott den var ny - den är helt fläckfri och varenda paljett sitter kvar!), lite pynt från 1930-talet att sätta på hattar, ett sidensammetband och en yttepytteliten sammetsdräkt för 10 euro. Jag skulle tro att den är sydd av en gammal aftonklänning - den är skarvad precis överallt med kilar inte större än ett par centimeter - i ryggen, i ärmhålet, i sidsömmen, och jag skulle tro att den är sent 1940-tal, och sen har ägarinnan förlängt kjolen med ett brett band säg till hösten 1947 för att bättre passa in bland Diors New Look-kjolar. Bara knapparna kan jag ju säga är värda 10 euro.

Jag hade bara klänning och tunn kofta och hade räknat benhårt med att solen snart skulle börja värma, men vi kan ju säga att jag höll på att frysa arslet av mig den här förmiddagen. Försäljarna stod i päls. Men ja, är man viking från Sverige så är man. Gott kaffe fanns det så klart också på plats - där kan man verkligen lita på fransmännen!

En fantastisk loppmarknad och en fantastisk förmiddag. Jag kommer tillbaka!!

På lördag eftermiddagen klämde jag in en retromarknad i Oberkampf och hittade en riktigt söt ullklänning - den visade sig vara som ett ålskinn på mig och får gå till Stina P-samlingen istället. Det mest fascinerande är att denna lilla ofodrade ullklänning har etikett från Bahamas. Ja, det känns ju gott med ull där!

Ull från Bahamas och siden från ... Paris kanske?

Söndag morgon var det dags igen (fast inte lika tidigt) och denna gång norrut, till Puces de Saint Ouen i Clignancourt. Att kvarteren mellan metron och loppmarknaderna är ganska shady är verkligen ingen överdrift - nej, jag vill inte köpa en iPhone av dig, eftersom du troligtvis plockat den ur fickan på  mannen som går tio meter längre fram. Inget pirat-Gucci-bälte heller tack. Men sen viker man av på en liten gata kantad med antikaffärer, och så smala gränder in där loppmarknadshimmelen breder ut sig! Saint Ouen består av 15 olika marknader med totalt runt 2000 stånd. Den första öppnade 1918 och sedan har det öppnat nya allt eftersom - någon i ett gammalt garage, någon specialbyggd för att vara just loppmarknad. Jag blev ganska överväldigad till att börja med - SÅ MYCKET GREJER och helt omöjligt att överblicka. Vid såna tillfällen blir jag ganska ställd och håller alldeles för hårt i plånboken.

Tänk om jag kunde få flytta in min ateljé och vintagesamling i något av de här två
alldeles underbara "loppisstånden" på Marché Vernaison, den äldsta av
loppmarknaderna på Puces de Saint Ouen.

Det var först efter en stadig lunch med fish & chips och jordgubbscheesecakepannacotta som jag kunde ta mig an mängden, men jättemycket shoppat blev det inte här. Jag behöver komma tillbaka nu när jag vet vad som väntar mig.

Falbalas - lite som ett museum, i Marché Dauphine.

Jag köpte en klänning från Falbalas, som har kläder från sent 1800-tal till 1970-tal, till tämligen rimliga priser. Min rosa pärla sitter som om jag sytt den själv och är i skimrande siden. Dessvärre luktar den apa. Jag kände det redan när jag provade den, men gissningsvis luktade jag apa själv också då, för nu tycker jag det har eskalerat. Jag måste lämna in den på kemtvätt och se om de kan göra något, annars får jag göra en chansning med ättiksbad. Den är tyvärr oanvändbar som den är nu - svettstanken är förlamande.

Fjädrarna är från 1960-talet och där köpte jag ett par högar lika gamla paljetter också - men paljetter i påse är inte så spännande att se på bild. Pärlbroderierna och knapparna däremot... Affären upptäckte jag medan jag klämde i mig en väldigt varm och väldigt kladdig och väldigt god crêpe med nutella (ja, det där med inget mjöl/inget socker gick ju så där i Paris...) och fick sanera mig rejält innan jag kunde ta mig an madames skatter. Efter att en mycket märklig fransktalande tysk orerat om att Tyskland minsann förlorade kriget men nu, nu är Tyskland starkt, och jag och madame himlat färdigt med ögonen och sagt la guerre, oh la la, så kunde vi ta oss an väsentligheter. Det visade sig att hennes familj ägt ett företag med pärlbroderier som specialitet, Les Perlés d'Antan. De hade sina lokaler mitt i Paris och gjorde alla de här broderierna för hand. 1989 fick hon stänga och nu säljer hon ut företagets lager. Jag blev nästan gråtfärdig när hon berättade - det här är saker man inte kan göra i maskiner, och den kunskapen och hantverket är på väg att försvinna helt och hållet. Det jag köpte var smådelar som blivit över och jag fick dem till ett pris jag nästan skäms för så här i efterhand. Knapparna är från 1930-talet och inte från hennes fabrik - och kostade mindre än vad nya i plast gör.

I loppisavsnittet - även om det här håller på att bli Världens Längsta Inlägg - passar det ju in med alla mina pappersfynd också. Det finns sanslösa mängder foton, tidningar, planscher och nytryck precis överallt. En del billiga, en del mindre billiga men sällan oöverkomliga (förutom en del orginalfoton på couture som jag förälskade mig i på Puces de Saint Ouen). Jag handlade hos de förtjusande  bouquinisterna längs Seine, i himmelriket Les Archives de la Presse och på loppmarknaderna.

Superfint skick från Les Archives de La Presse, men skisser både
på fram- och baksida av kläderna, och så antalet meter tyg som
behövs.

Lite sämre skick, men lika fina skisser som i den andra. 

Passade på att köpa födelsedagspresent till V också. Hon
har ju sitt stora intresse ungefär 50 år före mitt, vilket är
en utmärkt förevändning för att kunna ta hem såna här pärlor!

Visserligen nytryck, men åh så flott!

Vykort som jag köpte i museishoppen till Tamara Lempicka
och Art nouveau-utställningarna på Pinacothèque som jag och
A klämde in på lördagseftermiddagen.

Ett av mina finaste fynd: två gånger årligen gavs det ut en katalog
med färger och modeller för säsongen. Det här är vintern 1951 då
bland annat juvelfärger var något för modeskaparna att satsa på.
Saphir, Améthyste, Emeraude, Rubis och Topaze.

Det bästa är att redan innan jag åkte till Paris fått en storslagen idé som involverar just juvelfärger...