What to wear?

My identity crisis in the wardrobe continues. I wrote about it in January, but felt rather confident about my winter clothes and the keywords Tailored - Ladylike - Strong - Luxurious. It proved to be a bit more difficult than I thought.

I haven't sewn as much as I thought/hoped. As I've said before, I find it hard to be creative when I'm creative at work - and I have been. I can't think about sewing after ten hours of project management.

I do have a new exercising habit. At least two times a week, with either a very good PT or a very good Pilates class. It changes the body.

My vintage is falling apart. Literally.

And almost only dresses for winter and fall.

Luckily for my wardrobe crisis, spring and summer has taken forever to arrive. But now it's here and I feel like I have nothing to wear.

I'm not the only one going through changes. Liz of Xtabay Vintage apparently did the same some time ago. She managed to come out on the other side - I have my doubts about me doing the same.

Today I tried on all dresses that are suitable or at least wearable during summer (meaning, wool and heavy silks not included). It took about an hour, felt like an eternity and left me with a mixed feeling of "I really don't have anything to wear" / "who am I and what the h*ll happened" / "I might as well kill myself" / "I hope I can go to dinners and cocktail parties all summer, because that part of the wardrobe is rather nice".

This is what I'm left with. I like the colour scheme. That's good. But then...

There are a couple of "no, not really but I actually have to wear something" - the white with blue roses to the right, the lime with diagonal checks, the white with tiny blue flowers and the blue with white pattern on the left (bought for nothing in India). The white with pale pink roses is a border line case of like and don't like; I need to wear it in real life to be sure. The lilac with feathers, the bright blue and green and the mint green lace are only for dinners or times when I really feel like it. The dark green could be too warm for summer.

Dresses in numbers:
4 not really, but...
1 perhaps
3 for those special times
5 yes (as long it isn't more than 25 degrees C. And 2 of those are a bit on the fancy side.)

The rest:
2 yes-skirts
1 perhaps-skirt
1 yes blouse (but to wear with what?)

This is the no-no-no-pile. Including the coral one I made for myself a couple of years ago. There is a time for everything and for letting go.

And the alteration pile.

I love the dark silk dress, but the fabric in the sleeves is completely torn. If I remove them I can at least wear the rest for a while. But perhaps that one is too fancy for ordinary days as well? I think I've worn the black-and-red once a week for the past year, but after spending almost 24 hours straight in it after serious problems with the train system, it really needed a wash. So I actually dared to put it in the laundry machine. It shrank a little bit (but that was only good/see exercising above) and some seams and the hem need reinforcement. The blue-grey silk is a favourite of mine; I love the colour and fabric but the fit below the waist is actually awful those days.

Should I hope for a cold summer or take a really long holiday on Iceland (but those dresses aren't made for rain either...)? I've spent a couple of hours the past few days searching for both inspiration and actual dresses. and it made me even more unhappy. If I just stay inside and wear some black jersey...?

The Wardrobe Architect Summer (on Pinterest) is very limited. And I don't even like to be on the beach that much. The Ultimate Dress Pattern is on its way; I'm working on toille number three. The changes between one, two and three are tiny - some more here, a little less there. I'll cut a new set of sleeves before moving on to real fabric; my posture has changed due to all that exercise so my front shoulders (if you understand what I mean) needs a lot more space.

So what do I wear tomorrow?

The people have spoken

You want me to write in English.

I'll give it a good and honest try - for the next three months I will leave my mother tongue behind and try to not make a mess of the good old English language. Please excuse all my swenglish and grammatical horrors (I did one in the headline, published and then deleted it as soon as I could. Oh my) and everything in between. (Since July 2014 all blog posts have a short English summary. Before that, it's just Swedish.)

As for today, I'm eagerly awaiting my first sewing student ever - who also happens to be my niece. Hopefully, she won't become injured - or bored - making her first skirt. I hope the same for me. 

And a picture of her chosen fabric, bought in India.

Nästan överdrivet romantisk klänning

När jag hastigt och lustigt bestämde mig för att fly mörkret i vintras insåg jag bristen på enkla bomullsklänningar. Det är så sjukt mycket enklare att hitta finklänningar i siden när man letar vintage - antagligen av den enkla anledningen att de användes mer sällan och därför bevarades i högre utsträckning. Bomullsklänningar däremot användes till vardags tills de var helt utslitna och blev därefter mattrasor. Nåja, jag är ju inte helt utlämnad åt vintage, och trots att jag var så trött att jag såg i kors - därav behovet av sol och därmed en sommarklänning till - sydde jag enklast tänkbara klänning till mig.

Livet är i stort sett mitt grundmönster rakt av: ärmlöst och med insnitt på fram- och bakstycke. Till den här ritade jag hög ringning fram och låg ringning bak (men givetvis inte så låg att bh:n syns). Vid kjol, som bara består av tre rynkade rektanglar och sen fastsydd i livet.

Tyget köpte jag för några kronor metern i Indien (ja, jag begriper också hur det är möjligt. Just den dagen i tygaffären hade jag inte en tanke på det, vilket så klart är ett väldigt dåligt försvar.) Det är extremt tunt, och eftersom jag inte ville att det skulle vara see-through satte jag foder i livet. Enklast möjliga, bara bystinsnitt och fastsatt i ringningarna, och så fick det hänga fritt. Fodret i sig är lika tunt, i siden som min syster köpte åt mig i Kina för flera år sen, men tillsammans blir det tillräckligt opakt. Kjolen fodrade jag inte eftersom den är så hårt rynkad - det är helt enkelt så mycket tyg att det inte är genomskinligt längre.

Det roliga är att jag inte använde klänningen på Lanzarote. De enda gångerna jag använde klänning var till frukost och middag, och att ha på sig en ny vit klänning då kändes som gjort för att grisa ner sig med tomatjuice eller revben. Så på morronen hade jag en rejäl rutig färgglad sak och på kvällarna hade jag mina finklänningar i siden. (Däremellan hade jag träningskläder, badkläder och strandtunika.) Denna överromantiska blommiga åkte hem oanvänd.

Istället hade jag den på mig idag. Utmärkt för en liten cykelutflykt till Sofiero slott.(Ha! En selfie jag är nöjd med! Högst avancerad fotografering dessutom; kameran är på självutlösning och fastkilad mellan cykelkorg och handväska. Det är jag och MacGyver.)

Ni ser vad jag läser? Couture Sewing Techniques av Claire B Schaeffer. Den förtjänar ett eget inlägg när jag läst klart den - den är helt enkelt super!

Sewing a simple summerdress in cotton, and enjoying lunch at a castle. 

Det som händer

Just nu är det mycket sånt här:

En enkel sommarklänning i processen, med bomullstyg från Indien. Den blir i huvudsak färdig i eftermiddag; eventuellt tar jag med mig den ofållad för att ha något att göra med händerna...

Och sånt här:

Nytt solskydd förstås. Boktraven behöver kompletteras med lite chiclit, och kanske nåt klädhistoriskt, innan den är komplett. Datorn är redan laddad med ett antal filmer.

En del sånt här:

Några sommarklänningar som behöver lite kärlek innan de får komma ut och röra på sig: några hällor som ska fästas, ett blixtlås som fortfarande bara är tråcklat, och en fåll som ska sys om.

Lite grann sånt här:

En ny säljgrupp som snart ser dagens ljus på Facebook - och som inte har ett dugg med nånting annat i det här inlägget att göra.

För varför behövs det solskydd och böcker och kärlek till sommarklänningar - och till och med en ny?

Jo, för snart åker jag till solen för att sitta under ett parasoll och titta på horisonten. Fylla på med ljus och luft. Lugn och ro och inga nya intryck. Få bli uttråkad. Inte göra en massa grejer utan bara lata mig. Det ni!

Stina P på franskt bröllop

Idag gör Stina P sin utlandsdebut - inte mindre än tre kreationer från mig går på slottsbröllop i Frankrike idag!

Dels är det den första klänningen jag sydde som Stina P när det äventyret började våren 2011. Det var före bloggen, så klänningen har än så länge bara synts på Facebook.

Tyget är ett mossgrönguldigt dupionsiden (köpt i Indien) och är fantastiskt till A's rödskimrande hår! Dessutom gjorde jag en hel hoper skärp; ett slätt i klänningstyget, ett i svart sammet och så ett med strass-stenar. Enkelt slätt liv med prinsess-sömmar och båtringning, och så lite rynk och vidd i kjolen.

Till den här klänningen kommer A att ha en svart turban. Den är draperad i svart dupionsiden, och lite svarta stenar har smugit sig in.

Stommen är gjord av Diortyll. I kanten sydde jag fast tunn ståltråd, karkas, för att hålla formen, och kanten klädde jag sedan med en smal remsa viskosfilt för att få den mjuk. Efter det ett tunt fodersiden så att inte Diortyllens struktur skulle lysa genom övertyget. Sen draperades hela med dupionsiden - och som jag draperade. För mjukt, för strikt, för stort på sidorna, för lågt fram, för mycket bak. Om och om igen, och sen pouff! så blir det precis som jag tänkt.

Diortyllen blöts ner och formas på perukstock av rätt storlek.

Eftersom den ska ut i sommarvärmen och dessutom är svart ville jag ha så få lager som möjligt, och i siden så att den andas, så jag fodrade den inte på insidan, utan fäste bara ett tunt band av rayon för att bli av med alla lösa tygkanter. Normalt sätter man ripsband på insidan, men nu ville jag ju ha så lite material som möjligt. Öglorna på sidorna är till för att kunna säkra hela härligheten med några hårnålar.

Den tredje kreationen är av ett helt annat slag - en lätt och luftig coiffe i sidenchiffong. När vi träffades hade J tusen idéer - blommor och fjärilar och strutsar, och så den där bakgrunden Elle har på sin hemsida. Det var i den änden jag började, med en pappersblomma i origami.

Jag använder den gärna i ett annat projekt, men för den här coiffen var den bara fel. För stram och tung för att passa med både J's klänning och personlighet. Så istället blev det en myriad av små chiffongblommor - eller är de fjärilar? Lätt, luftig, lekfull.

Basen är tvådelad och asymmetrisk med en liten sväng på ena sidan. Kurvan förstärks av blommorna, som blir mindre och mindre ju längre ut i spetsen man kommer. Några har slitit sig loss helt och svävar ovanför. Och så en liten strutsfjäder.

Varje blomma består av två kvadrater chiffong och de största är 7x7 centimeter. Klippa chiffong på skrå är inte det enklaste, men genom att nåla tyget på mönsterpapper och sen klippa genom alla lagren på samma gång blev det ändå jämna kvadrater. Varför på skrå? Framförallt för att tyget inte fransar sig då. Men till hattar använder man alltid tyget på skrå; det blir så mycket lättare att hantera och drapera då! Det hade inte gått att klä den där oregelbundna svängiga formen med ett tyg skuret på trådraken, det är alldeles för stumt. Förr kunde modisterna till och med köpa tyget på skrå direkt!

Ännu en insida klädd med rayonband; det enda som är mjukt och följsamt nog att hänga med i svängarna. Basen är gjord av etamin, som sedan klätts med viskosfilt för att få den mjuk och rund, sedan ett lager viskosfoder och till sist dubbla lager sidenchiffong.

Jag längtar efter att få bilder av A och J när de svassar runt på det där slottet i Normandie!

Mera siden

Innan brudmakeriet tog full fart i april hann jag med att göra klart en sidenblus också. Den snäva svarta kjolen i ullbrokad blev ju färdig i mars, och kompisen, en blus i gräddvitt mönstervävt siden blev klar en månad senare. Tyget köpte A när vi yogade i Indien.

En enkel höghalsad modell med trekvartsärm och med två avtagbara kragar. Här är den i svart siden, och så finns det en i samma tyg som resten av blusen.

Knäppning i ryggen med klädda knappar. (Det känns som att alla mina projekt har klädda knappar? Men det är ju så fint!)

En snäv svart kjol

Det var inte bara jag som köpte tyger i Indien. Det gjorde A också. Sen kom hon på att det var bättre att jag sydde upp kläderna. Ok då sa jag och var inte det minsta svårövertalad. En klänning sydde vi redan 2011, men det började bli dags för resten; en kjol och en blus. Eftersom en svart ullkjol har sin bästa säsong typ nu fick den prioritet - och nu är den klar. Tyget är iden tunnaste, mjukaste jaquardvävda ullen och helfodrad med viskos. En smal linning och Dior-veck där bak. Enklast möjliga - ibland är det vad som passar absolut bäst!

Kjolen bakifrån

Detalj av Dior-vecket mitt bak - och här skymtar man den vackra
vävnaden också.

Så klart fästs fodret för hand i linningen!

Chic parisienne

Mötte mig själv i spegeln när jag kom hem från kursen i Lund och kände mig så oerhört parisiskt chic. Och eftersom jag numera äger en kamera man faktiskt kan ta bilder med var det läge för ett foto. Hatten har jag gjort själv, kjolen likaså. Den är definitivt ett av de plagg jag använder mest. Tjock härlig cashmere som jag köpte i Indien och som faktiskt var av den kvalitet som den utgav sig för att vara. Jag har använt den minst en gång i veckan höst-vinter-vår sen 2010 - och det syns överhuvudtaget inte på den. Och så ripsband i midjan. Jag älskar ripsband. Scarfen är ett Tradera-fynd i siden med den absolut finaste rullfåll jag sett. Till höger hänger Cleopatra-klänningen - ateljésydd i Örebro när det begav sig.

Lord of new beginnings

En annan liten rackare (ja, förutom mina parasiter alltså) som fick följa med hem från Indien är Ganesh. Elefanter är ganska söta i sig, men det var hans egenskaper i den hinduiska mytologin som var avgörande. Ibland behöver man helt enkelt ha alla mytologier på sin sida - och när jag ser hur mycket som hänt sen jag kom hem med honom första advent 2010 måste jag nog tycka att han gör sitt jobb ganska bra.

Ganesh är kanske mest känd som barnens gud, men vad som gick mig att köpa denna lilla mässingsstaty är två av hans andra identiteter: Lord of new beginnings och Remover of all obstacles. Den första identiteten kändes klockren vid den tidpunkten, det var verkligen dags för mig att börja på något nytt. Mycket riktigt, sex månader senare var företaget Stina P fött. Och en hel del andra new beginnings har jag också fått på vägen.

Fast han är inte lika bra på att ta bort alla hinder (eller också hade det varit sju resor värre utan Ganesh!) Indierna själva tar den här delen ganska bokstavligt och därför är Ganesh taxichaufförernas gud. En Ganesh i vindrutan på taxin, gärna blinkande och/eller självlysande, och allt är omhändertaget. Och den som någon gång åkt taxi i Indien vet att taxichaufförerna tror blint på sin Ganesh - de kör och räknar med att allt och andra flyttar på sig. Det funkar väl så där...

Nu så här på nyåret känns det helt rätt med lite new beginnings och någon som tar bort all obstacles. Nyår brukar vara ganska ångestladdat för min del, men faktiskt inte i år. 2012 gick väl lite upp och lite ner, men kurvan sluttar uppåt. Och det blir ju bara bättre - så även 2013!

April

Åt antibiotika för att bli av med Indienparasiterna, och mådde ganska kasst hela månaden. Jag hittade en del fina tyger i Indien, men så inte värt magproblemen...

Var på loppis och köpte fläckfri beauty box och knäppkängor som det verkar helt omöjligt att hitta snören till. Och nej, det är inga fina historier i kalvläder från sekelskiftet, det är plast och från Domus. Men ganska fina ändå. Om man hade haft skosnören.

Fick låna en hög med klänningsmönster av V och modetidningar av skräddare M och ritade, fotade eller kopierade av. Som alltid blir jag alldeles matt över hur mycket underbart det finns. Och stressad över hur jag nånsin ska kunna göra allt...

Fransk modetidning för sommaren 1947. Dior har ännu inte lanserat The New Look
(det gör han på hösten samma år).

Fransk modetidning för sommaren 1959. Diors smala midjor och vida kjolar
gäller fortfarande.

Gick på auktion med ambitionen att ropa in en gammal väska fylld med modistfjädrar. Budade tappert men fick erkänna mig besegrad av ägaren till Fåfängan Antik. Svor som en borstbindare. Men jag drev åtminstone upp priset ett par tusenlappar - gratis skulle han inte få den i alla fall. Förlorade dessutom en vinröd sammetsdivan som jag spontanbjöd på, men fick till slut med mig en riktigt fin hög hatt i sin ask. Men det var ju inte riktigt samma sak som en divan eller drivor med vintagefjädrar....

Klänningsmakerskans klänning

Det säger ju egentligen sig självt att en klänningsmakerska inte kan gå på ett bröllop där hon gjort brudens klänning utan att också ha gjort sin egen klänning. Det tog bara lite tid för den här klänningsmakerskan att inse det... Som tur är finns det ju alltid resurser!

Tyget köpte jag när jag var i Indien. Efter att ha sytt brudklänningen i en helt fantastisk kvalitet från Simbra Siden blev jag ganska besviken när jag vecklade ut mitt eget tyg. Tunt, sladdrigt och ojämnt vävt. Det märks a) att när jag köpte tyget var det ganska länge sen jag sytt och b) att det stämmer överens med min bild från den där Indienresan överhuvudtaget - bra på pappret men inte i verkligheten. Men jag ville verkligen verkligen ha en korallfärgad klänning, så jag använde tyget ändå. 

Tyget och klänningsmönstret jag inspirerades av. Jag ville ha den här kjolen men inte livet.

Så jag konstruerade ett nytt liv. Här har jag klippt till i sidenet och ska nu klippa till fodret också.

Man kan se på de mörka bilderna att den här klänningen till största delen syddes under dygnets mörkare timmar. Så går det när man inte planerar sin tid!

Använder mönstret för kjolen för att slippa beräkna vecken på egen hand... Trådmarkerar så jag ser hur jag ska vecka.

Färdig!

Jag satt uppe och fållade den till två natten före bröllopet. En fåll ska handsys, vare sig klockan har passerat midnatt eller ej!

After the wedding...

Återigen en bild tagen mitt i natten, när jag kommit hem från det fina bröllopet. Jag hade band i håret i klänningstyget, och bästa frisören tuperade den rätta 60-tals frisyren. Och så mitt älskade Diorhalsband till!