Behind the scenes in tailoring

So I've finished the book Bespoke - Savile Row ripped and smoothed by Richard Anderson. He was 17 when he first set his foot on Savile Row and Huntsman; bespoke tailors since 1849. (Don't miss the gorgeous pictures on tailoring!) He started in February 1 1982 - four days before I was born - and he's still on Savile Row but now Master Cutter for Richard Anderson Ltd.

He describes a different world, of cloth, cigarettes, loads of money, men and a deep, deep love for craftsmanship and quality. Needless to say, I loved the book and learned a lot about bespoke tailoring.

I thought it was the tailor that was the good of Savile Row. Turns out it's the cutter. It's the cutter that measures the client and makes the paper pattern. But it's an apprentice or someone else low on the food chain that actually cuts - or strikes - the cloth. Strange. Then the tailor (sometimes "the baster") bastes everything together, the CUTTER does the fitting, changes things like a quarter of an inch (6,35 mm)! here and an eighth of an inch (3,175 mm)! there, then the apprentice rips up all the basting and the tailor sews again. Fitting - alterations - sewing - pressing - fitting - and hopefully done.

Bespoke really is far from ready-to-wear. The ideal is at least eight weeks between your first appointment and when you actually want to wear it - although there are numerous stories on clothes taking several years from start to finish; sometimes depending on the cutter's unwillingness to finish a garment, sometimes a stubborn client (those two often seems to correlate). Suddenly it doesn't sound so strange that it took me a couple of years to make both my Dior jacket and winter coat. On the others hand, a suit or jacket from Savile Row lasts a lifetime.

Bespoke tailoring is really all about the hand and the eye. Anderson uses the Thorntonian system to draft the pattern:

halve your depth of scye... come up two inches to account for the inlay... add three-eights here for your waist seams

but says it's only half the job. Then you need to take into the account the slightly lower right shoulder, the arch of the back, the posture... Only the straight seams are made on machine, the rest by hand. You never set in a sleeve by machine on Savile Row! Late in the book, Anderson gets upset by a company claiming to make bespoke suits:

Some 'bespoke' houses put their sleeves and shoulders in by machine, which can compromise a garment's longevity; some fuse their chest canvas with a synthetic adhesion that (unlike padding inserted by hand) does not mould as well to the wearer's body and over time can cause unsightly corrugation in the lapel, some, like Sartoriani, do not even cut unique patterns.

Although the tailoring world described by Anderson in the book is a very male one, a look at their websites today proves that the world - thankfully - is changing, since there are quite a few young women working there now. But female clients are rare, although Katharine Hepburn is one example - and the woman who wore the red coat by Hardy Amies I saw at the Clothworker's Centre back in February.

The book ends with a glossary of tailoring (and non-tailoring) words. Flash basting is my favourite: "Superfluous basting stitches put into a garment at the fitting stage (or for display in a shop window or website photograph) to impress the customer." Nah, it's not all about the eye and the hand - it's about putting on a show as well.

Vintage clothes from the inside

As some of you may know, I am obsessed with the inside of clothes. Vintage, couture and home sewn clothes that is - they are exciting. Modern insides of ready-to-wear is just plain boring. (Evidence of this obsession can be found here - here - here for example - and In the atelier & inside the clothes on Pinterest.) So imagine by delight when my sister told be that there's an exhibition on Landskrona museum with focus on the inside!

So I made a little trip to Landskrona. Had some rather boring lunch near the castle (no duck...) and then went to the exhibition. It was small, but good, with clothes from late 1700's to the 1970's. There were no signs telling me not to photograph, so I did (without flash. Don't worry.). The clothes were either behind glass or netting, making it rather difficult to see the details in the photos, but I'll try to explain.

This rather simple evening gown is from the 1970's and made by Märthaskolan. (Märthaskolan was a school and fashion house in Stockholm, Sweden between 1927 and 1975, named after princess Märtha and founded by countess Marg von Schwerin. The school educated seamstresses and tailors in high fashion for ladies, and the fashion house was one of few in Sweden sewing couture. They had a French department, sewing original French designs on license from for example Christian Dior, Chanel and Balenciaga.) The dress is underlined with - I presume - silk organza. It's a metal zipper, the seam allowances are wide and overcast by hand. The dress was also fully lined in something thin and white (as you can see in the photo below), with delicate laces along the edges. Very neat!

This is a vintage cocktail dress in pink-brown duchesse. The hem of the skirt is shaped with stiff underlining (some sort of non-woven, non-fusible paper-like thing). It's sewn to the hem, but hanging in straps from the waist to avoid stitches in the skirt. I've never seen anything like it - it seems rather uncomfortable with those straps? Wouldn't it give better support if the whole skirt was underlined with silk organza, and then the very heavy backing could be attached to that? The upper back is supported with what looked like cotton, and then dress shields under the arms to avoid sweat stains.

A very handsome coat for the gentleman from the 1930's. Look at the piping around the edges! I can't even imagine how to do that! The coat was a really heavy wool, and than lined with this lovely silk.

This is a rather simple, unlined coat from the mid-1930's. It's in wool, but you can see silk finishing the sleeves, and that the armscye is bound in silk as well.

The outside was a rather strict suit in dark purple from the 1910's. But on the inside, it's those lovely stripes! I would say that the clothes from early 1900's to 1930's had the most elaborated insides. And of course, there was a huge difference between clothes for the upper class and for the working class and farmers. The latter was a sad - but interesting - story, with patches upon patches to keep the clothes together.

At the same time, the insides were rather like each other through the decades. Rather wobbly straight seams, first sewn by hand and then my machine and almost exclusively hand overcast edges. It was only on some of the finest garments the sewing was straight and neat.

Speaking of exhibitions; before I picked up my new old sewing table I visited Bea Szenfeld's exhibition at Dunkers here in Helsingborg (again. I was at the opening night as well). She really is amazingly creative. I love the bathing suits that weighs several kilos and are too heavy to swim in and the clothes from the white collection (all in paper). Lady Gaga likes it as well.

(It's very popular to put clothes in exhibition behind black netting obviously. I wonder why? It's rather annoying. But sure, there's no reflexion like when you have them behind glass.) Bea held a lecture a couple of months ago as well, and it was fabulous. As usual. For instance, about creativity, she said that it's one big mess spinning around in the head and sometimes some of it comes out and becomes something. She also spoke lovely about craftsmanship - to be able to see the hands behind the work.

Jag gillar Bea Szenfeld

Det har jag för all del sagt tidigare.

Nu har jag lyssnat på hennes sommarprogram också. Musiken hade jag gärna hoppat över - ungefär 75% var rent plågsamt - men det vägdes upp av hennes prat. Om ensamhet, kreativitet, tid och hantverk. En förlängning av det jag skrev om häromdagen, om fast fashion och fast sewing. Att hon klipper sina papperspaljetter för hand för att inte alla ska vara likadana. Att hon syr för hand för att varje stygn inte ska vara likadant. Därför att det är ett hantverk.

Bilden tog jag när Bea Szenfeld föreläste i Landskrona i mars 2012 (shit vad tiden går fort.)

Bea Szenfeld, fashion designer to the stars, talks about solitude, creativity, time and craftmanship - the same as I did in my previous post.

Fast fashion och fast sewing

I alla fall ett par gånger om året blossar debatten om fast fashion upp. Ofta i samband med en olycka i ytterligare en fabrik i Bangladesh, men också inför Almedalen, där Lotta Alvar, VD för Svenska Moderådet skriver att "Det nya svarta är grönt". Fast jag vill nog påstå att jag hört det där förr, även om det verkar som att textilkonsumtionen gått ner något, från 15 kg per person 2010 till 12,5 kg per person 2013. 8 kilo textiler slängs per person och år, och medellivslängden på ett plagg är två år.

Två år.

Det blir inte mycket vintage i framtiden då, men det är en parantes i sammanhanget.

I både USA och Storbritannien börjar man nu lyfta fram crafting - pyssel? - som en motreaktion på det snabba modet. Både The Guardian och The Daily Express har skrivit långa intressanta artiklar i ämnet och efter att första säsongen av The Great British Sewing Bee sändes rapporterades om en uppgång på symaskinsförsäljningen med 60%.

Det är uppenbart att det finns ett stort nytt intresse för att sy sina egna kläder, och det finns ungefär hur många sybloggar som helst. De mest framgångsrika har redan hunnit ge ut böcker, och antalet symönster från små, oberoende designers har exploderat. Det är verkligen skitkul! Det finns ett helt nytt sammanhang för sömnadsintresserad att befinna sig i. Men att det genererar en mer hållbar syn på kläder och mode, det är jag inte det minsta övertygad om.

De flesta sybloggar jag stött på, ingen nämnd, ingen glömd, ingen utpekad, fokuserar nämligen knappast på hållbarhet och kvalitet. Fast fashion är fortfarande fast fashion, men fast sewing istället för fast shopping. Det ska gå snabbt. Det ska vara billigt. Och det ska vara många. Ju fortare det går att sy en klänning - desto bättre. Ju färre sömmar som behövs - desto bättre. Lägga upp en fåll för hand? Du skämtar. Sy in mellanläggen istället för att stryka fast dem? Inte en chans. Handsydda knapphål? Är du dum i huvudet?! Tyger som kostar mer än 100 kr metern? Varför - en billig polyesterblandning eller stelt gardintyg från IKEA funkar väl lika bra?

Jag begriper det inte. Vad är då poängen med att sy själv? Slarvigt sydda polyesterkläder från Bangladesh eller slarvigt sydda polyesterkläder från egna symaskinen? Jag tror fortfarande inte att det är den med flest kläder i garderoben när man dör som vinner.

För mig är det en kedja som sitter ihop. Eftersom jag vet att jag kommer att lägga många timmar på ett projekt vill jag att tyget är riktigt fint. Hittills har det blivit mest ull och siden. (Och eftersom det är ett fint tyg, vill jag lägga många timmar på det så att det blir bra.) Jag syr med sidentråd och undviker påpressbara mellanlägg, eftersom jag tycker de förändrar tygets fall för mycket. Jag syr på ett traditionellt sätt eftersom jag tycker att hantverket är viktigt och ska leva kvar. Jag kan faktiskt inte tänka mig att sy en fåll på maskin, och tycker det blir roligare och roligare att sy för hand.

Mina stora projekt får gärna ta ett par månader - rita den exakta modellen, sy toille och göra alla tänkbara justeringar, och sen många, många timmars sömnad. (Sen går tiden från start till mål till överdrift ibland, men det är en annan sak...) Modellerna jag syr är svåra att tidsbestämma. Det är klassiska, feminina modeller, oftast med mer än en nickning till 1950-talet. Samtidigt är det inte några direkta kopior; jag är inte jätteförtjust i strutbröst till exempel utan föredrar 2000-talets runda byst.

För mig är det viktigt att det handlar om ett hantverk, och att något är sytt för en specifik person. Jag vill inte att det jag syr ska se ut om köpt. Jag vill att man ser handens arbete. Jag vill att man ser människan bakom plagget. Det är en del av både charmen och exklusiviteten. Det låter pretentiöst men jag vill att det jag syr blir framtidens vintage. Good enough är inte good enough, det ska vara så bra det kan bli. Även om det innebär att jag stundtals är stressad, uppgiven över något som strular, frustrerad över att det aldrig blir färdigt och att nya svordomar ekar. För när det sen är färdigt, och är så bra det kan bli - den känslan är magnifik.

Finns det då inga sybloggar som syr "som jag vill"? Såklart. När Gertie eller Laura Mae uppdaterar blir jag genuint glad. Jag har en hel hoper andra sybloggar i flödet, men de följer jag av andra anledningar än deras slow sewing.

(Ja, jag vet. Det låter pretentiöst och snobbigt, men jag får leva med det.)

Thoughts about fast fashion and fast sewing; since a majority of sewing blogs today reminds me more of fast fashion from the high street, than of the quality and skills from vintage dresses. And about my own sewing, taking time, the craftmanship of the hand, and doing not good enough, but as good as it can get (and a bit of swearing while at it).

Vintage tender love and care

Om man som jag bär vintage ofta och mycket så får man en del extra fix på köpet, det är bara att erkänna. Det funkar inte att kasta in klänningen i tvättmaskinen på 60 grader, sen in i torktumlaren, ha på sig och sen slänga när sömmarna är för sneda och tyget är för blekt. Använder man vintage måste man vårda sina kläder, det ingår i jobbet.

Till att börja med skulle jag säga att det är en bråkdel - en fjärdedel kanske? - som jag överhuvudtaget tvättar i maskin. Bomullsklänningarna får åka i snällaste programmet, inte mer än 40 grader och sen hänga och torka på galge i torkrummet. Har de använts en varm sommardag och luktar lite skunk, förbehandlar jag med ett ättiksbad och/eller lite bakpulversmet i ärmhålen. Vissa sidenklänningar tvättar jag för hand; i balja med specialtvättmedel för siden eller sidentvål! och sen får de hängtorka i duschen.

Ull och en del annat siden lämnar jag på kemtvätt när det behövs; kanske en gång varje eller vartannat år. Här hör jag riktigt hur du drar efter andan - svettas jag inte? Jojomen. Därför har jag nästan alltid en tunn t-shirt under alla klänningar. Efter användning åker undertröjan i tvätten, och klänningen får hänga framme och vädra något dygn innan den hängs in i garderoben. (Eller mer troligt, hänger på valfritt ställe i hallen.) Jag försöker undvika att ha samma klänning två dagar i rad. I vissa klänningar är det omöjligt att ha t-shirt under; då försöker jag ha svettlappar i (ärmlappar är väl ett lite fräschare namn på dem men svettlappar är så väldigt bildligt) för att skydda tyget.

Fållar upp en bomullsklänning. I fållen sitter en bred snedslå för att ge lite mer styrsel och tyngd till fållen. Som vanligt hittar jag den perfekta färgen på sysilke i min låda.

Vad man - trots allt mitt prat om kvaliteten på gamla kläder - också får räkna med är lagningar. Fållen i en 60-årig klänning släpper. Blixtlås går sönder efter tillräckligt många årtionden. Tråden eller tyget kan bli skört och behöva lagas. Då fixar man det - man slänger det inte. På samma sätt som att all teknik går sönder samtidigt (micro och brandvarnare förförra veckan) och alla underkläder helt plötsligt blir sjaviga och sladdriga på samma gång lägger oftast alla klänningar ner på samma gång. Då är det bara att slå sig ner i soffan med nål och tråd och ge dem lite kärlek. Lägga upp den där fållen. Sy ihop den där sömmen som släppt. Det finns ju inget som hindrar att man gör samma sak med sina nya kläder, men av någon anledning lockar det inte mig. Kanske för att man vet att det finns 30 000 andra likadana. Mina vintageklänningar är unika.

En av mina finaste och mest använda sidenklänningar är dekorerad med soutage (soutache?), och de har en förmåga att släppa lite då och då. Det är visserligen störigt när jag ser en tråd hänga och fladdra, men det är ett ganska roligt syeri att göra, och ja, bättre färg på sysilket är nog omöjligt att hitta.

Lite då och då blir det lite större projekt. Även om vintage generellt sitter bättre på mig än nya plagg, så behöver jag ibland ta in och ibland släppa ut. Och som av en händelse har jag ett sånt projekt på gång nu; som jag tänkte får bli ett eget inlägg...

Och så lite annat och tänka på när det gäller klädvård (oavsett om det är vintage eller inte):

• Använd riktiga klädhängare, inte tunna i ståltråd från kemtvätten som sabbar formen. Jag har köpt högvis med tygklädda art déco-galgar som jag älskar
• Håll utkik efter mal och pälsängrar och andra som gillar att käka tyg. Ibland stoppar jag nyinköpta ullplagg i frysen i ett par dagar för att vara säker på att inget dör. Och så har jag garderober och lådor strösslade med rödcederträdkulor. Om det hjälper kan jag inte svara på, men jag har aldrig haft problem med skadedjur.
• Ju mindre du tvättar desto bättre; för miljön och för plagget. Torktumlare dödar tyg; använd inte till kläder.
• Förvara mörkt och torrt - inte ljust, varmt och fuktigt. Solljus både bleker färger och torkar ut tyger. Med andra ord, låt dem inte hänga framme som konstverk som jag (eller välj i så fall en plats utan direkt solljus i alla fall)

Men kanske framförallt - njut av dina vackra kläder!

Vintage kontra repro

När allt fler vill ha allt mer vintage och gamla kläder - oavsett hur man vill definiera just vintage - säger det sig självt att det öppnar upp för en ny marknad - nya kläder i vintagestil. Det är ju så jag själv syr mycket av det jag syr, så varför inte också inte i konfektionsproduktion? Det finns massa små märken, med jättevackra klänningar och kappor, och ändå har jag inte köpt nånting av det.

Jag tänkte på det nu idag, när jag dricker kaffe och läser Emmas vintage och ser henne i en här helt underbar klänning på Hawaii. Jag skulle tro att alla som gillar vintage redan läser hennes blogg och har sett de där underbara bilderna.

En av Emmas läsare frågade om klänningen möjligen kommer från Daisy Dapper, men nej, det är ju vintage från Tidens Melodi (det är nästan så jag funderar på en road trip, men jag och Värmland har ju inte den bästa historian...). Och det var den här bakgrunden som fick mitt huvud att börja spinna igen. Varför köper jag själv inte mer repro? Det är ju stundtals en svettig kamp att få ihop sin vintagegarderob?

Men sen började skälen stockas där uppe i huvudet:
Storlekarna Reprokläder går på moderna storlekar, vilket innebär att jag alltid har en storlek mindre i midjan än i bysten och höfterna. Antingen påtagligt för stort eller påtagligt för litet.
Materialen Jag gillar rena material - ull, bomull, siden, bambu, modal, viskos/rayon. Jag gillar inte polyester, jag gillar inte spandex (om vi inte pratar underkläder).
Kvaliteten Har de hållit i femtio år redan lär de hålla ett antal år till (självklart kopplat till materialen)
Hållbarheten Mer miljövänligt att inte producera nytt, och så det där med arbetsvillkoren för de som tillverkat plaggen...
och till sist - själen. Jag gillar gamla plagg för att de har en själ, något ogreppbart och trevligt. På samma sätt som jag inte vill bo i ett splitter nytt hus utan i ett gammalt med charm, själ och hjärta, vill jag ha mina kläder på det viset. Jag känner mig hemma i det.

Och dessutom - ska jag ändå köpa nytt kan jag "ju lika gärna sy det själv". Men det finns betydligt fler planer och betydligt fler meter tyg än vad det finns färdigsydda plagg till mig själv... ;)

En stor besvikelse

För ungefär ett år sen var jag ganska till mig i trasorna över utropen på Stockholms auktionsverk, när de körde vintageauktion. Nu är det säsong igen, och Bukowskis är först ut med Fashion & Diamonds. Nu heter den ju Fashion och inte Vintage, men kategorin heter Vintage, och det är ju bara ett stort hittepå. Det finns mer vintage på Erikshjälpen än på auktionen, som i stort sett bara är second hand. Fy så besviken jag blir!

Inte ett enda plagg från 50-talet, och bara något enstaka från 60-talet. Ingenting från NK:s franska eller Märthaskolan eller ateljésytt i största allmänhet. Jag har i ärlighetens namn svårt att förstå vad ett par espandrillos har att göra på en auktion, sak samma att det står Hermès på dem.

Fast jag är inte förvånad. I höstas läste jag en artikel i DI Weekend om vintage, där det står:
Ägare av svenska vintagekläder gör sig icke besvär hos de stora auktionshusen, inte ens om plaggen är gjorda av anrika modehus som Katja of Sweden, NK Franska Damskrädderi eller Märthaskolan. "Vi tog in de märkena i början, men de sålde inget vidare" säger Johanna Fock [intendent på Bukowskis].

För mig är det obegripligt att en Ralph Lauren-klänning som ser ut att komma från Flash skulle sälja bättre än en klänning från Märthaskolan - men för mig är det ganska mycket med svenskar och kläder som är märkligt.

Erik Lernestål, Livrustkammaren, CC-BY-SA

Den här urläckra saken bars av prinsessan Margaretha, fru Ambler på 1950-talet, och är sydd i sidencrêpe. Draperingen har en blytyngd fram för att få rätt fall. Jag såg klänningen live på utställningen Kunglig Vintage för ett par år sedan, och bilden kommer från bildarkivet som bland annat Hallwylska och Livrustkammaren delar - där det vimlar av vackra bilder med creative commons licens!

Ingenting jag vill ha? Jodå, det fanns ett par glittrande broscher från Christian Dior jag hade kunnat leva med, men det lär det inte bli något av, för kroppen längtar efter sol och vila.

Vintage på heltid?

Det finns många märkliga föreställningar kring vintage. Till exempel att gillar man vintage då ska man alltid bära det, från underkläder till kappa. Inklusive frisyr och smink. Det ska vara äkta och autentiskt, och man ska vara förbaskat trogen. (Helst ska även hem, man och bil passa in i stilen.) Det är ett förhållningssätt till vintage som jag verkligen inte känner mig hemma i. Jag bär inte vintage för att det är vintage - jag bär det för att det är vackra kläder, av riktigt bra kvalitet och med en passform som passar min kropp. Den kvaliteten har jag inte råd att köpa nytt, och inte tid att sy (om nu tygerna hade varit möjliga att hitta idag). Att det är en stor miljövinst och att folk inte behöver dö i Bangladesh för min skull är en bonus.

En ganska välfylld vintagegarderob. Här trängs kläder jag använder, kläder som ska säljas (någon gång) och kläder som mest är fina. Jag skulle tro att 75% av klänningarna är vintage. Kjolarna på dörren har jag sytt själv däremot.

Tre varianter av klänningar - längst bak en vardagsklänning i ull som väntar på att bli insydd, längs fram en kvällsklänning i siden som behöver lite omsorg på ärmarna och till höger en aftonklänning i tyll som är bland det vackraste jag äger. 

Vissa grejer köper jag i stort sett alltid nytt; skor till exempel. De här köpte jag till mig själv i kombinerad födelsedagspresent/komma-över-besvikelse-present för en knapp månad sen. De är så vackra. Var så dyra (trots rea 50%). Från Marc Jacobs, made in Italy.

Min frisyr är långt ifrån vintage, och inte heller sminkningen (jag hade gärna haft eyeliner varje dag men smetar bara ut den). Underkläder och trikå föredrar jag nytt, tack så mycket, och stickade tröjor oftast second hand. Eller nytt. Jag föredrar gamla möbler framför nya, men inte från 50-talet som matchar mina klänningar, utan 1920-tal. Och färg på väggarna. Jag älskar vintage för att alla dess egenskaper, inte för att det är vintage. (Det finns riktigt tråkiga klänningar från 1954 också.)

Vad är ett fynd?

...och hur mycket är man - jag - villig att betala för ett plagg som någon annan redan har svettats i?

Värdet och priset på second hand och vintage diskuteras ofta bland oss intresserade, och det är väldigt många å ena sidan och å andra sidan. Den svåraste frågan är när någon visar upp en klänning och undrar vad den är värd. Hade det varit The Bar från 1947 hade jag kunnat svara "vi börjar på en miljon" men nu har det inte inträffat än. Är det ett riktigt couture-plagg, ett sånt som man läser om i böckerna, så är det möjligt att faktiskt hitta ett värde utifrån tidigare försäljningar och så vidare. Det kan man i viss mån göra på andra plagg också (vad går de för på Tradera, Etsy, Ebay, nätvintageaffärerna?) men osäkerheten blir så klart större när det bara är "liknande".

Värdet är helt enkelt vad någon annan är beredd att betala. Ibland tycker jag det är hutlöst. Ibland är jag chockad över hur lågt det är. Ibland blir säljaren så besviken, för förutom det ekonomiska värdet fanns ett känslomässigt värde som köparen verkligen inte såg eller ville betala för. Det hutlösa eller för låga är ibland kopplat till min personliga smak - jag skulle aldrig lägga 400 kronor för en mönstrad polyestersak från 1970-talet, men tycker att 400 kronor är ett fynd för en ullklänning som är 20 år äldre. Ibland är det kopplat till kvaliteten - och då kan samma 400 kronor vara jättebilligt för något riktigt välsytt och arbetat från 1970-talet och hutlöst för en dassig och trasig bomullsklänning från 1950 (Ok, den senare har jag hittills aldrig stött på, men you get the picture.)

Vad som kan störa mig - och samtidigt attrahera mig - är förväntan att second hand och vintage alltid ska vara billigt, och att det är billigheten som gör det till fynd. Nu börjar vi komma till pudelns kärna och nafsar vid mina långa utlägg om vad som egentligen är vintage (läs hela följetongen här!) och kvalitet & kvantitet. Fast den här gången gör vi det roligare med bilder och exempel.

Den här vackra ullklänningen har jag ju redan visat, men den räknas som ett av mina fynd. Tjock ull, inte ett malhål. Originalblixtlås, helfodrad (även om fodret släppt lite på sina håll och behöver lite kärlek), delvis handsydd. Sitter otroligt fint, och tål en hel del. Kostade 800 kronor, vilket många har tyckt varit dyrt. Men det gör inte jag - jag vet hur mycket fina ulltyger kostar (och har aldrig sett i den här fantastiska färgen!), jag vet hur lång tid det tar att sy den, jag vet att den har hållit i mer än 40 år och att den därför lär hålla ett antal år till, jag kan sälja den vidare för ett motsvarande pris (om jag mot förmodan skulle tröttna på den) - då är 800 kronor billigt.

Den här hallonröda drömmen i ullcrêpe ser lite säckig ut på klädhängare, men smiter i själva verket åt runt varenda kurva och gör den näst intill obscen (inget jag har på jobb kan jag säga...) men urläcker. Drapering fram och lite djupare rygg bak. Fodrad i siden, klädda knappar och handgjorda tränsar. Den kostade 75 kronor på någon av kyrkornas second hand. Det är ett pris som nästan gör mig upprörd, men ett bisarrt fynd även rent ekonomiskt.

Den här 60-tals blåsan i petrolfärgad brokad har världens finaste ryggringning som ni ser. Å andra sidan är den pytteliten och jag kommer med största sannolikhet aldrig att komma i den. Ändå betalade jag 400 kronor bara för att den är så fin. Fodrad och gissningsvis ateljésydd eller hemmasydd. Ett fynd? Kan diskuteras. Hade jag kunnat ha den hade det inte varit någon tvekan. Värd sina pengar? Ja, definitivt.

Den här dimgröna spetsdrömmen hittade min syster på loppis. För 50 kronor. (Nu blir jag arg igen.) Bengtsons Made in Sweden. Jag ägnade någon timme eller två till att sy in den (roligt nog hade någon före mig släppt ut den i sömmarna - jag tog in den nästan exakt i originalsömmarna) och nu sitter den perfekt. Hade kunna vara från Dolce & Gabbanas vårkollektion. Jag hade utan tvekan betalt det tiodubbla på nätet, och ytterligare mer om jag hade kunnat prova den. Att den behövde några timmars arbete är inget som gör varken till eller från, det är mer ett konstaterande.

Till sist den här tvådelade klänningen som jag köpte i sista minuten på vintagemässan förra året. Ett fantastiskt fin mönstrad bomullsrips , från sent 40-tal eller tidigt 50-tal, lite jobb som behövs på livet - ett fynd för 1200 kronor. Återigen, kvaliteten på tyget och sömnaden är outstanding - för motsvarande idag hade man fått betala det tiodubbla - om man mot förmodan hade kunnat få tag på ett motsvarande tyg.

Var går då mina egna prisgränser? Åh, de finns väl omhändertagna i magtrakten. Jag går väldigt mycket på känsla. Om jag kan prova kläderna är jag så klart beredd att betala mer, eftersom jag då vet om de passar. På nätet håller jag mig helst under 500 kr, men kan göra undantag om magkänslan är riktigt bra. Är det plagg jag tänker använda - läs ullklänning - är jag beredd att lägga mer än på plagg jag nog aldrig får en chans att använda - läs balklänning. Ibland funkar magkänslan, ibland inte. Därför är det också trångt i garderoben... Men kärleksfullt.

Mode vs Stil enligt Alexander Bard

Under hösten har SVT visat von Svenssons kläder som handlar om hur svenskarna klär sig. Ganska intressant (Men som vanligt med svensk tv om mode måste man ha med lite "lustigheter". Suck.) och halvtimmesavsnitten är perfekta att titta på som middagspaus. De finns på SVT Play några dagar till för den som vill se.

Det bästa så här långt är intervjun med Alexander Bard i avsnitt 4 som pratar om skillnaden mellan mode och stil - och vi har samma syn han och jag. "Svenskarna har väldigt svårt att odla stil men väldigt lätt att ta till sig mode" - man konsumerar modebloggar, modetidningar och kläder i en väldig hastighet för att hänga med och vara rätt och inte sticka ut från mängden. Modeindustrin producerar kläder i lika hög hastighet, där kollektionerna hela tiden modifieras lite grann, så att man måste köpa för att inte se gammalmodig ut, så svensken handlar och handlar för att inte vara annorlunda än alla andra.

Det låter - förutom att resultatet är tråkigt - väldigt tidskrävande att hela tiden försöka komma ikapp en industri som bara matar ut det ena polyesterplagget efter det andra. Dyrt. Och var finns personligheten och känslan? Jag ryser bara vid tanken på att sätta på mig en outfit, inte för att jag själv tycker den är snygg eller för att den passar in på dagens humör, utan för att någon annan (modeindustrin) har sagt att den är rätt och inne.

Och så avslutar han med "visuellt riktigt smarta människor, de hittar och odlar en stil och det gör dem intressanta". Jag är inte helt säker på vad det betyder egentligen - förutom att jag är visuellt smart och intressant? He he. Men jag tänker att för en visuell person är också det egna visuella uttrycket viktigare än för någon som inte är lika visuell - och då är den visuella också mer intresserad av att hitta sin egen stil. Och de som hittat sig själva och inte är så himla ängsliga över vad som är normalt och vad alla andra tycker; tja, de är ju ofta ganska intressanta människor.

Prinsessans nya kläder

Verdens gang har publicerat ett jättereportage om kronprinsessans Mette-Marits garderob. Den är tydligen för dyr. Ja, det är ont om 100 000-kronors klänningar från Valentino i min egen garderob, och det är skattebetalarna som står för Mette-Marits kläder. Jag hade ändå uppskattat om det inte varit en sån enkelspårig diskussion kring kvinnors kläder. Ja, för ni har väl aldrig sett en rubrik om prinsens kostym eller kungens Patek Phillip? Granskning av kungahusens och andra kändisars garderober handlar uteslutande om kvinnor (bara det gör mig ganska ilsken).

Och man gör det enbart till en prislappsfråga, och det gör mig faktiskt mer upprörd än att klänningen kostat 100 000 kronor. När det bara är priset som lyfts fram innebär det att man ser kläder endast som något man har på sig för att skyla kroppen; antingen mot vädrets makter eller för att det är kulturellt betingat att inte vara naken. Det är länge sedan (ett par hundra tusen år eller så) det var så enkelt. Kläder har genom århundradena använts för att vissa status, klass, makt, personlighet, och gör det än idag. När Mette-Marit tar på sig en klänning från Pucci är det ett sätt att visa sin uppskattning och respekt för festen, för det man firar, för värdparet. Det visar också vem hon är - kronprinsessa, god vän och klädintresserad.

När man köper en klänning från Valentino eller Giambattista Valli betalar man för långt mer än ett stycke tyg. Bakom varje klänning ligger hundratals arbetstimmar för design och sömnad. Varje klänning är ett hantverk och en konststycke och resultatet av fenomenal yrkesskicklighet. (Ja, på många håll ser man kläder som konst. Vi har en bit kvar dit i Skandinavien.) Det är ingen som granskar eller har åsikter om vilka antikviteter eller konstverk prinsessorna köper - en klänning från Valentino är precis det samma; något som visas på muséer och som har ett stort andrahandsvärde. Köper du en klänning för 499 kronor på H&M är pengarna borta - köper du en klänning för 50 000 kronor (och väljer lite klassiskt, vackert och klokt) har du kanske inte pengarna igen på måndag; men en hel del skulle vara kvar, och med åldern (och proviniensen från ett kungahus!) finns pengarna där på lång sikt - precis som när man investerar i konst!

I artiklarna som upprörs över prinsessors garderober lyfter det alltid fram som gott exempel när hon handlat på H&M och Zara, och det är för mig helt obegripligt. Vad finns det för gott exempel i att köpa slit-och-släng-kläder i polyester, uppsydda i ett låglöneland där textilarbetarna dör för våra kläder? Men det verkar vara oerhört djupt rotat i den här delen av världen att billigt är lika med bra - och så ser man inte hur oerhört högt priset är för någon annan. Nej, då föredrar jag att kungahusen och mina skattepengar går till modehusen och sömmerskorna i Paris.

(Ett trevligt mellanting hade ju så klart varit ateljésytt på närmare håll - det är bara att du ringer Mette-Marit, så ordnar vi det!)

Död åt basgarderoben

Med skrämmande jämna mellanrum återkommer tipsen om en basgarderob, som mest verkar handla om hur man bygger den tråkigaste garderoben i världen. Jag har full förståelse för att alla inte har samma brinnande intresse för kläder som jag. Jag kan med lite ansträngning förstå att det finns de som till och med på riktigt inte bryr sig ett dugg om vilka kläder de sätter på sig på morgonen. Nej, det är lögn, det kan jag faktiskt inte. Jag kan förstå att det inte står överst på allas intresselistor, men att inte bry sig ett dugg om det man har på sig, det budskap man förmedlar innan man öppnar munnen? Det tycker jag är ganska konstigt - å andra sidan finns det många som tycker jag är konstig, så det jämnar ut sig.

Nåväl, jag förstår att det finns många som verkligen inte vill tänka på kläder mer än nödvändigt och då förstår jag poängen med en basgarderob. Men måste den se ut som hej kom och hjälp mig? Den senaste insatsen står förvånansvärt nog Camilla Thulin för, en kvinna som jag vanligtvis beundrar stort för hennes syn på både kläder och kvinnlighet, men här vet jag inte vad som hände. Hon motsätter sig alla svarta kostymer. Jag tycker de flesta är väldigt stiliga i svart kostym - hade folk som inte brytt sig om kläder haft det istället för säckiga jeans och fleece hade jag varit ganska lycklig. (Ja, jag blir faktiskt lycklig av att se välklädda människor.) Istället föreslår hon en bas i två färger man gillar, till exempel marin och beige. MARIN och BEIGE? Finns det några tråkigare färger? Är beige ens en färg? Finns det någon som inte ser ut som ett spöke i beige?

Och så föreslår hon ännu mer specifikt att man (bland annat) ska äga två par byxor; ett par mörka raka jeans och en beige byxa. EN BEIGE BYXA? Jag kan knappt komma på ett fulare plagg. Nej, nu ljög jag igen. Det finns en hel del. Men en beige byxa... Inte konstigt att vissa får skrämselhicka av kläder, om de tror att de måste ha på sig ett par beigea byxor.

Det roligaste är att Camilla skriver att "eftersom vi spenderar merparten av vår vakna tid på jobbet, så kan det ju vara trevligt att se bra ut" - men vem ser bra ut i beige?! Alla är snygga i mörka jeans och en vit skjorta - köp tre par jeans och tio skjortor så är ni hemma sen, om ni nu inte vill ägna mer tid än absolut nödvändigt åt kläder. Men strunta i beiget. Jag fortsätter med mina klänningar, men det är jag det. 

One day you're in - the next one your out

Det är väl få kläd- och modeintresserade som har missat att TV3 sedan ett par veckor tillbaka visar den svenska versionen av Project Runway?

Jag har sett alla amerikanska säsonger. Jag skulle gärna vilja ha Tim Gunn i mitt vardagsrum, och få hans feedback på en kollektion. Men att vara med på riktigt, riktigt? Aldrig. Varken i USA eller i svensk version. Jag blir alldeles matt av tanken på stressen, tidspressen och blotta tanken på att inte ha tyst och tom egentid på flera veckor. Dessutom är jag mer intresserad av kläder än av mode, av det hållbara, vackra som tål både ögats slitage och att bäras i 60 år - det är inte direkt den designern som eftersöks, vare sig i svensk eller amerikansk upplaga.

Hur står sig den svenska versionen till den amerikanska då?

Jag uppskattar att man inte gjort dokusåpa med fokus på konflikter, utan att det faktiskt handlar om mode och design.

Jag uppskattar att gästdomarna är noga utvalda. Så häftigt med Dita von Teese! (Fast det var riktigt tråkiga grejer som skickades ut - utan färg, utan glamour, utan burlesk, utan Dita-feeling. Bara trist!) Jag gillar Rohdi Heintz och Marcel Marongiu. Sofi Fahrman är helt ok, men hon är inte Heidi Klum. Dessutom envisas hon med att säga catwalk, vilket blir lite fånigt när hela programmet handlar om Runway. (Överlag låter det mesta lite töntigare på svenska än engelska, men det är verkligen inget som är utmärkande för Project Runway!) Svårast har jag att förstå vad Rossanna Mariano har där att göra; hon är inte i närheten av Nina Garcia. Dessutom tycker jag att Rossanna och Sofi ägnar sig lite för mycket åt vad de själva vill bära - kan de inte se bortom det? (Det tycker jag i och för sig att Heidi och Nina också gör, så det kanske ingår i konceptet?)

Men det finns ett par saker som jag stör mig väldigt mycket på:

att kvinnorna åkt ut med buller och bång. Dels för att jag tycker att det finns andra (män) som borde åkt hem tidigare, dels för att juryns kritik flera gånger varit skarpare mot någon av männen - men i slutändan har ändå kvinnan åkt ut. Flertalet gånger har det dessutom varit någon motivering i stil med "du som är kvinna borde veta bättre vad en kvinna vill ha på sig/passar i" - så männen kommer undan med sämre grejer för att de är män och inte kan bedömas på samma sätt...? Och det är bara obegripligt att båda Roberterna har åkt ut när Björn är kvar. Kom igen liksom.

att det är så stort fokus på det kommersiella. Jag förstår att det hänger ihop med att ett av priserna är att få designa för en webbutik, men kunde fokus inte få vara på mode och design och inte kommersialism? Amerikanska Project Runway har inte alls samma fokus, och det uppskattar jag verkligen.

att det ska gå så snabbt. Det gäller så klart den amerikanska förlagan också. Man tycker kanske att det blir roligare tv med folk som är überstressade och springer runt som yra höns. Jag hade fördragit mer tid för mer genomarbetade plagg, färre limpistoler och halvfärdiga sömmar.

att de verkar ha ett sånt dassigt tygutbud. I USA får de gå på MOOD som verkar ha riktigt bra kvaliteter, här verkar det mest bli polyester. Det är inte några fina tyger som använts så här långt...

Sammantaget handlar min kritik mot Project Runway (den svenska versionen mer än den amerikanska, där konstnärsskapet uppskattas mer) att fokus ligger på snabbhet - snabba plagg, snabba vändningar, snabba trender, snabbt utslitet. Jag tycker det är så tröttsamt. Det skulle vara så mycket roligare om fokus låg på kreativitet och hantverk, och inte snabbhet och kommersialism....

Det är ju förstås väldigt lätt att sitta hemma i soffan och tycka. Och jag är imponerad över hur mycket de får gjort på den korta tiden, både vad gäller design och sömnad. Jag är mycket tveksam till om jag skulle hinna få plaggen klara. Fast mitt fokus har ju aldrig legat på snabbhet heller. Så nä, jag blir inte sugen på att söka till en nästa omgång (om det blir någon; tittarsiffrorna har tydligen inte varit direkt lysande...). Antagligen skulle jag inte våga heller. :)

Vem jag hejar på? Naim förstås. Han är både en duktig designer och en duktig skräddare. Inte min stil, men jag blir imponerad över det mesta han skickar ut - kanske mest av klänningen med material från Clas Ohlsson.

Hållbarhet, demokrati, kläder för 29.90 och en och annan cupcake

Som genom ett under (eller snarare genom V's granne) fick vi nys om ett samtal om hållbart mode med afternoon tea på Dunkers. Det var inte så svårt att få biljetter eftersom inte så många hade drabbats av samma under, men jag och V fick en trevlig eftermiddag där vi först lyssnade på Cay Bond och Cecila Fredriksson prata om hållbarhet och därefter fick hugga in på kaffe, scones och enorma cupcakes.

Cay och Cecilia pratar hållbarhet och mode.

Det var ett väldigt intressant samtal, om än lite för kort; 45 minuter bara. Jag håller verkligen med Cay om att hållbarhet och 29.90 inte går att kombinera, och att i begreppet hållbarhet räknas inte bara den ekologiska sidan utan också den ekonomiska och sociala sidan - och mänskliga rättigheter. Det är ingen rättighet att kunna köpa billiga kläder - men det borde vara en rättighet för alla, även för de som bor i Bangladesh, att inte dö på och av sin arbetsplats. Cay menade också att i Sverige har billiga kläder blivit starkt förknippat med demokrati och jämställdhet - alla ska ha samma möjlighet till konsumtion. Och ska alla kunna konsumera mycket, måste kläderna vara billiga. Det gör det väldigt svårt för oss att helt plötsligt börja betala för hållbarhet och kvalitet! I andra länder finns inte samma koppling, och det gör det enklare att börja förändra modemarknaden. Däremot håller jag inte med henne om att vintage måste komma från de stora modehusen - men det har jag ju orerat om tidigare!

Synd att inte fler fick tillfälle att lyssna till det här samtalet - minst hälften av platserna var tomma, vilket beror på minimal marknadsföringsbudget. Men det är väl inte konstigt att ingen kommer till Dunkers när ingen vet vad som händer där?

Så här glad blir jag av cupcakes! (I vintagehatt och vintageklänning;
hållbart så det förslår.)

Och V är lika glad!

När jag och V lämnade matsalen efter teet kom en herre småspringande efter oss och charmade hatten av mig. Han menade att han inte tänkte fria idag, men att han verkligen vill säga att vi var så chica och fina och att det varit ett nöje att se oss, och att han var tvungen att säga det till oss. Jag återgäldade raskt komplimangen för det var en riktigt stilig karl, och dessutom klädd i knivskarp stålblå kostym med röd slips och röd näsduk. Urflott och verkligen inget man ser varje dag! Och tänk så trevligt livet blir när främlingar pratar med varandra, bara någon kort minut.

49 kronor och 50 öre

H&M har en kjol till salu. Knälång, ceriserosa, smal linning och rynkad vid kjol. Den är jättefin. Underbar färg, söt modell. Men kom igen. Tänk lite längre än näsan räcker. Den kostar 49 kronor och 50 öre. H&M idkar inte välgörenhet. De gör inte en förlustaffär för att du ska få en söt kjol. Den har kostat i alla led; design, produktion, frakt, försäljning. 25% av priset är dessutom moms. Det finns inte en chans att alla involverade personer har fått en lön de kan leva på när kjolen kostar 49 kronor och 50 öre. Det finns inte en chans att kjolen är framställd under schyssta förhållanden; schyssta för både människor och miljö när kjolen kostar 49 kronor och 50 öre. Inte en chans.

Så behåll kjolen H&M.

Och tänk lite längre än näsan räcker Charlotta.

Kejsarens nya kläder

Marc Jacobs visade upp kjolar i plast under New Yorks modevecka i höstas. Jag upprepar, i plast. Det tycker Marc Jacobs är vad vi ska bära våren 2012.

När bilderna från modeveckorna ramlar in är min reaktion oftare något i stil med hur mycket pengar jag skulle kräva för att ha på mig kläderna snarare än hur länge jag skulle kunna leva på haveregrynsgröt för att få kläderna. Innan jag skulle sätta på mig outfiten ovan - då pratar vi 5-siffrigt. Men det är en sak att jag inte gillar vad som skickas ut på runwayen - det som fick det här att ligga och morra i mitt huvud i flera månader är faktiskt vad Chic skrev i nummer 21/2011. Karolina Skande och Charlotta Flinkenberg får tycka till - Karolina hissar och Charlotta dissar. Charlotta sammanfattar looken med "Men ursäkta, det här är faktiskt skitfult".

Karolina tycker däremot att plast känns modernt. Det hon också säger, och som så väl sammanfattar min ambivalens runt modevärlden (och varför jag inte riktigt gillar ordet mode) är "Som modeskapare måste man alltid komma med något nytt." Och det har hon ju rätt i - det är precis så modevärlden är, och väldigt länge varit, uppbyggd. Det måste komma nya saker varje säsong, för om samma saker skulle fungera år ut och år in - då skulle ju modebranschen snart ha utrotat sig själv. Och istället skulle vi ha - tja, en klädbransch som inte är uppbyggd kring massiv konsumtion och därmed lite hälsosammare och miljövänligare? Helt ok med mig!

För det som är min passion för kläder ligger ganska långt borta från masskonsumtion och snabbt växlande trender, att det ska vara nytt, nytt, nytt och avvika så mycket som möjligt sen förra säsongen - från tant till grunge till 70-tal till ... plast. Jag älskar att sätta på mig en klänning för femte gången samma vecka för att jag är så kär i den! Jag kan gå månader utan att köpa något mer än strumpbyxor för att jag inte hittat nåt som tilltalar mig - och sen den enorma glädjen när jag hittat eller sytt nåt som passar perfekt till mig och min garderob. Jag älskar kläder som är välgjorda och har en egen själ som går bortom en viss säsong, år eller årtionde. Det är därför min dröm handlar om att sy kläder som svarar till en enda persons önskningar och drömmar, i en kvalitet som håller länge länge, och inte om att kräka ur sig en ny kollektion flera gånger om året som måste vara annorlunda än den förra. Jag älskar kläder - inte mode!

PS. Jag gillar Marc Jacobs ibland - hans kollektion för Louis Vuitton hösten 2010 är helt magisk.