Prinsessans nya kläder

Verdens gang har publicerat ett jättereportage om kronprinsessans Mette-Marits garderob. Den är tydligen för dyr. Ja, det är ont om 100 000-kronors klänningar från Valentino i min egen garderob, och det är skattebetalarna som står för Mette-Marits kläder. Jag hade ändå uppskattat om det inte varit en sån enkelspårig diskussion kring kvinnors kläder. Ja, för ni har väl aldrig sett en rubrik om prinsens kostym eller kungens Patek Phillip? Granskning av kungahusens och andra kändisars garderober handlar uteslutande om kvinnor (bara det gör mig ganska ilsken).

Och man gör det enbart till en prislappsfråga, och det gör mig faktiskt mer upprörd än att klänningen kostat 100 000 kronor. När det bara är priset som lyfts fram innebär det att man ser kläder endast som något man har på sig för att skyla kroppen; antingen mot vädrets makter eller för att det är kulturellt betingat att inte vara naken. Det är länge sedan (ett par hundra tusen år eller så) det var så enkelt. Kläder har genom århundradena använts för att vissa status, klass, makt, personlighet, och gör det än idag. När Mette-Marit tar på sig en klänning från Pucci är det ett sätt att visa sin uppskattning och respekt för festen, för det man firar, för värdparet. Det visar också vem hon är - kronprinsessa, god vän och klädintresserad.

När man köper en klänning från Valentino eller Giambattista Valli betalar man för långt mer än ett stycke tyg. Bakom varje klänning ligger hundratals arbetstimmar för design och sömnad. Varje klänning är ett hantverk och en konststycke och resultatet av fenomenal yrkesskicklighet. (Ja, på många håll ser man kläder som konst. Vi har en bit kvar dit i Skandinavien.) Det är ingen som granskar eller har åsikter om vilka antikviteter eller konstverk prinsessorna köper - en klänning från Valentino är precis det samma; något som visas på muséer och som har ett stort andrahandsvärde. Köper du en klänning för 499 kronor på H&M är pengarna borta - köper du en klänning för 50 000 kronor (och väljer lite klassiskt, vackert och klokt) har du kanske inte pengarna igen på måndag; men en hel del skulle vara kvar, och med åldern (och proviniensen från ett kungahus!) finns pengarna där på lång sikt - precis som när man investerar i konst!

I artiklarna som upprörs över prinsessors garderober lyfter det alltid fram som gott exempel när hon handlat på H&M och Zara, och det är för mig helt obegripligt. Vad finns det för gott exempel i att köpa slit-och-släng-kläder i polyester, uppsydda i ett låglöneland där textilarbetarna dör för våra kläder? Men det verkar vara oerhört djupt rotat i den här delen av världen att billigt är lika med bra - och så ser man inte hur oerhört högt priset är för någon annan. Nej, då föredrar jag att kungahusen och mina skattepengar går till modehusen och sömmerskorna i Paris.

(Ett trevligt mellanting hade ju så klart varit ateljésytt på närmare håll - det är bara att du ringer Mette-Marit, så ordnar vi det!)