The essence of Dior

Showing off my Dior jacket before heading to Paris is by far my most read post.

The funny thing is that I started to call it the Dior jacket way back when I started the project, even though I didn't have a  clear reference object. It was more about the essence of Dior than actually copying Dior.

Or at least I thought so, until one day when I was browsing Pinterest as you do. And there it was - the Dior jacket. My jacket.

It links to a dead end, so I know nothing more than 1950 Christian Dior. The collar is there. The peplum and the padded hips. My buttons are nicer and I don't have any pockets. This photo would have been the ultimate inspiration. (You can read about construction in previous posts; skirt and collar, peplum and the padded hips and finally, button-holes and lining)

But I will say that I nailed the essence of Dior.

Creative at work

For the past weeks, we have a small exhibition at work showing off our different creative skills. Of course, I brought some of my creations - the Dior jacket and a cocktail hat.

Since I wanted to use my regular dress form, Lady Valet, at home for sewing, I decided to use my regular dress form. The problem with that one is that she is so much skinnier than I am. A size 32 or 34 I think. The Dior jacket looked like a sack - not so fun. So I decided to pad the dress form to suit the jacket. It was actually a lot of fun. I used wadding (that I bought and tested to use inside the peplum, but decided against) and the a corset on top. The hips needed a lot of help to mimic my own...

I took the bus to work that day, and for about a week more, this is what you can see while having lunch and drinking coffee.

Nu åker vi till Paris!

Paris! Champagne. Haute Couture. Macroner. Loppisar. Tyg.

Paris!

De sista stegen på en Dior-kavaj

När det nu fanns ett peplum som både såg ut och uppförde sig enligt önskemål, kändes det verkligen som att jag var på upploppet. Men det var ju det där med knapphål som jag gruvat mig över sedan jag började på kavajen. Hela syvärlden är galen i passpoalerade knapphål och det hade varit helt rätt på en kavaj med så mycket inspiration från Christian Dior, The New Look, 1950-talet och skräddad couture. Men passpoalerade knapphål syr man först - inte sist. Mina infodringar var insydda och nedklippta långt innan jag förstod att passpoalerade knapphål hade passat in. Maskinsydda knapphål var givetvis inte att tänka på så handsydda knapphål it is. Med hjälp av framförallt den gode Thomas von Nordheim och en handfull provknapphål senare (dubbelt ulltyg och enkel hårkanvas - precis som i kavajen) vågade jag mig på verkligheten.

20 minuter per knapphål ska det ta säger han (och 1 meter vaxad knapphålssilke är lagom till 2,5 cm knapphål) så den tiden fick det ta. Och paus mellan varje för att inte slarva och inte bli trött i ögonen. Det tog en eftermiddag, och jag är sjukt stolt över mina knapphål.

Alla knapphål sydda, och nu ihoptråcklade för att pressas.

Med tanke på att det här är första gången jag syr knapphål för hand är jag väldigt nöjd. Det är inte sååå olikt von Nordheims...

Ett annat orosmoment var fodret. Med tanke på hur många gånger jag sytt in kavajen fanns det inte på planeten att använda mönstret från 2012. Återigen vände jag mig till von Nordheim och eftersom jag började fantisera om att drapera så fick det bli så. Jag har ju sett hur man gör på project runway, läst en del hos Gertie och sett en underbar video från Dior (fast hur kan det stå 1939? Huset Christian Dior grundades ju först 1947?). Hur svårt kan det då vara att drapera ett foder? Min främsta tanke var att hålla ordning på trådraken. Lyckades jag med det, skulle resten ordna sig. Jag satte på kavajen ut-och-in på provdockan, använde ett polyesterfoder som beter sig väldigt likt ett viskosfoder, och började nåla.

Jag blev faktiskt lite chockad när taktiken fungerade! Det blev riktigt bra mönsterbitar att sy det riktiga fodret av. 

Fodret stofferades fast (fell stiching) och det är nog ett av mina favoritsömnadssätt. Det blir så himla fint! När framstycke och bakstycke var på plats - en del krångel och meck hade jag, men jämfört med mängden krångel och meck på resten av jackan kändes det helt överkomligt - satte jag i ärmarna.

Eftersom ulltyget har en helt annan töjbarhet än det väldigt stumma fodret var jag noga med att låta fodret vara lite för stort, och gjorde bland annat ett djupt veck i ryggen.

Fodret fäste jag i midjan, och sen fällde jag upp peplumet. Eftersom jag från början trodde det skulle vara mycket längre, vilket innebär att allt där innanför döljs snyggt och prydligt av ullcrêpen. 1,5 cm från kanten sydde jag med det som Claire B Shaeffer kallar running stitches (som mest är vanliga tråckelstygn; i det här fallet väldigt små på insidan av peplumet och som så klart inte går genom alla lager - på rätsidan syns ingenting.)

Längs den övre kanten på peplumet sydde jag fast ett ripsband, som jag i sin tur korsade fast i fodret.

Det näst sista jag gjorde var att sy i knapparna.

Trots att knapparna har lite hals i sig själva behövde de extra halsar för att ligga ovanpå knapphålen och inte i (den första sydde jag utan hals, med resultatet att knappen töjde ut knapphålet så att det inte låg slätt längre). Jag använde resterna av det vaxade knapphålssilket som jag sydde själva knapphålen med. 

(Så poetiskt med knappar i motljus!) Dessutom sydde jag i en hake och gjorde en träns längs ner på peplumet, så att det ska sitta riktigt slätt.

Och det sista - alltid det sista! - var att sy i etiketten. Stina P.

Och med det var ett två-årigt projekt slut.

Once the peplum was sorted out, I handworked my buttonholes, draped the lining, and put it in place; all by handsewing. I did the finishing touches on the peplum, put on buttons and closures, and finally the label that says Stina P. A two-year long project was done.

Dior-kavajen med de vadderade höfterna

Dessa höfter förtjänar som sagt ett eget inlägg.

En av huvudidéerna med hela den här Dior-kavajen var markerad midja och markerade höfter, som på jackan the Bar, som är något av det vackraste jag vet.

Men istället för att hålla mig till den blandade jag in en massa andra idéer, och (tyvärr) hängde min skräddarlärare med. Både hon och jag hade lite för höga tankar om vad vi skulle klara av, kan jag ju känna så här i efterhand. Ett tag var det där peplumet helt utom kontroll och levde sitt eget liv - och det var också ett av skälen till att kavajen fick hänga i nästan ett år.

Idéen var Lilli Ann, det blev en skål (och anledningen till de spretande armarna är dels att så många modeller såg ut så på 1950-talet och dels för att med en hård skål runt höfterna är det ganska svårt att ha armarna någon annanstans.) Sammanfattningsvis kan man säga att jag inte var bekväm - jag skulle ju se New Look och 50-tal ut, inte som en val/flodhäst/ångbåt.

(Fast Balmain var faktiskt först med den här idéen. Notera armarna. Bilden finns med i Vintage Couture Tailoring.)

Förutom att jag hade ruskigt svårt att bestämma mig för formen på detta peplum så var den stora utmaningen att komma på hur jag skulle göra det. Antalet gånger jag googlat padded hips, hip padding, padded peplum, peplum padding och hips New Look är nästan pinsamt. Och inte långt från förgäves. Det är uppenbart att vadderade höfter inte står högt i kurs idag. (Även om det egentligen inte handlar om att vaddera höfterna, det handlar om en form på kläder. Är jag på stranden vill jag inte heller ha vadderade höfter, men på en kavaj för att accentuera midjan så ja tack.) Jag har hittat en hint här och en hint där, och så packade jag till sist ihop det på egen hand, med en väldig massa trial and error och tråcklande.

Gertie skriver om vadderade höfter, ett vadderat peplum och The New Look. Man kan säga att hon blev färdig före mig (och dessutom skrev en bok under tiden)!

När jag plockade ut kavajen ur garderoben igen i somras hade Laura Mae hunnit sy den här strålande ensemblen, med rejäla höfter, som gav mig lust och energi att ta mig an mina egna höfter. Bland annat länkar hon till en fantastisk video från Dior där man i stillbilderna kan se vad som stoppas in under kavajen.

Kristina Harris skriver om Inside Christian Dior's New Look och jag vill bara veta mer. Framförallt se bilder av insidan! Det som finns under spelar en stor roll och någonstans där börjar man ana vilket galet mode det egentligen var. Jag har på något sätt lite svårt att tro på det, jag vill ju gärna tro att de hade de där axlarna, midjorna och höfterna alldeles av sig själva...

I alla mina böcker om vintage och Dior finns oerhört lite att hämta om konstruktionen. Det mesta som nämns är just att det var padded hips men VAD man vadderade dem med är det tyst om. (Antagligen tror de inte att någon skulle få för sig att återskapa det.) Den här bilden är det närmaste insidan på Dior jag kommer, och den hjälper ju föga. Men vacker är den!

Och så köpte jag ju en kavaj också, för att få en hint om vad som händer på insidan.

Så här ser det ut på insidan - ziczack, hårkanvas och vattulin. Och ganska slarvigt. 

Så med allt detta satte jag igång, en gång för alla. Eftersom ullen redan var tillklippt och det inte fanns en gnutta tyg kvar, hade jag inte mer att jobba med. Men framförallt handlade det om att ta in; få in midjan, och hitta rätt proportioner på kurvorna. Här använde jag 40-tals kavajen och beräknade proportioner mellan midjemått och höftmått på varje liten del. Det funkade faktiskt. Jag tråcklade och tråcklade och tråcklade.

Det yttersta lagret av vadderingen är medelstyv hårkanvas, som är zickzackat ihop med medelstyv vattulin. Om det kunde zickzackas på 40-tals kavajen kunde väl jag också göra det. Alternativet hade så klart varit att piquera för hand, men det blev styvare av zickzacken. Alla sömmar förstärkte jag med remsor av hårkanvas och mera zickzack.

Med detta hade jag äntligen rätt form! Nu behövde jag "bara" stabilisera den. Jag hade kunnat sy fast lager efter lager med hårkanvas eller styvt bomullstyg, men det kändes som att det skulle bli tjockt och klumpigt, och jag ville ha en mjukare känsla (även om jag läst på flera ställen att Diors kläder var väldigt styva: "If re-created accurately, New Look garments should nearly stand up by themselves; the interlining, linings, interfacings, bonings and stiffenings Dior used all but supported his garments on his own." (Kristina Harris))

Jag gjorde ett besök i närmaste syaffär, men den enda stoppning - inklusive bordsduk - som fanns var i polyester. Jag köpte ett par remsor men kände mig obekväm. Här pratar vi ullcrêpe för många kronor metern, sysilke och handsytt och ... polyesterstoppning? Nä. Så kom jag på att jag hade en del filtark i viskos och viskos-ullblandning som jag använt till hattar. Gjorde ett test tillsammans med shetlandsull. Jo, det skulle funka. Men... Det kändes lite svampigt och det kändes som att det skulle bli varmt. Läste Kristina Harris igen. Styva sa vi. Plockade fram tagelfläta - horse hair braid - och nu började det hända saker.

Hårkanvas och vattulin över hela peplumet, förstärkt med ytterligare ett lager hårkanvas på sidor och bakstycken, och så en bred tagelfläta som är så hoptryckt som möjligt för att ge maximalt stöd. Stabilare, men inte tillräckligt.

Dags att ta fram tyllen. "Dior added flounces or peplums (usually made of gathers and tucks) to the back of all his suit tops. Further, nearly all his skirts had built in back flounces (similar to the smaller built-in bustles of the Victorian era); these were usually pieces of taffeta, organza, or some other stiff fabric gathered tightly at one end and sewn to the center back of the skirt at the waist."(Kristina Harris) Jag rynkade tyllen hårt och sydde fast på ett ripsband, som jag sen sydde fast i kavajen. Förutom de yttersta sömmarna i själva ullcêpen är hela peplumet (och all zickzack) sytt för hand. Det ger den bästa kontrollen, och gjorde det möjligt att addera lager efter lager utan att det syns på rätsidan. Hade jag vetat vad jag gjorde hade vissa delar så klart kunnat sys på maskin, men jag gillar att sy för hand så...

Formen var perfekt, jag kunde sitta ner och hålla armarna som en normal människa och inte som en 50-tals modell. Men den saggade lite i formen baktill. Plockade fram det rejäla artilleriet och satte i karkas, ståltråd som använts till hattar. Fast när ståltråden klämdes till, förblev den tillklämd och formen blev något annat. Läste Kristina Harris. Boning! Skulle ändå till Köpenhamn och köpte rigilene hos underbara Handler. Först  satte jag dem vertikalt - men då blev böjde peplumet sig åt fel håll. Sen horisontellt i fållen, och bara den bakre delen - äntligen!

(Kändes det här som den ultimata arbetsgången? Nej! Då hade jag jobbat med toiller - med stoppning och tyll och fjädrar tills jag var helt nöjd, och inte ens klippt till tyget innan toillen var perfekt. Jag hade inte valt att ha en söm i midjan i så fall, utan jobbat med fler sömmar i sidan. Jag borde ha utgått från bilder på the Bar istället för Lilli Anns (jag borde tänkt tanken att jag skulle vilja sitta ner...). Men jag fick till det till slut - efter galet många timmars tråcklande.)

The endless trials and errors of a padded peplum. I added layer upon layer upon layer, until I had both the right shape and the right support. This is why you really should work with your toilles!

Dior-kavajen växer men blir mindre

De första delarna gick ganska fort. Jag sydde en pennkjol med hög midja i samma ullcrêpe samtidigt som jag jobbade med kavajen, och den har jag använt flitigt.

Självklart är det Diorveck på kjolen - vad skulle det annars vara på en Diordräkt?

Den stora sjalkragen på kavajen är specialkonstruerad - inte ens min skräddarlärare visste på rak arm hur vi skulle få till den utan att få en dubbelknäppt kavaj på köpet. Svårigheterna som fanns där förstod jag inte ens; jag gjorde som hon sa och njöt av att piquera kraglärft och hårkanvas och se formen växa fram.

Förutom sin stora Dior-krage har kavajen tvåsömsärmar, prinsessömmar fram och bak och är avskuren i midjan. Ungefär när jag sydde på peplumet började problemen med det - det såg inte ut som jag ville, jag visste inte hur jag ville det skulle se ut och ingen visste hur jag skulle göra.

För att göra det ännu svårare för mig, så i takt med att kavajen växte fram vintern 2012-2013 så blev jag mindre när jag slutade med kolhydrater, och den är intagen otaliga gånger i samtliga sömmar. Inte det mest ultimata sättet att sy på kan jag säga. Jag fick hjälp av V med en ordentlig innålning av ALLA sömmar 2013 (och vi pratar inga små millimeter här, utan centimetrar), och när kavajen kom ut ur garderoben den här sommaren var det bara några få som behövde justeras (in) för att den skulle sitta rätt. Det enda jag kunde göra då var att ta bort både ärmar och peplum och sy alltihop en gång till.

Dessutom la jag lite tid på att få fina axlar - egengjorda axelvaddar av mjuk shetlandsull och hårkanvas till exempel, och små nätta ärmhuvud (sleeve heads på engelska, har ingen koll på det svenska begreppet. Nackdelen av att all facklitteratur jag läser är på engelska!) som ger alldeles lagom stöd till ärmarna.

Här bytte jag också knappidé - från enorma uppseendeväckande strassknappar till små, skimrande glasknappar. Knapphålsångesten växte (passpoalerade eller handsydda?) och peplummardrömmarna avlöste varandra (nu är jag kanske lite teatralisk). Istället gjorde jag världens noggrannaste markering av knapphålen och sen var det verkligen dags att börja om från början med peplumet. Det förtjänar ett eget inlägg

Den här biten är också extremt talande för hur mycket jag har tråcklat på detta plagg. Jag tror vi pratar kilometer. (Fem tips om tråckling - använd sysilke (så lätt att dra ur, lämnar inte märken i tyget om/när du pressar på det) - gör aldrig knut på tråden - använd en kontrastfärg så du ser vad du gör - tråckla hellre för mycket än för lite - med andra ord; tråckla ALLA sömmar som du är lite osäker på istället för att sy på maskin och ägna timmar åt att sprätta.)

The first parts went easy; a deep shawl collar, typical for Dior and the 50's was drafted, and I enjoyed all the padstiching in the collar. I also made a high-waisted pencil skirt with a Dior pleat in the same fabric. The jacket has two-piece sleeves, princess seams in the front and back, and is cut at the waist. As the jacket went forward, I stopped eating carbs, lost lots of centimeters and began taking in all the seams. Over and over again. When I took the jacket out of the closet this summer, I had to detach the sleeves and peplum and re-sew the whole thing. I also made shoulder pads and sleeve heads, changed my idea of the buttons and while worrying and having nightmares about buttonholes (bound or hand worked?) and peplums (the shape!?) made the neatest markings for said buttonholes and then started afresh with the peplum, which deserves its own post. And then something about the kilometers I've hand basted on this garment and five tips about basting (DO IT!)

Ett långt äventyr tar sin början - a k a historien om en Dior-kavaj

Den kommande inläggsserien skulle också kunna kallas en lång dags färd mot natt. Jag har varit i stora tvivel - men efter två år (dock med långa vilopauser) är min Dior-kavaj färdig. De sista stygnen togs idag (fixera nederkanten, knappar, hake-och-hyska och etiketten) till tonerna av Butterflies on Luci's Way.

Det hela började på sykursen jag gick i Lund. När jag sytt klart den silvergrå Dioren (som jag ironiskt nog aldrig hann bära eftersom jag slutade äta kolhydrater) tyckte min skräddarlärare att det var dags för en kavaj. Nu är jag ju inte så mycket för moderna kavajer - men 50-tals kavajer! Smala midjor och betonade höfter! Så föddes idéen till en Dior-kavaj.

Jag letade inspiration förstås. Enkelknäppt. Sjalkrage (så kallad Dior-krage...). Två kjolar - en snäv och en vid. Den snäva är färdig sen länge. Den vida bara tillklippt. Men hur kombinationen snäv midja - markerade höfter skulle se ut på kavajen kunde jag inte bestämma mig för. Någon slags skört eller peplum i alla fall.

Materialet var inga svårigheter - tjock, svart dubbelvävd ullcrêpe beställdes, tillsammans med grönturkost viskosfoder. Knappar hittade jag först i Stockholm, men i slutändan valde jag några betydligt mindre från Paris. Och så kraglärft, hårkanvas och metervis med sidentråd.

En av de första toillerna såg ut så här.

Kragen är på plats, men det är ganska oklart vad som ska hända nedanför midjan med det där peplumet.

About a long day's journey into night - the very long story about a Dior jacket, now finished. I made the last stitches today! It all started in the autumm of 2012, when my then sewing teacher suggested I should make a jacket. Modern jackets are not my cup of tea - but a 50's jacket, with a tiny waist and accenturated hips! Also showing my inspirations, the material and one of the first toilles.

En helg i oktober

Det här har varit en sån där magisk helg. Det är overkligt varmt för att vara oktober, så jag har kunnat gå långa promenader i sol och ljus i nästan inga kläder. Jag har hunnit med ett 40-årskalas för min bror och lördagsfika med min syster, söndagsfika och kvällsmat med min vän A, söndagsfrukost med säsongsstart av Downton Abbey, och så har jag kunnat lägga precis så mycket tid som jag velat på Dior-kavajen.

Och även om det inte syns här - än - har jag jobbat med bloggen. Jag vågar inte jinxa det, men snart, snart hoppas jag att det kommer en hel serie inlägg. Håll ut några dagar till - och håll tummarna för att det går vägen!

A magical weekend with warm weather and lots of walking in the sun, spending time with family and friends,Downton Abbey and lots of time for sewing on my Dior jacket. I'm also preparing for a series of blog posts, but don't want to jinx it so I can't tell you about what. Please keep your fingers crossed for me!

Om du kan sy, kan du sy couture

Det säger i alla fall Claire Shaeffer i sin bok Couture Sewing Techniques (den reviderade versionen från 2011). Jag började med den under en lunch på slottet, och har läst lite här och lite där och har precis avslutat den (precis som i 3 september...). Parallellt läste jag faktiskt två andra böcker om finare sömnad; Couture Sewing Tailoring Techniques av samma författare och Vintage Couture Tailoring av Thomas von Nordheim.

Det är väldigt olika böcker; Shaeffers och von Nordheims. von Nordheim går igenom steg för steg hur man syr en damkavaj enligt konstens alla regler. Det är tydliga foton - och många - och det gör instruktionerna som helhet väldigt tydliga för mig.

von Nordheim började sin karriär i en couture-salong i Tyskland, kom till England under 1990-talet där han arbetade för Lachasse (uppenbarligen det sista couture-huset i London) och när det stängde fortsatte han sy för privata kunder parallellt med att undervisa. Det märks i boken att han vet vad han gör, för han har gjort det många, många gånger.

In couture, each atelier has its own way of working, and you are guaranteed to get ten different results from ten different couturiers by ordering ten identically styled garments, made from the same fabrics.

Det citatet känns så trösterikt. Det finns inte riktigt rätt och fel, det finns olika. Och ju mer man syr desto mer hittar man sitt eget sätt. Hela hans bok är en aha-upplevelse och en insikt att det inte är svårt - men det tar tid och kräver precision. Om man är det minsta sugen på att sy ett skräddat ytterplagg ska man köpa den här boken!

Shaeffer har en annan bakgrund - hon har studerat sömnad, bland annat i couture-ateljéerna i Paris, har en stor egen samling av couture (av bilderna att döma är mycket från 1980-talet), har skrivit över 20 böcker och designar mönster för Vouge under etiketten Custom Couture Collection. Och så syr hon så klart själv.

Couture Sewing Techniques börjar med ett ganska underbart kapitel om hur det ser ut och fungerar i ateljérna. Boken är nästan värd att köpa bara tack vare det.

Men sen finns det nackdelar, och det är tyvärr många. Jag tycker det är svårt att följa instruktioner som är så textbaserade och så lite bildbaserade (foton eller illustrationer spelar ingen roll, bara det är en bild). Om det inte finns en bild på i alla fall slutresultatet så förstår jag inte riktigt när jag ska använda de olika teknikerna, och jag förstår inte hur det är tänkt att se ut. Även när hon har illustrationer saknas det ofta bild på slutresultatet. Layouten är ganska rörig; mitt i en beskrivning kommer det ett uppslag eller flera om något helt annat, och man får bläddra fram och tillbaka. Rubrikhierarkin är otydlig så man vet inte riktigt vilket avsnitt man befinner sig under. En teknik man hänvisar till kommer långt fram i boken - jag föredrar en mer kronologisk ordning. Men det som framförallt är besvärligt är bristen på bilder.

Couture Sewing Tailoring Techniques (2013), också av Shaeffer, stör jag mig lite på av en annan anledning. Här finns nämligen mycket av bilderna och steg-för-steg som jag önskar mig, men det är egentligen samma som i hennes Couture Sewing Techniques. Illustrationerna är samma fast större, och många fler foton - och dessutom följer det med en DVD på cirka 90 minuter. Så egentligen är den ett ganska bra köp, men jag tycker det är lite fult att använda så mycket av materialet från den tidigare boken till den nya - men DVDn och fotona ursäktar ändå en hel del.

att von Nordheim har rätt i att alla ateljéer arbetar olika tvivlar jag inte på - han och Shaeffer beskriver sömnaden av en kavaj helt olika, och av någon anledning är jag mer välvilligt inställd till von Nordheims sätt. Kanske för att den boken är annorlunda uppbyggd?

Många av Shaeffers exempel är som sagt från 80-talet, vilket tyvärr inte gör saken bättre, och ett par bilder stör jag mig ohyggligt på. Inte minst bilden ovanför. Hur kan den vara ett exempel på haute couture när knapphålen inte sitter symmetriskt?

Det blir ändå en hel del aha-upplevelser av Shaeffers bok - inte minst att så mycket sys från rätt håll. Att kontrollen är oslagbar jämfört med att sy från avigan och sen vända ut och in säger ju sig själv, men jag har ändå inte trott man gjort det annat än för toiller. Eller hur man sätter i en infodring i halsringningen - inte genom att sy från avigan, klippa ner och klippa jack, pressa och sy ner i alla fall. En hel del blir jag så klart sugen på att prova, och en del har jag redan börjat med. Eller snarare slutat med; som att backa i början och slutet av en söm för att säkra stygnen. Som Shaeffer skriver så blir tyget lite stelare där och inte minst - det är ett helsike att sprätta upp utan att skada tyget. Så jag är tillbaka till att knyta knutar, precis som mamma lärde mig (och som jag sedan blivit bortlärd på andra håll...) Att öppna insnitten för att minska knöligheten har jag redan använt mig av på Diorkavajen vilket gett ett strålande resultat.

Med hjälp av båda, men framförallt von Nordheim, vågade jag också tackla handsydda knapphål i min Dior-kavaj...

If you can sew, you can sew couture - according to Clare Shaeffer. Some thoughts about her two books on couture sewing techniques, and the excellent Vintage Couture Tailoring by Thomas von Nordheim. I even dared the handsewn buttonholes...!