Dior-kavajen med de vadderade höfterna

Dessa höfter förtjänar som sagt ett eget inlägg.

En av huvudidéerna med hela den här Dior-kavajen var markerad midja och markerade höfter, som på jackan the Bar, som är något av det vackraste jag vet.

Men istället för att hålla mig till den blandade jag in en massa andra idéer, och (tyvärr) hängde min skräddarlärare med. Både hon och jag hade lite för höga tankar om vad vi skulle klara av, kan jag ju känna så här i efterhand. Ett tag var det där peplumet helt utom kontroll och levde sitt eget liv - och det var också ett av skälen till att kavajen fick hänga i nästan ett år.

Idéen var Lilli Ann, det blev en skål (och anledningen till de spretande armarna är dels att så många modeller såg ut så på 1950-talet och dels för att med en hård skål runt höfterna är det ganska svårt att ha armarna någon annanstans.) Sammanfattningsvis kan man säga att jag inte var bekväm - jag skulle ju se New Look och 50-tal ut, inte som en val/flodhäst/ångbåt.

(Fast Balmain var faktiskt först med den här idéen. Notera armarna. Bilden finns med i Vintage Couture Tailoring.)

Förutom att jag hade ruskigt svårt att bestämma mig för formen på detta peplum så var den stora utmaningen att komma på hur jag skulle göra det. Antalet gånger jag googlat padded hips, hip padding, padded peplum, peplum padding och hips New Look är nästan pinsamt. Och inte långt från förgäves. Det är uppenbart att vadderade höfter inte står högt i kurs idag. (Även om det egentligen inte handlar om att vaddera höfterna, det handlar om en form på kläder. Är jag på stranden vill jag inte heller ha vadderade höfter, men på en kavaj för att accentuera midjan så ja tack.) Jag har hittat en hint här och en hint där, och så packade jag till sist ihop det på egen hand, med en väldig massa trial and error och tråcklande.

Gertie skriver om vadderade höfter, ett vadderat peplum och The New Look. Man kan säga att hon blev färdig före mig (och dessutom skrev en bok under tiden)!

När jag plockade ut kavajen ur garderoben igen i somras hade Laura Mae hunnit sy den här strålande ensemblen, med rejäla höfter, som gav mig lust och energi att ta mig an mina egna höfter. Bland annat länkar hon till en fantastisk video från Dior där man i stillbilderna kan se vad som stoppas in under kavajen.

Kristina Harris skriver om Inside Christian Dior's New Look och jag vill bara veta mer. Framförallt se bilder av insidan! Det som finns under spelar en stor roll och någonstans där börjar man ana vilket galet mode det egentligen var. Jag har på något sätt lite svårt att tro på det, jag vill ju gärna tro att de hade de där axlarna, midjorna och höfterna alldeles av sig själva...

I alla mina böcker om vintage och Dior finns oerhört lite att hämta om konstruktionen. Det mesta som nämns är just att det var padded hips men VAD man vadderade dem med är det tyst om. (Antagligen tror de inte att någon skulle få för sig att återskapa det.) Den här bilden är det närmaste insidan på Dior jag kommer, och den hjälper ju föga. Men vacker är den!

Och så köpte jag ju en kavaj också, för att få en hint om vad som händer på insidan.

Så här ser det ut på insidan - ziczack, hårkanvas och vattulin. Och ganska slarvigt. 

Så med allt detta satte jag igång, en gång för alla. Eftersom ullen redan var tillklippt och det inte fanns en gnutta tyg kvar, hade jag inte mer att jobba med. Men framförallt handlade det om att ta in; få in midjan, och hitta rätt proportioner på kurvorna. Här använde jag 40-tals kavajen och beräknade proportioner mellan midjemått och höftmått på varje liten del. Det funkade faktiskt. Jag tråcklade och tråcklade och tråcklade.

Det yttersta lagret av vadderingen är medelstyv hårkanvas, som är zickzackat ihop med medelstyv vattulin. Om det kunde zickzackas på 40-tals kavajen kunde väl jag också göra det. Alternativet hade så klart varit att piquera för hand, men det blev styvare av zickzacken. Alla sömmar förstärkte jag med remsor av hårkanvas och mera zickzack.

Med detta hade jag äntligen rätt form! Nu behövde jag "bara" stabilisera den. Jag hade kunnat sy fast lager efter lager med hårkanvas eller styvt bomullstyg, men det kändes som att det skulle bli tjockt och klumpigt, och jag ville ha en mjukare känsla (även om jag läst på flera ställen att Diors kläder var väldigt styva: "If re-created accurately, New Look garments should nearly stand up by themselves; the interlining, linings, interfacings, bonings and stiffenings Dior used all but supported his garments on his own." (Kristina Harris))

Jag gjorde ett besök i närmaste syaffär, men den enda stoppning - inklusive bordsduk - som fanns var i polyester. Jag köpte ett par remsor men kände mig obekväm. Här pratar vi ullcrêpe för många kronor metern, sysilke och handsytt och ... polyesterstoppning? Nä. Så kom jag på att jag hade en del filtark i viskos och viskos-ullblandning som jag använt till hattar. Gjorde ett test tillsammans med shetlandsull. Jo, det skulle funka. Men... Det kändes lite svampigt och det kändes som att det skulle bli varmt. Läste Kristina Harris igen. Styva sa vi. Plockade fram tagelfläta - horse hair braid - och nu började det hända saker.

Hårkanvas och vattulin över hela peplumet, förstärkt med ytterligare ett lager hårkanvas på sidor och bakstycken, och så en bred tagelfläta som är så hoptryckt som möjligt för att ge maximalt stöd. Stabilare, men inte tillräckligt.

Dags att ta fram tyllen. "Dior added flounces or peplums (usually made of gathers and tucks) to the back of all his suit tops. Further, nearly all his skirts had built in back flounces (similar to the smaller built-in bustles of the Victorian era); these were usually pieces of taffeta, organza, or some other stiff fabric gathered tightly at one end and sewn to the center back of the skirt at the waist."(Kristina Harris) Jag rynkade tyllen hårt och sydde fast på ett ripsband, som jag sen sydde fast i kavajen. Förutom de yttersta sömmarna i själva ullcêpen är hela peplumet (och all zickzack) sytt för hand. Det ger den bästa kontrollen, och gjorde det möjligt att addera lager efter lager utan att det syns på rätsidan. Hade jag vetat vad jag gjorde hade vissa delar så klart kunnat sys på maskin, men jag gillar att sy för hand så...

Formen var perfekt, jag kunde sitta ner och hålla armarna som en normal människa och inte som en 50-tals modell. Men den saggade lite i formen baktill. Plockade fram det rejäla artilleriet och satte i karkas, ståltråd som använts till hattar. Fast när ståltråden klämdes till, förblev den tillklämd och formen blev något annat. Läste Kristina Harris. Boning! Skulle ändå till Köpenhamn och köpte rigilene hos underbara Handler. Först  satte jag dem vertikalt - men då blev böjde peplumet sig åt fel håll. Sen horisontellt i fållen, och bara den bakre delen - äntligen!

(Kändes det här som den ultimata arbetsgången? Nej! Då hade jag jobbat med toiller - med stoppning och tyll och fjädrar tills jag var helt nöjd, och inte ens klippt till tyget innan toillen var perfekt. Jag hade inte valt att ha en söm i midjan i så fall, utan jobbat med fler sömmar i sidan. Jag borde ha utgått från bilder på the Bar istället för Lilli Anns (jag borde tänkt tanken att jag skulle vilja sitta ner...). Men jag fick till det till slut - efter galet många timmars tråcklande.)

The endless trials and errors of a padded peplum. I added layer upon layer upon layer, until I had both the right shape and the right support. This is why you really should work with your toilles!