Vintage clothes from the inside

As some of you may know, I am obsessed with the inside of clothes. Vintage, couture and home sewn clothes that is - they are exciting. Modern insides of ready-to-wear is just plain boring. (Evidence of this obsession can be found here - here - here for example - and In the atelier & inside the clothes on Pinterest.) So imagine by delight when my sister told be that there's an exhibition on Landskrona museum with focus on the inside!

So I made a little trip to Landskrona. Had some rather boring lunch near the castle (no duck...) and then went to the exhibition. It was small, but good, with clothes from late 1700's to the 1970's. There were no signs telling me not to photograph, so I did (without flash. Don't worry.). The clothes were either behind glass or netting, making it rather difficult to see the details in the photos, but I'll try to explain.

This rather simple evening gown is from the 1970's and made by Märthaskolan. (Märthaskolan was a school and fashion house in Stockholm, Sweden between 1927 and 1975, named after princess Märtha and founded by countess Marg von Schwerin. The school educated seamstresses and tailors in high fashion for ladies, and the fashion house was one of few in Sweden sewing couture. They had a French department, sewing original French designs on license from for example Christian Dior, Chanel and Balenciaga.) The dress is underlined with - I presume - silk organza. It's a metal zipper, the seam allowances are wide and overcast by hand. The dress was also fully lined in something thin and white (as you can see in the photo below), with delicate laces along the edges. Very neat!

This is a vintage cocktail dress in pink-brown duchesse. The hem of the skirt is shaped with stiff underlining (some sort of non-woven, non-fusible paper-like thing). It's sewn to the hem, but hanging in straps from the waist to avoid stitches in the skirt. I've never seen anything like it - it seems rather uncomfortable with those straps? Wouldn't it give better support if the whole skirt was underlined with silk organza, and then the very heavy backing could be attached to that? The upper back is supported with what looked like cotton, and then dress shields under the arms to avoid sweat stains.

A very handsome coat for the gentleman from the 1930's. Look at the piping around the edges! I can't even imagine how to do that! The coat was a really heavy wool, and than lined with this lovely silk.

This is a rather simple, unlined coat from the mid-1930's. It's in wool, but you can see silk finishing the sleeves, and that the armscye is bound in silk as well.

The outside was a rather strict suit in dark purple from the 1910's. But on the inside, it's those lovely stripes! I would say that the clothes from early 1900's to 1930's had the most elaborated insides. And of course, there was a huge difference between clothes for the upper class and for the working class and farmers. The latter was a sad - but interesting - story, with patches upon patches to keep the clothes together.

At the same time, the insides were rather like each other through the decades. Rather wobbly straight seams, first sewn by hand and then my machine and almost exclusively hand overcast edges. It was only on some of the finest garments the sewing was straight and neat.

Speaking of exhibitions; before I picked up my new old sewing table I visited Bea Szenfeld's exhibition at Dunkers here in Helsingborg (again. I was at the opening night as well). She really is amazingly creative. I love the bathing suits that weighs several kilos and are too heavy to swim in and the clothes from the white collection (all in paper). Lady Gaga likes it as well.

(It's very popular to put clothes in exhibition behind black netting obviously. I wonder why? It's rather annoying. But sure, there's no reflexion like when you have them behind glass.) Bea held a lecture a couple of months ago as well, and it was fabulous. As usual. For instance, about creativity, she said that it's one big mess spinning around in the head and sometimes some of it comes out and becomes something. She also spoke lovely about craftsmanship - to be able to see the hands behind the work.

Efter Vintagemässan

Igår var jag på Vintagemässan i Malmö, en av årets vintagehöjdpunkter. Min eufori går inte att ta miste på vare sig när det gäller 2012 eller 2013, men vad som hände igår kan jag inte riktigt svara på. Luften gick ur. Jag hoppas det var (tillfälligt) ur mig och inte ur hela vintagevärlden, men jag och C - som inledde med en väldigt trevlig brunch/förmiddagsfika - fick nästan den känslan. Lite mindre folk. Lite mindre vintage. Lite mer nyproducerat. Lite mer 1990-2000-tal. FN92 tog som vanligt andan ur mig, men det gjorde i vanlig ordning också priserna... Väldigt mycket färgglatt 60-70-tal som jag vet att många gillar, men då inte jag. Kanske var jag bara trött och ur fas efter en intensiv jobbperiod, eller kanske har den stora vintagevågen klingat av lite för den här gången. Eller också hade jag bara sjuk otur med att allt jag var intresserad av hade midjemått på 68 eller 80 och inte ett lagom 72.

En enda ynka sak kom jag hem med - Bonniers månadstidning från 1948. En investering på hela 30 kronor...

Den nedre visar en Diormodell i taffeta imprimé med café-au-lait färgad botten och mönster i klargrönt - hos Märthaskolan. Ja tack.

Tröstade mig imorse med att en klänning som jag trott varit förlorad från en av fb-grupperna nu faktiskt är på väg hem till mig. Mer om den när den anländer!

En stor besvikelse

För ungefär ett år sen var jag ganska till mig i trasorna över utropen på Stockholms auktionsverk, när de körde vintageauktion. Nu är det säsong igen, och Bukowskis är först ut med Fashion & Diamonds. Nu heter den ju Fashion och inte Vintage, men kategorin heter Vintage, och det är ju bara ett stort hittepå. Det finns mer vintage på Erikshjälpen än på auktionen, som i stort sett bara är second hand. Fy så besviken jag blir!

Inte ett enda plagg från 50-talet, och bara något enstaka från 60-talet. Ingenting från NK:s franska eller Märthaskolan eller ateljésytt i största allmänhet. Jag har i ärlighetens namn svårt att förstå vad ett par espandrillos har att göra på en auktion, sak samma att det står Hermès på dem.

Fast jag är inte förvånad. I höstas läste jag en artikel i DI Weekend om vintage, där det står:
Ägare av svenska vintagekläder gör sig icke besvär hos de stora auktionshusen, inte ens om plaggen är gjorda av anrika modehus som Katja of Sweden, NK Franska Damskrädderi eller Märthaskolan. "Vi tog in de märkena i början, men de sålde inget vidare" säger Johanna Fock [intendent på Bukowskis].

För mig är det obegripligt att en Ralph Lauren-klänning som ser ut att komma från Flash skulle sälja bättre än en klänning från Märthaskolan - men för mig är det ganska mycket med svenskar och kläder som är märkligt.

Erik Lernestål, Livrustkammaren, CC-BY-SA

Den här urläckra saken bars av prinsessan Margaretha, fru Ambler på 1950-talet, och är sydd i sidencrêpe. Draperingen har en blytyngd fram för att få rätt fall. Jag såg klänningen live på utställningen Kunglig Vintage för ett par år sedan, och bilden kommer från bildarkivet som bland annat Hallwylska och Livrustkammaren delar - där det vimlar av vackra bilder med creative commons licens!

Ingenting jag vill ha? Jodå, det fanns ett par glittrande broscher från Christian Dior jag hade kunnat leva med, men det lär det inte bli något av, för kroppen längtar efter sol och vila.

Vad är vintage? - del 4 - Morgondagens vintage

Sista delen i mina funderingar kring vintage och vad det är handlar om vad vintage kommer att vara om 25 eller 50 år.

Jag tror helt enkelt inte att det kommer att finnas så mycket vintage om 50 år. De kläder vi producerar idag och har producerat de senaste decennierna håller helt enkelt inte tillräckligt hög kvalitet för att hålla om 50 år. Det är för dålig kvalitet, i materialval och produktion. Många kläder överlever ju inte ens sin första tvätt eller första ägare - hur skulle de kunna tåla flera ägare, flera tvättar?!

Dessutom, hur spännande och intressant är modet idag? Skinny jeans, trikåtröjor i parti och minut och någon enstaka volangtunika från Odd Molly. Färgerna som dominerar är svart och olika nyanser av beige; grönbeige, blåbeige, rosabeige eller nån annan beige. Det är tråkigt redan idag, hur skulle det kunna tåla ögats slitage och vara attraktivt om 50 år? För det är ju så det är med vintage idag - det är så klassiskt vackra feminina plagg, som tål att ses igen och igen; man tröttnar aldrig på dem. Det finns en detaljrikedom och en oändlig mängd tyger och skärningar som gör att det ena plagget inte blir det andra likt - till skillnad från dagens plagg.

Just nu är vintage supertrendigt, och det stör mig. (Och inte bara för att jag vill ha all vintage för mig själv!) För mig är liksom vintage och trender två vitt skilda saker - vintage står för kvalitet, stil och hållbarhet - trend är något flyktigt och så långt från hållbart man kan komma. Det - av förklarliga skäl - begränsade utbudet och det ökade intresset har tyvärr har det redan idag blivit svårare och svårare att hitta vintage, och priserna stiger. Ibland till betydligt högre priser än vad som är rimligt. Men samtidigt tar Bukowskis inte in vintageplagg från de svenska modehusen som Märthaskolan och NK Franska Damskrädderi för de säljer för dåligt. Det finns en paradox här som jag inte riktigt förstår. Dessutom missbrukas ordet vintage flitigt - sök på vintage på Blocket eller Tradera och 99% av sökträffarna är verkligen, verkligen inte vintage. Det gör det inte direkt lättare att hitta bra, fin vintage.

Men så klart kan man fortfarande göra fynd! Jag gör det ganska ofta. Kanske inte alltid 50-kronorsfynden - men en klänning som är välsydd, i tyg av hög kvalitet och som sitter bra och inte kostar mer än 500-1000 kronor tycker jag fortfarande är ett fynd; framförallt eftersom jag vet att jag kommer att kunna ha det i många många år. Jag sörjer att det tog mig så lång tid att upptäcka magin i vintage - tänk vad mycket jag måste ha missat! Jag kan få ont i magen av avundsjuka när jag tänker på all vintage jag kan ha missat, för tre år sen - eller sju eller tolv eller innan jag ens var född. Jag drömmer fortfarande om att en fin tant nånstans ska skänka mig hennes garderob...

Jag kanske är för pessimistisk när det gäller morgondagens vintage. Kanske kommer kläd- och modebranschen att gå samma väg som maten, där formfranska blivit ett skällsord och surdegsbröd allt vanligare. Vi är trötta på fast food - kanske kommer vi då också att tröttna på fast fashion, och återigen börja producera kvalitet? Fast dit är det ganska långt kvar...

Så vintage är för mig kvalitet, ålder och stil; tidlöst, kvinnligt, roligt, elegant. Det är det jag drömmer om när jag syr kläder till mig och till andra - att det är de plaggen som ska kunna bli morgondagens vintage.