Stina P på franskt bröllop

Idag gör Stina P sin utlandsdebut - inte mindre än tre kreationer från mig går på slottsbröllop i Frankrike idag!

Dels är det den första klänningen jag sydde som Stina P när det äventyret började våren 2011. Det var före bloggen, så klänningen har än så länge bara synts på Facebook.

Tyget är ett mossgrönguldigt dupionsiden (köpt i Indien) och är fantastiskt till A's rödskimrande hår! Dessutom gjorde jag en hel hoper skärp; ett slätt i klänningstyget, ett i svart sammet och så ett med strass-stenar. Enkelt slätt liv med prinsess-sömmar och båtringning, och så lite rynk och vidd i kjolen.

Till den här klänningen kommer A att ha en svart turban. Den är draperad i svart dupionsiden, och lite svarta stenar har smugit sig in.

Stommen är gjord av Diortyll. I kanten sydde jag fast tunn ståltråd, karkas, för att hålla formen, och kanten klädde jag sedan med en smal remsa viskosfilt för att få den mjuk. Efter det ett tunt fodersiden så att inte Diortyllens struktur skulle lysa genom övertyget. Sen draperades hela med dupionsiden - och som jag draperade. För mjukt, för strikt, för stort på sidorna, för lågt fram, för mycket bak. Om och om igen, och sen pouff! så blir det precis som jag tänkt.

Diortyllen blöts ner och formas på perukstock av rätt storlek.

Eftersom den ska ut i sommarvärmen och dessutom är svart ville jag ha så få lager som möjligt, och i siden så att den andas, så jag fodrade den inte på insidan, utan fäste bara ett tunt band av rayon för att bli av med alla lösa tygkanter. Normalt sätter man ripsband på insidan, men nu ville jag ju ha så lite material som möjligt. Öglorna på sidorna är till för att kunna säkra hela härligheten med några hårnålar.

Den tredje kreationen är av ett helt annat slag - en lätt och luftig coiffe i sidenchiffong. När vi träffades hade J tusen idéer - blommor och fjärilar och strutsar, och så den där bakgrunden Elle har på sin hemsida. Det var i den änden jag började, med en pappersblomma i origami.

Jag använder den gärna i ett annat projekt, men för den här coiffen var den bara fel. För stram och tung för att passa med både J's klänning och personlighet. Så istället blev det en myriad av små chiffongblommor - eller är de fjärilar? Lätt, luftig, lekfull.

Basen är tvådelad och asymmetrisk med en liten sväng på ena sidan. Kurvan förstärks av blommorna, som blir mindre och mindre ju längre ut i spetsen man kommer. Några har slitit sig loss helt och svävar ovanför. Och så en liten strutsfjäder.

Varje blomma består av två kvadrater chiffong och de största är 7x7 centimeter. Klippa chiffong på skrå är inte det enklaste, men genom att nåla tyget på mönsterpapper och sen klippa genom alla lagren på samma gång blev det ändå jämna kvadrater. Varför på skrå? Framförallt för att tyget inte fransar sig då. Men till hattar använder man alltid tyget på skrå; det blir så mycket lättare att hantera och drapera då! Det hade inte gått att klä den där oregelbundna svängiga formen med ett tyg skuret på trådraken, det är alldeles för stumt. Förr kunde modisterna till och med köpa tyget på skrå direkt!

Ännu en insida klädd med rayonband; det enda som är mjukt och följsamt nog att hänga med i svängarna. Basen är gjord av etamin, som sedan klätts med viskosfilt för att få den mjuk och rund, sedan ett lager viskosfoder och till sist dubbla lager sidenchiffong.

Jag längtar efter att få bilder av A och J när de svassar runt på det där slottet i Normandie!