Jag har tusen idéer: kläder att sy (bara inom den här kategorin finns ett hundratal tämligen konkreta idéer...), hattar att skapa (två kollektioner...), inredningstankar att förverkliga (från hänga upp tavlor till att riva ut tapeter och golv från sovrummet) och böcker att skriva (i alla fall två). Men när ska allt detta göras? Jag har idéer för en livstid och även om vissa inte kommer att vara lika intressanta om en vecka eller ett år, så finns det ändå så det räcker och blir över. Och det är ju inte heller så att hjärnan nu är stilla och nöjd med alla bra idéer den kommit på - nej då, den spinner glatt vidare och kommer på det ena efter det andra. Det är som en variant på guldfisken i sin skål (åh här har jag aldrig varit! Åh inte här heller!): det här vill jag göra! Och det här! Åh, detta! Ja, så där! Eller så!
Det är väldigt sällan tyst. Om det är tyst så är det oftast ett tecken på att jag inte mår bra av någon annan anledning.
Å andra sidan mår jag ju inte bra av dessa tusen idéer som far runt i skallen heller. (Eller skrivs ner, i ett tappert försök att tämja dem.) Jag kan bli helt lamslagen av alla dessa möjligheter - hur ska jag kunna välja en idé att genomföra? Då väljer jag ju bort 999! Och om det sen inte blir bra på en gång blir jag mer än lovligt frustrerad för då är det ju slöseri med tid och jag borde ha valt en av de andra idéerna istället. Det är ju ändå lite bråttom - jag måste ju hinna med allt innan jag dör. (Och jag måste bli minst 90, för annars hinner jag verkligen inte.)
Och när jag kommit så här långt i den kreativa stressen så blir jag allt som oftast lamslagen, och gör ingenting istället för någonting. Typ ser en film, läser en bok eller surfar runt bland bloggar/nätaffärer/museum och blir ännu mer stressad; dels för att jag får nya idéer, dels för att alla andra är så sjukt kreativa, produktiva och lyckade i största allmänhet. Det finns en gräns någonstans när andras kreativitet inte längre är det minsta inspirerande utan bara hämmande. Till sist, efter tillräckligt många dagar av det här, ligger jag och ylar i fosterställning. Oftast med den föga konstruktiva attityden "det är så synd om mig!!" "Varför är inte jag rik?! (Det senare handlar om min tro att det är lättare att omsätta sina tusen och en idéer om man inte överhuvudtaget behöver fundera på den ekonomiska aspekten. Och inte behöver ägna bolån en tanke (troligen för att man inte har några).)
I förra veckan befann jag mig i det där yl-stadiet och läste nummer efter nummer av Antikvärlden istället för att göra vad jag ville/borde. Där fanns ett citat av Churchill: When you're going through hell, keep going. Det låter ju ganska klokt. Ganska mycket klokare än att ligga kvar där i helvetet och yla och läsa Antikvärlden. Så jag masade mig upp, satte igång med en av alla de där idéerna, gnetade på och nynnande Springsteens Eyes on the Prize och gjorde samma sak nästa dag och nästa, och tja, inte är jag kvar i helvetet iaf.
No comments:
Post a Comment