Två år.
Det blir inte mycket vintage i framtiden då, men det är en parantes i sammanhanget.
I både USA och Storbritannien börjar man nu lyfta fram crafting - pyssel? - som en motreaktion på det snabba modet. Både The Guardian och The Daily Express har skrivit långa intressanta artiklar i ämnet och efter att första säsongen av The Great British Sewing Bee sändes rapporterades om en uppgång på symaskinsförsäljningen med 60%.
Det är uppenbart att det finns ett stort nytt intresse för att sy sina egna kläder, och det finns ungefär hur många sybloggar som helst. De mest framgångsrika har redan hunnit ge ut böcker, och antalet symönster från små, oberoende designers har exploderat. Det är verkligen skitkul! Det finns ett helt nytt sammanhang för sömnadsintresserad att befinna sig i. Men att det genererar en mer hållbar syn på kläder och mode, det är jag inte det minsta övertygad om.
De flesta sybloggar jag stött på, ingen nämnd, ingen glömd, ingen utpekad, fokuserar nämligen knappast på hållbarhet och kvalitet. Fast fashion är fortfarande fast fashion, men fast sewing istället för fast shopping. Det ska gå snabbt. Det ska vara billigt. Och det ska vara många. Ju fortare det går att sy en klänning - desto bättre. Ju färre sömmar som behövs - desto bättre. Lägga upp en fåll för hand? Du skämtar. Sy in mellanläggen istället för att stryka fast dem? Inte en chans. Handsydda knapphål? Är du dum i huvudet?! Tyger som kostar mer än 100 kr metern? Varför - en billig polyesterblandning eller stelt gardintyg från IKEA funkar väl lika bra?
Jag begriper det inte. Vad är då poängen med att sy själv? Slarvigt sydda polyesterkläder från Bangladesh eller slarvigt sydda polyesterkläder från egna symaskinen? Jag tror fortfarande inte att det är den med flest kläder i garderoben när man dör som vinner.
För mig är det en kedja som sitter ihop. Eftersom jag vet att jag kommer att lägga många timmar på ett projekt vill jag att tyget är riktigt fint. Hittills har det blivit mest ull och siden. (Och eftersom det är ett fint tyg, vill jag lägga många timmar på det så att det blir bra.) Jag syr med sidentråd och undviker påpressbara mellanlägg, eftersom jag tycker de förändrar tygets fall för mycket. Jag syr på ett traditionellt sätt eftersom jag tycker att hantverket är viktigt och ska leva kvar. Jag kan faktiskt inte tänka mig att sy en fåll på maskin, och tycker det blir roligare och roligare att sy för hand.
Mina stora projekt får gärna ta ett par månader - rita den exakta modellen, sy toille och göra alla tänkbara justeringar, och sen många, många timmars sömnad. (Sen går tiden från start till mål till överdrift ibland, men det är en annan sak...) Modellerna jag syr är svåra att tidsbestämma. Det är klassiska, feminina modeller, oftast med mer än en nickning till 1950-talet. Samtidigt är det inte några direkta kopior; jag är inte jätteförtjust i strutbröst till exempel utan föredrar 2000-talets runda byst.
För mig är det viktigt att det handlar om ett hantverk, och att något är sytt för en specifik person. Jag vill inte att det jag syr ska se ut om köpt. Jag vill att man ser handens arbete. Jag vill att man ser människan bakom plagget. Det är en del av både charmen och exklusiviteten. Det låter pretentiöst men jag vill att det jag syr blir framtidens vintage. Good enough är inte good enough, det ska vara så bra det kan bli. Även om det innebär att jag stundtals är stressad, uppgiven över något som strular, frustrerad över att det aldrig blir färdigt och att nya svordomar ekar. För när det sen är färdigt, och är så bra det kan bli - den känslan är magnifik.
(Ja, jag vet. Det låter pretentiöst och snobbigt, men jag får leva med det.)
Thoughts about fast fashion and fast sewing; since a majority of sewing blogs today reminds me more of fast fashion from the high street, than of the quality and skills from vintage dresses. And about my own sewing, taking time, the craftmanship of the hand, and doing not good enough, but as good as it can get (and a bit of swearing while at it).
Du är klok du Stina. Jag håller med dig, blir lite halvtokig av att vara inne i sygruppen på Fb. Alla syr i trikå och det ska ta så lite tid som möjligt. Men visst, jag gillar när det går fort också... Fast inte med några polyestertyger, hu
ReplyDelete:) Hade jag KUNNAT sy couture med blixtens hastighet hade jag gärna gjort det. (Inte för att jag kan sy couture utan blixtens hastighet heller, men...)
Deletehej! har nyss hittat hit, och gillar dina tankar:) det där med fast fashion, och det resulterande fast sewing som vi ser så mycket av är ju väldigt intressant. jag syr för hantverkets skull. för att jag älskar tyger, pusseln att sätta ihop olika mönsterdelar, och se ett plagg växa fram. jag tycker inte man behöver använda couture-tekniker hela tiden för att sömnandet ska vara värt något, även om det är kul att blanda in lite sådana tekniker. men trikå-klänning med 2 sömmar som man slänger ihop på 1 timme är inte riktigt min grej... och det är processen som jag älskar, att det blir ett plagg som jag kan sedan bära är en stor bonus. på senare tiden har jag tänkt mer och mer på det, att sy saker som jag kommer att älska att bära också. för att i början var det visst väligt mycket sömnad som inte resulterade i plagg som var så fina, eller välpassande, eller i rätt tyg. men det var en del av min inlärningsprocessen, och jag la många lyckliga timmar på min hobby :) så ja, jag håller med dig och det finns många anledningar till att man syr. men det ryser också lite i kroppen på mig när jag läser bloggar där det skrivs om att fast fashion är hemskt, samtidigt som man visar upp en super-trendig topp som är lite halvtaskigt sytt på en halvtimme...
ReplyDeleteVälkommen hit!
ReplyDeleteJa, det är sant, att när man lär sig nåt nytt - vare sig det är att sy eller läsa - så behövs det andra projekt än när man har hållit på med det i tjugo år. :)
Det ÄR lätt att fastna i kvantiteten och inte hinna med kvaliteten, eller tycka att mer är bättre. Men det går ju så där för vår värld med den inställningen... :)