Vintage på heltid?

Det finns många märkliga föreställningar kring vintage. Till exempel att gillar man vintage då ska man alltid bära det, från underkläder till kappa. Inklusive frisyr och smink. Det ska vara äkta och autentiskt, och man ska vara förbaskat trogen. (Helst ska även hem, man och bil passa in i stilen.) Det är ett förhållningssätt till vintage som jag verkligen inte känner mig hemma i. Jag bär inte vintage för att det är vintage - jag bär det för att det är vackra kläder, av riktigt bra kvalitet och med en passform som passar min kropp. Den kvaliteten har jag inte råd att köpa nytt, och inte tid att sy (om nu tygerna hade varit möjliga att hitta idag). Att det är en stor miljövinst och att folk inte behöver dö i Bangladesh för min skull är en bonus.

En ganska välfylld vintagegarderob. Här trängs kläder jag använder, kläder som ska säljas (någon gång) och kläder som mest är fina. Jag skulle tro att 75% av klänningarna är vintage. Kjolarna på dörren har jag sytt själv däremot.

Tre varianter av klänningar - längst bak en vardagsklänning i ull som väntar på att bli insydd, längs fram en kvällsklänning i siden som behöver lite omsorg på ärmarna och till höger en aftonklänning i tyll som är bland det vackraste jag äger. 

Vissa grejer köper jag i stort sett alltid nytt; skor till exempel. De här köpte jag till mig själv i kombinerad födelsedagspresent/komma-över-besvikelse-present för en knapp månad sen. De är så vackra. Var så dyra (trots rea 50%). Från Marc Jacobs, made in Italy.

Min frisyr är långt ifrån vintage, och inte heller sminkningen (jag hade gärna haft eyeliner varje dag men smetar bara ut den). Underkläder och trikå föredrar jag nytt, tack så mycket, och stickade tröjor oftast second hand. Eller nytt. Jag föredrar gamla möbler framför nya, men inte från 50-talet som matchar mina klänningar, utan 1920-tal. Och färg på väggarna. Jag älskar vintage för att alla dess egenskaper, inte för att det är vintage. (Det finns riktigt tråkiga klänningar från 1954 också.)