Vad är ett fynd?

...och hur mycket är man - jag - villig att betala för ett plagg som någon annan redan har svettats i?

Värdet och priset på second hand och vintage diskuteras ofta bland oss intresserade, och det är väldigt många å ena sidan och å andra sidan. Den svåraste frågan är när någon visar upp en klänning och undrar vad den är värd. Hade det varit The Bar från 1947 hade jag kunnat svara "vi börjar på en miljon" men nu har det inte inträffat än. Är det ett riktigt couture-plagg, ett sånt som man läser om i böckerna, så är det möjligt att faktiskt hitta ett värde utifrån tidigare försäljningar och så vidare. Det kan man i viss mån göra på andra plagg också (vad går de för på Tradera, Etsy, Ebay, nätvintageaffärerna?) men osäkerheten blir så klart större när det bara är "liknande".

Värdet är helt enkelt vad någon annan är beredd att betala. Ibland tycker jag det är hutlöst. Ibland är jag chockad över hur lågt det är. Ibland blir säljaren så besviken, för förutom det ekonomiska värdet fanns ett känslomässigt värde som köparen verkligen inte såg eller ville betala för. Det hutlösa eller för låga är ibland kopplat till min personliga smak - jag skulle aldrig lägga 400 kronor för en mönstrad polyestersak från 1970-talet, men tycker att 400 kronor är ett fynd för en ullklänning som är 20 år äldre. Ibland är det kopplat till kvaliteten - och då kan samma 400 kronor vara jättebilligt för något riktigt välsytt och arbetat från 1970-talet och hutlöst för en dassig och trasig bomullsklänning från 1950 (Ok, den senare har jag hittills aldrig stött på, men you get the picture.)

Vad som kan störa mig - och samtidigt attrahera mig - är förväntan att second hand och vintage alltid ska vara billigt, och att det är billigheten som gör det till fynd. Nu börjar vi komma till pudelns kärna och nafsar vid mina långa utlägg om vad som egentligen är vintage (läs hela följetongen här!) och kvalitet & kvantitet. Fast den här gången gör vi det roligare med bilder och exempel.

Den här vackra ullklänningen har jag ju redan visat, men den räknas som ett av mina fynd. Tjock ull, inte ett malhål. Originalblixtlås, helfodrad (även om fodret släppt lite på sina håll och behöver lite kärlek), delvis handsydd. Sitter otroligt fint, och tål en hel del. Kostade 800 kronor, vilket många har tyckt varit dyrt. Men det gör inte jag - jag vet hur mycket fina ulltyger kostar (och har aldrig sett i den här fantastiska färgen!), jag vet hur lång tid det tar att sy den, jag vet att den har hållit i mer än 40 år och att den därför lär hålla ett antal år till, jag kan sälja den vidare för ett motsvarande pris (om jag mot förmodan skulle tröttna på den) - då är 800 kronor billigt.

Den här hallonröda drömmen i ullcrêpe ser lite säckig ut på klädhängare, men smiter i själva verket åt runt varenda kurva och gör den näst intill obscen (inget jag har på jobb kan jag säga...) men urläcker. Drapering fram och lite djupare rygg bak. Fodrad i siden, klädda knappar och handgjorda tränsar. Den kostade 75 kronor på någon av kyrkornas second hand. Det är ett pris som nästan gör mig upprörd, men ett bisarrt fynd även rent ekonomiskt.

Den här 60-tals blåsan i petrolfärgad brokad har världens finaste ryggringning som ni ser. Å andra sidan är den pytteliten och jag kommer med största sannolikhet aldrig att komma i den. Ändå betalade jag 400 kronor bara för att den är så fin. Fodrad och gissningsvis ateljésydd eller hemmasydd. Ett fynd? Kan diskuteras. Hade jag kunnat ha den hade det inte varit någon tvekan. Värd sina pengar? Ja, definitivt.

Den här dimgröna spetsdrömmen hittade min syster på loppis. För 50 kronor. (Nu blir jag arg igen.) Bengtsons Made in Sweden. Jag ägnade någon timme eller två till att sy in den (roligt nog hade någon före mig släppt ut den i sömmarna - jag tog in den nästan exakt i originalsömmarna) och nu sitter den perfekt. Hade kunna vara från Dolce & Gabbanas vårkollektion. Jag hade utan tvekan betalt det tiodubbla på nätet, och ytterligare mer om jag hade kunnat prova den. Att den behövde några timmars arbete är inget som gör varken till eller från, det är mer ett konstaterande.

Till sist den här tvådelade klänningen som jag köpte i sista minuten på vintagemässan förra året. Ett fantastiskt fin mönstrad bomullsrips , från sent 40-tal eller tidigt 50-tal, lite jobb som behövs på livet - ett fynd för 1200 kronor. Återigen, kvaliteten på tyget och sömnaden är outstanding - för motsvarande idag hade man fått betala det tiodubbla - om man mot förmodan hade kunnat få tag på ett motsvarande tyg.

Var går då mina egna prisgränser? Åh, de finns väl omhändertagna i magtrakten. Jag går väldigt mycket på känsla. Om jag kan prova kläderna är jag så klart beredd att betala mer, eftersom jag då vet om de passar. På nätet håller jag mig helst under 500 kr, men kan göra undantag om magkänslan är riktigt bra. Är det plagg jag tänker använda - läs ullklänning - är jag beredd att lägga mer än på plagg jag nog aldrig får en chans att använda - läs balklänning. Ibland funkar magkänslan, ibland inte. Därför är det också trångt i garderoben... Men kärleksfullt.