Tre dagar i Paris

För en vecka sen var alltså jag och min New Look-dräkt i Paris.

Att jag åkte dit och inte till London eller New York berodde som sagt på den där utställningen - Les Années 50 - La Mode en France 1947-1957.

Det var också dit jag begav mig så fort jag checkat in på mitt hotell (Lenox Montparnasse, kan rekommenderas) - och det var det fler än jag som gjort. Kön tog mer än en halvtimme...

I ett par timmar vandrade jag runt på den fantastiska utställning. Kläderna var inte bakom glas, vilket innebar att jag befann mig centimetrar från haute couture och kunde bokstavligen syna kläderna i sömmarna. Så det gjorde jag. Självklart var det fotograferingsförbud (och till skillnad från många andra följer jag såna regler...), men jag hade med mig papper och penna och skrev och fulritade - och ibland satt jag bara och stirrade på hela härligheten.

För min - och många andras - heliga Graal var där. Bar. Denna ikoniska dräkt som Christian Dior designade till sin debutkollektion 1947 - den fanns där. (Ska vi vara helt petiga tror jag att det var en kopia/replika som huset Dior sydde upp på 80-talet; jag vet att flera muséer har den varianten.) Om man skulle springa på Bar på en loppis, är det läge att köpa den - värdet uppskattas till sexsiffriga belopp - i pund!

Det jag konstaterade när jag synade Bar från alla tänkbara håll - inklusive underifrån - är att den faktiskt är lite klumpig. Ärmarnas isättning och de lite nedhasade axlarna tillsammans med bara en och dessutom rak (!) söm från axel till fåll skapade en ganska platt byst - lite mono-breast som under edwardiansk tid (vilket ju inte så konstigt, eftersom det var den era Christian Dior själv refererade till). Dessutom tyckte jag kavajen var för lång; den skulle varit sju centimeter kortare. (Åh vilken märklig känsla att kritisera självaste Dior och Bar!) Däremot var de passpoalerade knapphålen urflotta, och genom att huka och vända nacken ur led kunde jag också konstatera, att yes, det var tyll i det där skörtet! Men det var helt platt baktill, vilket kändes lite trist.

Just det där med insnitten fram gjorde mig lite förvånad, eftersom det på många andra håll - speciellt en dräkt (längst till höger) och en kappklänning av Jacques Fath - var flera insnitt. Mitt fram var inte heller rak, utan insvängd i midjan, och varje framstycke hade sedan två eller tre svängda insnitt. Det blir en otrolig passform då! Just den där dräkten av Jacques Fath (återigen längs till höger i bilden, grå med svart sammetskrage) var en favorit - kanske för att den liknar min egen? :) Tyll i skörtet där också tror jag.

Även om dräkterna nog tillhörde min favoritsektion fanns det enorma mängder aftonklänningar och cocktailklänningar, precis som man kan förvänta sig av en utställning om 1950-talets mode. Tjock sidensatin och duchesse, krispig taft och broderier med pärlor, metalltråd och sidentråd som man nästan bara kan drömma om. Hantverket är magnifikt. Bland alla dessa överdådiga påfågelklänningar fann jag en annan favorit - duvgrå tyll av Dior från hösten-vintern 1953-1954. En massa tyll i kjolen och ett enkelt draperat liv. Tyllen var av konstfibrer, och hela klänningen skulle inte vara alltför svår att kopiera.

Det finns massor av blogginlägg, artiklar och en liten film från denna utställning. Bara att googla loss!

Övrig tid ägnades åt att äta väldigt god mat och dricka väldigt god champagne.

Och vädret gjorde att jag kunde sitta ute nästan jämt - bliss!

Gå på loppmarknad i ottan.

Köpte dock inte detta nagelskrin i grön sammet. Crazy! sa jag. Baroque! sa mannen som sålde det. Ett så mycket bättre ord.

Fast på riktigt hade jag gärna köpt mig med den här kofferten hem. Fantastisk inredning, med särskilda lådor för gants (handskar), bijoux (smycken) och autre (övrigt). Nackdelen - förutom hur man får hem den - var att locket var välvt och att den därför skulle inte kunna dubblera som bord. Hade den gjort det, då... 200 euro, vilket jag tyckte var ganska billigt. Skicket var oklanderligt för något med en sisådär 150 år på nacken.

Spanade hos Didier Ludot. Jajamen, det är en Dior-kappa från 1947.

Mötte en get i Tuilerierna och fotade mig själv. Och fick veta att jag har en fransk näsa. Om de nu ser så annorlunda ut än de svenska.

Hittade en jättelik antikaffär gömd på en charmig innergård.

Köpte tyg och drack mer kaffe. (Tissus betyder tyg...)

Och förstås - drack champagne och åt macron på fina fina Ladurée Bonaparte, i deras chinoiserie-inreda salon de thé.

Det som fick följa med hem tar vi en annan dag.

About three days in Paris - the wonderful exhibition about French fashion 1947-1957 at Palais Galliera and some of the clothes I loved there and how they were sewn, the great food I ate and the champagne I drank, a fleamarket at dawn, a goat in the Tuilierie gardens and a lovely break at Ladurée.