En stad av couture

Haute couture - denna högsta form av klädskapande, en konstart som fransmännen helt enkelt äger. Så klart behöver man inte vara fransman för att ägna sig åt hatue couture, men det är bara i Frankrike kläder är en så självklar del av landets identitet och kultur. Jag kan till exempel inte tänka mig att stadshuset i Stockholm skulle ha en stor, magnifik utställning om kläder. Det är nämligen precis vad L'Hôtel de Ville de Paris har just nu (och fram till 6 juli) - Paris Haute Couture! Utställningen, som är gratis, visar couture från 1850 och fram till idag. I grunden i kronologisk ordning, men ibland får man titta två gånger för att se om klänningen var från 1912 eller 2012. Första delen av utställningen innehåller foton, filmer och skisser som visar processen, men den stora delen innehåller ett hundratal helt magnifika klädesplagg, föredömligt utställda så att man kan se dem från alla håll.

Jag tillbringade en förmiddag på utställningen, envist uteslutande alla människor runt omkring mig (det var så fullt!) och så bara jag, kläderna och ett ritpapper. Fotografering var så klart förbjuden, och det fanns gott om nitiska vakter som såg till att förbudet efterlevdes. (Jag gjorde faktiskt inte ens ett försök - det var så många runt omkring mig som gjorde det och misslyckades.)

Till utställningen har man tagit fram en bok, som gick på saftiga 60 euro om man ville ha den på engelska. Något mer rimliga 40 euro för den franska. Jag hade inte mage att gå ifrån den, så jag hostade upp pengarna (alla 60) och fick en tegelsten tillbaka (som jag sen släpade med till Montmartre där jag tog TRAPPORNA från Abbesses. Big mistake. Även om de är vackra, så ligger metrostationen djupt. Typ 36 meter djupt. Det är många trappsteg med en tegelsteg i famnen! Och så fick boken följa med på hela tygshoppingen.)

En av många favoriter från utställningen; en kavaj från 1951 av Carven.

Men man behöver inte gå på utställning för att se couture. Det finns andra varianter också. Man kan till exempel åka till 8e arr utan frukost, inse att vi inte är i Kansas längre och försöka att inte höja ögonbrynen när frukosten kostar 15 euro.

Till denna frukosts försvar ska jag dock säga att det var den bästa. Supertrevlig superfransk hovmästare, starkt varmt kaffe, varm mjölk i egen kanna, bisarra mängder skramlade ägg (med grädde och smör...), gigantisk croissant och färskpressad juice. Åt en annan frukost på  superhajpade Le Pain Quotidien och nja. I slutändan dyrare (hur nu det är möjligt), inte lika god, inte lika charmerande service och alldeles för slamrig och träig miljö. Överhajpat helt enkelt. 

Tillbaka till couturen från den här frukostutvikningen. Bara ett stenkast från den bästa frukosten ligger nämligen Rue Montaigne, där Christian Dior 1947 öppnade sitt modehus. Numera huserar de i större delen av kvarteret. 

Jag behövde inte direkt trängas så där fem minuter över tio på förmiddagen... Jag försökte hålla ordning på alla expediter men tappade räkningen efter tjugo (plus att de såg likadana ut allihop - pinnsmala, välklädda och med höjda ögonbryn). Jag snirklade runt i salongerna i grått, vitt och den 1910-tals rokoko som Dior älskade, ansträngde mig för att passa in (jag måste säga att det hjälper att hålla Miss Sicily i handen), inte gå vilse och samtidigt tjuvkika på konstruktion och sömnadssätt. Jag blev oerhört imponerad av materialen; sidenklänningar dubblerade med organza, crêpe, och tjockstickad trikå. Mindre imponerad var jag av sömnaden; overlock och fållar där stygnen syns tycker jag ju inte hör hemma på en klänning som kostar en sisådär 10 000-20 000 kronor. Visst, det är inte couture, det är prêt-a-porter, men ändå? 

Även om huset Dior tidigt blev en stor business, ganska långt ifrån det lilla diskreta hus Dior tänkte sig från början, så kändes det ganska avlägset att jag befann mig på (ungefär) samma plats som var New Look visades upp för första gången. Det har hänt mycket sen dess. Kände jag mig lockad att handla? Nej, faktiskt inte. Jag är kär i Dior of the past, inte of the present. Visst, hade jag haft obegränsat med pengar hade jag säkert handlat. Bara för att. Men jag tror ändå jag hellre hade valt fin-vintage, den jag inte tyckte jag hade råd med.

Eller för all del, ett par gammelrosa pumps i lack vände jag lite på. Ruskigt söta. Och inte helt overkliga i pris, runt 400 euro. (Inte för att jag någonsin lagt 400 euro på ett par skor. Men jag skulle kunna göra det, och sen leva på vattvälling i två månader.)

Förutom den dröm-vintage jag spanade in hos Didier Ludot fanns det dröm-vintage på marknaden i St Ouen. Där kommer jag, ganska varm och med ganska skitiga fingrar efter att ha klämt och vänt på både det ena och det andra, och så befinner man sig i en affär med företrädesvis tre- och fyrsiffriga belopp (jepp, fortfarande i euro). Mycket pillande blir det faktiskt inte då. Babellou Vintage hade två butiker med några hundra meters mellanrum. I den första fick jag först inte komma in, för där var någon kändis som ville ha lugn och ro. (Undrar vem?) Någon timme senare hade hon dragit och jag fick också titta. Och där fanns att titta på... (Önskar jag hade kunnat fotografera också.)

Men som sagt, couture finns överallt i Paris.

Som här, en minnessten i gatan för Callot Soeurs, ett modehus drivet av fyra
systrar och som stod på sin höjd under 1920-talet.

Eller när man helt plötsligt springer på en broderiskola.

Lesage gör helt magnifika broderier till en mängd couture-hus och det är nästan ofattbart vilken tid (och omsorg, kärlek och skicklighet) som läggs ner på broderierna. På  Ecole Lesage utbildar man framtidens petits mains till modehusen men även du eller jag kan betala (en saftig) slant för att lära oss broderihemligheterna. Karl Lagerfeld och Chanel köpte Lesage för ett par år sen eftersom inget av barnen Lesage ville ta över - vad skulle modevärlden göra utan Lagerfeld? (Eller Lesage?)

Åh puh. Det finns så mycket vackert. Det finns så mycket man kan göra. Jag har lite för lite tid. Lite för lite pengar. Men tack och lov möjligheten att i alla fall nafsa allt det här i kanten!