Fransk loppmarknad

Om vintageaffärerna var en besvikelse var loppmarknaderna precis så underbara som jag hoppats på, fullkomligt bågnande av stora och små antikviteter - allt från en kapsyl för 0,5 euro till byrå från 1700-talet för 50 000 euro. Mycket hörde hemma på museer eller på slott och mycket hade gärna fått flytta hem till mig (och mitt slott om jag haft något) och en del fick göra det också.

Tidigt lördagmorgon åkte jag söderut till Puces de Vanves, åt min mest franska frukost med kaffe och croissant på fiket på hörnan, och vid halv åtta hade jag köpt en kaffeservis. Elva koppar och tolv fat. (Nu kan jag ju lägga till att jag varit på jakt efter kaffeservis länge. Men det har alltid varit något fel - oftast för blommigt och gulligt eller för små koppar. Men nu!) Servisen är från 1920-talet i stram men glittrig elegans - art déco så det bara skriker om det.

Servisen tog sig hem hel och fin, i massa lager bubbelplast i handbagaget. Det stora "problemet" är att denna kaffeservis har skapat helt nya "behov" - nu behövs en stilig stram silverbricka, lämplig oblommig ogullig mjölkkanna (som tål micron) och egentligen att hela lägenheten blir lite mer art déco. Det blir dyra kaffekoppar det, sa V.

Där på lördag förmiddag fick jag också äntligen lägga vantarna på en klänning, i blått siden med engelska broderier, som bara behöver tas in lite i livet för att vara en perfect match, en fantastisk coiffe som vi (jag och madamen som sålde den) gissar varit bröllopshatten med slöjan fäst fram (hade jag inte sett insidan hade nog trott den var ny - den är helt fläckfri och varenda paljett sitter kvar!), lite pynt från 1930-talet att sätta på hattar, ett sidensammetband och en yttepytteliten sammetsdräkt för 10 euro. Jag skulle tro att den är sydd av en gammal aftonklänning - den är skarvad precis överallt med kilar inte större än ett par centimeter - i ryggen, i ärmhålet, i sidsömmen, och jag skulle tro att den är sent 1940-tal, och sen har ägarinnan förlängt kjolen med ett brett band säg till hösten 1947 för att bättre passa in bland Diors New Look-kjolar. Bara knapparna kan jag ju säga är värda 10 euro.

Jag hade bara klänning och tunn kofta och hade räknat benhårt med att solen snart skulle börja värma, men vi kan ju säga att jag höll på att frysa arslet av mig den här förmiddagen. Försäljarna stod i päls. Men ja, är man viking från Sverige så är man. Gott kaffe fanns det så klart också på plats - där kan man verkligen lita på fransmännen!

En fantastisk loppmarknad och en fantastisk förmiddag. Jag kommer tillbaka!!

På lördag eftermiddagen klämde jag in en retromarknad i Oberkampf och hittade en riktigt söt ullklänning - den visade sig vara som ett ålskinn på mig och får gå till Stina P-samlingen istället. Det mest fascinerande är att denna lilla ofodrade ullklänning har etikett från Bahamas. Ja, det känns ju gott med ull där!

Ull från Bahamas och siden från ... Paris kanske?

Söndag morgon var det dags igen (fast inte lika tidigt) och denna gång norrut, till Puces de Saint Ouen i Clignancourt. Att kvarteren mellan metron och loppmarknaderna är ganska shady är verkligen ingen överdrift - nej, jag vill inte köpa en iPhone av dig, eftersom du troligtvis plockat den ur fickan på  mannen som går tio meter längre fram. Inget pirat-Gucci-bälte heller tack. Men sen viker man av på en liten gata kantad med antikaffärer, och så smala gränder in där loppmarknadshimmelen breder ut sig! Saint Ouen består av 15 olika marknader med totalt runt 2000 stånd. Den första öppnade 1918 och sedan har det öppnat nya allt eftersom - någon i ett gammalt garage, någon specialbyggd för att vara just loppmarknad. Jag blev ganska överväldigad till att börja med - SÅ MYCKET GREJER och helt omöjligt att överblicka. Vid såna tillfällen blir jag ganska ställd och håller alldeles för hårt i plånboken.

Tänk om jag kunde få flytta in min ateljé och vintagesamling i något av de här två
alldeles underbara "loppisstånden" på Marché Vernaison, den äldsta av
loppmarknaderna på Puces de Saint Ouen.

Det var först efter en stadig lunch med fish & chips och jordgubbscheesecakepannacotta som jag kunde ta mig an mängden, men jättemycket shoppat blev det inte här. Jag behöver komma tillbaka nu när jag vet vad som väntar mig.

Falbalas - lite som ett museum, i Marché Dauphine.

Jag köpte en klänning från Falbalas, som har kläder från sent 1800-tal till 1970-tal, till tämligen rimliga priser. Min rosa pärla sitter som om jag sytt den själv och är i skimrande siden. Dessvärre luktar den apa. Jag kände det redan när jag provade den, men gissningsvis luktade jag apa själv också då, för nu tycker jag det har eskalerat. Jag måste lämna in den på kemtvätt och se om de kan göra något, annars får jag göra en chansning med ättiksbad. Den är tyvärr oanvändbar som den är nu - svettstanken är förlamande.

Fjädrarna är från 1960-talet och där köpte jag ett par högar lika gamla paljetter också - men paljetter i påse är inte så spännande att se på bild. Pärlbroderierna och knapparna däremot... Affären upptäckte jag medan jag klämde i mig en väldigt varm och väldigt kladdig och väldigt god crêpe med nutella (ja, det där med inget mjöl/inget socker gick ju så där i Paris...) och fick sanera mig rejält innan jag kunde ta mig an madames skatter. Efter att en mycket märklig fransktalande tysk orerat om att Tyskland minsann förlorade kriget men nu, nu är Tyskland starkt, och jag och madame himlat färdigt med ögonen och sagt la guerre, oh la la, så kunde vi ta oss an väsentligheter. Det visade sig att hennes familj ägt ett företag med pärlbroderier som specialitet, Les Perlés d'Antan. De hade sina lokaler mitt i Paris och gjorde alla de här broderierna för hand. 1989 fick hon stänga och nu säljer hon ut företagets lager. Jag blev nästan gråtfärdig när hon berättade - det här är saker man inte kan göra i maskiner, och den kunskapen och hantverket är på väg att försvinna helt och hållet. Det jag köpte var smådelar som blivit över och jag fick dem till ett pris jag nästan skäms för så här i efterhand. Knapparna är från 1930-talet och inte från hennes fabrik - och kostade mindre än vad nya i plast gör.

I loppisavsnittet - även om det här håller på att bli Världens Längsta Inlägg - passar det ju in med alla mina pappersfynd också. Det finns sanslösa mängder foton, tidningar, planscher och nytryck precis överallt. En del billiga, en del mindre billiga men sällan oöverkomliga (förutom en del orginalfoton på couture som jag förälskade mig i på Puces de Saint Ouen). Jag handlade hos de förtjusande  bouquinisterna längs Seine, i himmelriket Les Archives de la Presse och på loppmarknaderna.

Superfint skick från Les Archives de La Presse, men skisser både
på fram- och baksida av kläderna, och så antalet meter tyg som
behövs.

Lite sämre skick, men lika fina skisser som i den andra. 

Passade på att köpa födelsedagspresent till V också. Hon
har ju sitt stora intresse ungefär 50 år före mitt, vilket är
en utmärkt förevändning för att kunna ta hem såna här pärlor!

Visserligen nytryck, men åh så flott!

Vykort som jag köpte i museishoppen till Tamara Lempicka
och Art nouveau-utställningarna på Pinacothèque som jag och
A klämde in på lördagseftermiddagen.

Ett av mina finaste fynd: två gånger årligen gavs det ut en katalog
med färger och modeller för säsongen. Det här är vintern 1951 då
bland annat juvelfärger var något för modeskaparna att satsa på.
Saphir, Améthyste, Emeraude, Rubis och Topaze.

Det bästa är att redan innan jag åkte till Paris fått en storslagen idé som involverar just juvelfärger...