Vintage från Paris

Eller inte.

Jag hade minst sagt höga förväntningar på vintageshoppingen i Paris. Jag såg framför mig enorma mängder finvintage till rimliga priser, och spekulerade i hur jag skulle få hem allting. Köpa en extra resväska och betala för övervikten? Skicka med fraktbolag? Vi kan väl säga att det inte blev ett bekymmer överhuvudtaget.

Antingen var det polyester.

Eller också var det för dyrt.

Om vi börjar med polyestern. Mängden (blommiga) polyesterklänningar från 70-80-90-talet jag känt på är bisarr. Och verkligen inte vad jag hade väntat mig. Jag trodde fransyskor var chica och hade stil och satsade på kvalitet? Var kommer de där drivorna av mer eller mindre illaluktande polyester ifrån? Och vem köper det? Visst, det fanns annat också - sjuka mängder stentvättade jeansjackor med matchande minikjolar till exempel. Det kändes verkligen inte franskt och chict.

Och så priserna. Det där med dyrt är ju relativt. Är man mest sugen på en ny klänning är det ju helt ok att lägga runt 100 euro på klänning; hellre det än på något nyproducerat (i polyester). Men om man som jag mer är den samlande typen så är 100 euro ganska mycket. Det kan ändå kännas lite rättvist att fina kläder av god kvalitet får kosta - men jag trodde verkligen att jag skulle kunna fynda mera. Eller överhuvudtaget - i slutändan köpte jag inga klänningar i butikerna.

Jag kan ha varit på fel ställen. Men med tanke på hur många ställen jag faktiskt var på så förstår jag inte hur det i så fall gick till. Eller hade jag bara sjuk otur och någon supersamlare var i Paris veckan före mig och snodde ALLA fynd? Det fanns en handfull riktigt fina butiker som jag gärna återvänder till - mer om dessa längre fram. Men jag slogs gång på gång över hur dålig man är på att sälja second hand och vintage. Även om vissa butiker hade stor yta och inte bara var ett hål i väggen hängde kläderna så tätt att man knappt kunde bläddra bland galgarna - om de inte bara låg slängda i stora drivor. Har man 50 jeansjackor i lager behöver inte alla hänga ute - det räcker med 25 som får så gott om plats att man faktiskt kan se dem. Urusel belysning så att man inte riktigt ser nånting, och svartmålade väggar till det. Och inte minst de som röker i affärerna! Jag var inne i en affär med kläder från 1800-talets slut fram till 60-talet där kläderna hängde så tätt att jag knappt kunde ta ut ett plagg; men framförallt: hela lokalen - inklusive kläderna - var så totalt inpyrda av cigarettrök att jag fick gå efter tio minuter - mina lungor klarade inte av det. Och hon ville ändå ha 120 euro för en 1950-tals klänning. Helt bisarrt hur man kan förstöra kläder på det viset.

Men några pärlor:
Gilda vintage i Marais. Snyggt, rent och otroligt fina kläder. Hit kommer jag gärna tillbaka när jag inte förväntar mig att hitta vintage för 40 euro - och kan gå därifrån med nåt löjligt vackert för det tredubbla.
Mam'zelle Swing, också i Marias. Samma som hos Gilda - snyggt, rent, finfina kläder när huvudet inte är inställt på 40 Euro.
Hos Didier Ludot räcker det inte med 120 euro; lägg på en nolla. Men så är det också couture värdigt ett museum han säljer. Han tar tre butiker i arkaderna till otroligt vackra Jardin de Palais Royale.

En för den lilla svarta, en för dräkter och kavajer, och en för klänningar. Med hjälp av stora hundögon och min kärleksförklaring till couture och Diors New Look suckade han och öppnade något motvilligt klänningsaffären bara för mig (först sa han att han hade inga New Look inne - bara Dior från 50-talet. Nja, så petig är jag ju inte att jag förkastar en Dior från -59 heller.). Nästa gång borde jag ha med mig bomullshandskar så att jag kan ta ordentligt i grejerna och se hur de ser ut på insidan - efter en dag på stan är fingrarna kolsvarta och då börjar man inte vända ut och in på en crémefärgad Balmain.

Skyltföntstret till Dider Ludots klänningsaffär. Vad det är för
knallrosa som skymtar där innanför?

Jamen en Dior från 1959!

Balmain från 1967.

Dior från 2004. Och det där gröna till höger?

En Dior till! Från 1960 med det passande namnet Salade.

Le Monde Secret har smycken snarare än kläder - men vilka smycken! Framförallt art déco men även ett par sekel senare än det. Dessutom en fantastiskt trevlig ägarinna. När jag fick prova strasshalsbandet från 1950-talet fanns det inget alternativ än att plocka fram kreditkortet...

Hos Michel Weber Antiquités Brocante var jag seriöst frestad att köpa en solfjäder från 1910-talet prydd med silverpaljetter. Men även om jag är både en hamster och skata så kände jag att min gräns gick vid ungefär 95 euro för något jag definitivt inte kommer att använda. (Det skulle man för all del kunna säga om klänningar jag köpt i storlek typ 32 också, men...)

Allt som allt - var kan man fynda parischic vintage?