Att avsluta en söm

Jag vet inte riktigt vad det korrekta uttrycket är på svenska. På engelska heter det seam finish, vilket är ganska självförklarande - det där man gör för att avsluta sömmen, så att tyget inte repar upp sig. I moderna kläder som vi vanliga dödliga kan handla är det i stort sett alltid en overlocksöm. (Jag återkommer till de inte vanliga dödliga senare.)

Det brukar se ut ungefär så här; de båda tygstyckena är overlockade tillsammans. Ibland finns det en raksöm några millimeter in, men inte alltid (definitivt inte i trikåtyger).

Ett vanligt misstag som många gör är att tro att overlock är ett nytt påfund som kom på typ 1970-80-talet, men det var då det började dominera inom konfektionen. Overlock-sömmen uppfanns 1881 och det amerikanska patentet på den första overlock-maskinen är från 1889.

Det här är ett bra exempel på vintage-overlock i en klänning från 1960-talet. Fortfarande breda och isärpressade sömsmåner, men avslutade med overlock. (Jag vill ha sömmarna isärpressade eftersom de blir tunna och inte syns från rätsidan.)

Det finns flera olika sätt att avsluta sömmarna enligt traditionellt syeri. De flesta varianter kan man hitta på insidan av sina vintageklänningar. När jag syr, väljer jag olika metoder beroende på vad det är för tyg, plagg och hur det ska användas och tvättas. En bomullsklänning till exempel, som kommer att tvättas ganska ofta i tvättmaskin, får nästan alltid zick-zack sömmar.

Den ena (nedre)delen är zick-zackad medan sömmerskan varit smart och utnyttjat stadkanten, som inte repas upp, på den andra.

Ett snabbt och prydligt sätt är att använda en zick-zack-sax. Det funkar i krispiga tyger som inte repar sig så lätt - jag gör det ofta i klänningar i dupionsiden (som dessutom ska kemtvättas) och på foderdelar. Det jag gillar bäst är att det blir en absolut platt avslutning som inte alls syns på rätsidan av plagget.

Den här varianten blir också ganska osynlig - man viker helt enkelt in en del av sömsmånen och syr ner den med en raksöm. Det här är insidan av en balklänning - jag älskar att sömmarna är lite sneda och vinda och att man verkligen ser handen bakom. Idag blir vi toknervösa så fort ett tyg repar sig, men det är verkligen ingen fara.

Och så kommer vi till sist till den mest traditionella och mest tidskrävande av dem alla - att kasta sömmarna för hand. För de där som inte är vanliga dödliga och fortfarande kan köpa haute couture så är det så här sömmarna avslutas. Förutom att zick-zack-saxa är det här sättet som ger plattast, mjukast och mest osynlig avslutning, och är dessutom riktigt tåligt. På en brudklänning jag sytt kastade jag sömmarna för hand - den tjocka crêpe satinen jag använde repar sig lätt samtidigt som ALLT som pågår på insidan syns väldigt väl på utsidan. Alltså handkastade sömmar.

Så här syr man - från vänster till höger. Pedagogisk bild från Tuppens sybok.

Tack till Anna som skickade en mailfråga om handkastade sömmar - och som säger att hon älskar min blogg! Så glad jag blir av att höra det!