En brudklänning blir till

Drivor av tyg - det är något av det bästa som finns. Tyget som bruden valde är en riktigt tjock crêpe satin helt i siden.

Livet dubblerade jag med ett lager sidenorganza för att ge det lite stabilitet och form. Organzan tråcklades fast på alla delarna med sidentråd, för att inte lämna märken i tyget.

10 mycket små knappar kläddes med tyg - 9 till knäppningen i ryggen och en extra. Om man inte gör en extra, kan man vara säker på att den kommer att behövas. Gör man en extra, kommer knapparna att sitta var de ska.

Efter sista provningen när jag visste att klänningen satt som den skulle, korsades alla sömsmåner fast i sidenorganzan - både för att undvika att tyget repar sig och för att hålla sömsmånerna på plats. Det görs förstås för hand.

9 små klädda knappar i livet och träns i knapphålssilke, och så tryckknappar dolda i kjolen. Blixtlås var inte ett alternativ, för det hade bara dragit sig i sömmen.

Klänningen har en vid ringning upptill, och för att slippa hålla ordning på bh-banden knäpps de fast under bandet på axeln. Då håller sig både bh och klänning där de ska!

Insidan (i alla fall för oss synördar) är minst lika viktig som utsidan. Ibland kommer man undan med att insidan ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig, men på en brudklänning i crêpe satin gör man det inte. Inte bara för att vartenda felplacerat stygn syns på utsidan, utan för att det är en ateljésydd brudklänning - och då ska insidan vara lika fin. Alla sömmar i livet är nedkorsade i organzan, sömmarna i kjolen är handkastade, och sömmen där kjolen möter livet är bunden i tunt viskostyg. Och så plats för Stina P-etiketten!

Och så klart är fållen också handsydd. Här har jag tagit hjälp av ett riktigt tunt rayonband för att dölja stygnen och för att få det så slätt som möjligt. Här fick jag använda mina minsta stygn - om jag lyfte mer än en tråd i sidenet syntes det från utsidan.

Det färdiga resultatet, det syns ju här!