Längsta Inlägget om Siden

Vi fortsätter vintagematerialskolan med siden, ett av mina absoluta favoritmaterial.

En flott klänning i "vanligt enkelt siden", det vill säga en tuskaft.

Idag kommer siden framförallt från Kina och Indien, och vävs i en mängd olika tekniker. Det kan vara allt från den tunnaste chiffong till den tjockaste duchessen. Siden är ett naturmaterial, det andas och är väldigt skönt mot huden. En del siden går utmärkt att tvätta i vatten, vissa i maskin (med sidentvål! Vanligt tvättmedel "torkar ut" sidenet och gör det papprigt och glanslöst.) medan andra definitivt ska kemtvättas.

Hos Simbrasiden i Stockholm (där jag brukar köpa sidentyg) finns en utmärkt liten handbok med skötsel, tillverkning och användning och dessutom information om silkesfibern.

Hur vet man då om det är siden? Ju mer man klämmer och känner på tyger desto mer lär sig fingrarna hur det känns. Det är oerhört svårt att beskriva nåt som sitter i fingrarna (värre än att beskriva en smak!) men handlar om yta, följsamhet och mjukhet. Det finns dessutom en viss sötaktig lukt man kan känna ibland. För att vara säker på det ena eller det andra brukar jag elda. Pilla bort några trådar eller klipp en trekant ur sömsmånen, håll i en pincett och håll över ett brinnande ljus. Siden brinner långsamt, och det blir oftast väldigt lite aska; som en spröd, svart rund pärla. Och så luktar det bränt hår.

Hade det varit polyester, hade det luktat bränd plast och blivit en hård svart rund klump, och dessutom smälter polyester snarare än brinner. En konstfiber som acetat är betydligt vanligare än polyester i en vintageklänning från 1950-talet eller tidigare, och då hade tyget också snarare smält än brunnit men istället luktat ättika/vinäger och bildat en oformlig svart och spröd klump. Det skulle också kunna vara rayon eller viskos, som brinner väldigt snabbt, luktar trä eller papper och i stort sett inte ger någon aska.

Den här ateljésydda skapelsen har jag trott var en fin sidensatin - tills jag eldade på den och insåg att det var acetat.

Jag har märkt att det är sjukt svårt att fota tyg. Men är här ändå några exempel:

Chiffong. Trådarna är tvinnade som ger en crêpad, matt yta och lite elasticitet. Kan användas till hattmakeri också.

Pajsiden, eller japonsiden. Tunn och lite skör tuskaft. Används ibland som foder - eller som klänning...

Dupionsiden, som är otroligt populärt i Sverige. Matt och lite ojämn yta eftersom den vävs med en knutigare tråd, med finfin lyster och lite prassel. Kallas ofta thaisiden eller råsiden. Men råsiden är det inte - det ser helt annorlunda ut.

Sidentaft påminner lite om dupionsiden, men är helt slättvävt och riktigt stelt och frasigt.

Som sagt, svårt att fotografera tyg. Det här är i alla fall en crêpe de chine. Vävd i tuskaft med olika hårt tvinnade trådar som ger en matt yta och elasticitet. Ser lite ut som en trikå.

Det här är kanske vad man oftast tänker på när det gäller siden - ett satinvävt tyg som crêpe satin. Till höger ser man den blanka ytan och till vänster baksidan, som är crêpad. Man kan välja helt fritt vilka sida man vill ha på utsidan av plagget.

En satinvävd klänning i rosmönster med klassisk 50-tals ringning.

Det här är en av de klänningar som jag använder mest för tillfället, och den är både satinvävd och brokadvävd - och med soutage runt brokadmönstret.

Kan också vävas dubbelt så att det är satinvävt på båda sidor. Duchesse är en mycket tjock satinväv som rullar sig i kanterna och som man oftast ser i brudklänningar.

En typisk duchessebrudklänning med fantastiska broderier och vattenskador. Däremot inte i siden utan polyester... Det är så svårt att SE vad som är vad!

Jag tror den här är satinvävd - men med riktigt långa trådar som gör den nästan lite lurvig. Tyget är dubblerat med svart organza. Sidenorganza är tunn precis som chiffong, men riktigt styv eftersom man inte tvättat ur bindemedlet. Används inom traditionell sömnad för att stabilisera tyger.

Till sist det lite sidenrips. Här extra fin, eftersom tyget har moiréeffekt. Effekten får man antingen genom vävningen (genom att variera trådarnas spänning) eller genom att pressa tyget med olika hårt tryck. Det här tyget är av den senare varianten - det märks eftersom moirén försvinner om man använder ånga när man stryker det.

Den här klänningen är - vare sig det syns eller inte  - i sidenrips. Det är tjockt och ger fin styrsel för såna här dramatiska skärningar. Det gör ont att den är för stor för mig.

Och med det tror jag vi avslutar det Längsta Inlägget om Siden!