Antikveckan

Sista veckan i juli är det tätt mellan antikviteterna i Skåne. Tredje söndagen är det samlarmarknad i Degeberga, och veckan därpå flyttar karusellen till Helsingborg. Den här veckan brukar vara en av sommarens höjdpunkter, men i år känner jag mig lite ... besviken. Förra året ramlade det in klänningar och hattar - och det gjorde det inte i år. I Degeberga var det bastuhetta och alla höll på att få värmeslag; inte minst jag som tycker att allt över 22 grader är lite för varmt - när det är 28, vindstilla och på en öppen gräsplan är det mest en stor plåga för mig. Som tur är var jag och syster där tidigt, men jag hade nog bara en fungerande hjärna den första halvan av marknaden. Det gick ganska snabbt mot slutet, och så la vi oss med vår vätskebrist i skuggan på Forsakar istället.

Lite nytt sysilke. Den allra smalaste rullen fick jag av Bodil (hon som säljer
så fint hatteri) - det är nylontråd som man lagade sina strumpbyxor med.
Tråden är inte tjockare än ett hårstå. Fascinerande. 

Det här tyget köpte jag också av Bodil. Väldigt smalt men en ganska lång
bit. Det kommer att bli en finfin klänning till mig. Tyget är från 1940-talet, i
mjukaste viskos och jag tror att jag ska sy den i en stramare krigs40-tals-
modell än vad jag brukar. (Fast utan de dominerande axlarna!)

Gissningsvis kan jag hitta inspiration i Allers mönstertidning; en bunt från
krigstiden. Men det är ju inte riktigt min bästa era, så jag tror att jag säljer
de här vidare. Men framsidorna är så snygga!

Damernas Värld rapporterade om Dior 1947. Det här är Bodils tidning, som jag
såg på vintagemässan men inte fick köpa (det förstår jag. Jag hade inte heller
sålt den.) - men som Bodil erbjöd sig att kopiera upp till mig! Så nu har jag min
egen -  med Gruau-teckning på framsidan!

Den här pinnen är jag extremt nöjd över. Dels för att det är
en väldigt snygg och väldigt hög hatthållare - inte alls vanligt.
Dels för att jag först såg en annan i trä, för 450 kronor som jag var
jättesugen på. Två rader längre bort fanns den här - i metall och
bakelit, och jag fick den för 300 kronor! Lustigt nog köpte jag den av
samma damer som jag förra året köpte den blåa sammetshatten av!

Och så den här gammelrosa tylldrömmen! Jag såg den i typ
tredje ståndet, och förälskade mig direkt- Tyllen! Sidenet med
blombroderier! Modellen! Hon ville ha 900 kronor för den,
vilket kändes rimligt i sak men inte som första köp 7.35 på
morgonen. Vi dividerade ett tag utan att komma överens, och jag
lämnade tillbaka den  när min syster sa de förlösande orden "men
vad  hade du kunnat tänka dig att ge Stina?" "600" sa jag.
Och då blev det så!

Något har tagit in bystvidden med prydliga stygn - på
utsidan! 

När jag kom hem undersökte jag drömmen lite närmare och
hittade det här jättehålet (10 centimeter långt...) nedanför
rumpan. Det döljs av vecken och tyllen, men jag blev så sur.
Jag tyckte jag undersökte den, men tydligen inte tillräckligt.
Jag ska sätta ett tyg bakom för att dölja det lite, och för att
förhindra att det rivs upp mera. Men med den här revan var 600 kronor
ett överpris. (Men titta vilka söta broderier!)

På torsdagen öppnade nästa begivenhet; antikmässorna i Helsingborg. (Visst, betalar man 400 kronor får man komma redan på onsdagkvällen. Det gjorde inte jag.)

V och jag började med kaffe hos mig halv tio, och var på plats i kön strax före elva. Flytten till arenan gjorde att det fanns frisk luft större delen av tiden - ett klart lyft. Vi åt en förvånansvärt god lunch: deppigt nog kanske största fyndet? Man räknar liksom inte med att få god mat på ett sånt där evenemang, men nu var det senapig potatissallad och grillad, marinerad karré och massa sallad och chilimajonnäs och urgott. Men vi blev färdiga med alla hallar på nolltid. Så vi fortsatte till Olympiahallen, som hade höjt entrén och minskat antalet utställare. Tveksamt bra idé.

En mycket mager skörd - två hattnålar i bakelit, ett skärpspänne i strass och
en nackspegel i björk (?) med slipat spegelglass, så att mina kunder kan se
sina hattar bakifrån. That's it.

Både V och jag funderade på var både fynden och vår eufori tagit vägen. (Euforin är inte nödvändigtvis kopplat till fynd - det kan lika gärna vara att få dregla över en tiara för 450 000 kronor hos Kurt Ribbhagen. 17 karat gammelslipade diamanter, och den kunde monteras om till halsband. När känner man att det är rimligt att gå runt med en halv miljon på huvudet? Hur köper man den? Finns det någon som har en kreditkortsgräns på en halv miljon? Ringer man sin bank och säger "för över pengarna!" Hur mycket pengar behöver man ha för att det ska kännas som ett rimligt köp? Fast visst, hellre en halv miljon som glittrar i håret än en ful tavla på väggen...)

Var det verkligen färre utställare än vanligt? Hade de med sig mindre än vanligt? Är det vi som blivit så mycket kräsnare? Oklart. Men det gör mig lite orolig för framtiden - ända sen jag kan minnas har majoriteten av försäljarna på antikmässor varit pensionärer. De som var det när jag var barn har rimligen trillat av pinnen vid det här laget; och jag undrar om återtillväxten är säkrad. Vad vill morgondagens pensionärer? Åka runt på antikmässor eller segla till Västindien? Jag är ju rädd för att det är det senare...

(Så många frågor i detta inlägg, så få svar...)