Modisternas beskyddarinna

Det är med blandade känslor jag konstaterar att det är St Catherines dag imorgon. Katolicismen är ju fullproppad med helgon och beskyddare för det mesta och St Catherine har ansvaret för såväl modister som ogifta kvinnor över 25 och förknippas dessutom med couture och couture-husen i Paris. Där firas dagen sedan flera hundra år tillbaka; förr genom parader och pussande på ogifta kvinnor (det sågs som givet att var man ogift var man även okysst...) men idag verkar det vara ett tillfälle att stänga ner syateljéerna, bjuda de anställda på mat och champagne, och tävla i grön-gula hattar. Den delen är ju otroligt sympatisk! Ju fler anledningar till att fira och dricka champagne; desto bättre. Och inte minst i ganska gråa och kalla november.

Den mer osympatiska delen är så klart kopplad till att vi ogifta kvinnor helst ska ägna dagen åt att be St Catherine om en man - och ju äldre man blir desto mindre får man nöja sig med. Före 25 är det helt ok att be henne skicka en man som är snäll, rik, generös och trevlig, men när man passerat 30 ber man henne skicka en man, vilken som helst. Även i England firades dagen med den föga uppmuntrande bönen "St Catherine, St Catherine, O lend me thine aid, And grant that I never may die an old maid." Idag är det ganska lätt att raljera över sånt här hittepå, men det är inte alltför svårt att föreställa sig tider när det här var på fullt allvar, och en ogift kvinna verkligen inte stod högt i kurs (det gjorde väl inte de gifta heller i och för sig, men någon slags status var det väl att vara fru). Irriterande att äkta-make-jakten är kopplad till ett helgon som beskyddar modister och sömmerskor, yrken som jag i alla fall i Sverige historiskt har uppfattat som möjliga för kvinnor att göra karriär inom, även, och kanske framförallt, som ogifta.

Varför just gul-gröna hattar förresten? Det är ju knappast den mest smickrande färgskalan... Gult representerar tro (gissningsvis på såväl gud och helgon som på att hitta en man) och grönt representerar visdom. Kanske ska hålla mig till en grön hatt imorgon då? Den där tron ger jag inte mycket för, och med hänsyn till de karlar som St Catherine skickat mig så här långt föredrar jag att dö som ungmö. (Fast nu har jag hört att grönt är för hopp och gult för familj? Inte lätt att få ordning på symbolspråket!)