Identitetskris, syeri, kolhydrater och Dior

Ända sen jag sydde färdigt den sista klänningen till en kär kund i vintras har jag varit ... off. Oinspirerad. Trött. Less på hela alltet. Men det följde en mindre identitetskris. Om jag inte syr, vad gör jag då?

Det har inte hjälpt att titta på tyger, på mönster, på vackra kläder. Tvärtom gav det mest en skavande känsla; så mycket jag "borde". Jag var helt enkelt varit ganska lost. Istället blev det mycket vintage; köpa, sälja, läsa. Men efter vintagemässan kände jag mig off på vintage också, och då blev jag faktiskt rädd. Vad gör man när ens stora intressen och passioner helt plötsligt känns lite blä?

Uppenbarligen åker man till Bath, moffar i sig sjuka mängder kolhydrater, förlorar sig i historia och åker sen hem och ser en film med Gertie.

Helt plötsligt kommer det där pirrandet tillbaka. Inspirationen. Viljan att göra något, skapa något, använda händerna. Jag blev ganska chockad, men tänkte att nu får jag väl passa på. Det är nog tanken som lockar mer än att faktiskt göra nåt, men jag passar på. Fram med Dior-kavajen (starkt inspirerad av The New Look) som hängt i snart ett år; full med nålar från senaste inprovningen. Jag tog på mig den, konstaterade att innålningen fortfarande stämde (förutom axlarna) och började sy och sprätta. Och det var kul!

(Det roliga är att Gerties vlog egentligen handlar om vintage, Charles James för att vara exakt, men det som kom tillbaka var syeriet. Jag har alltid gillat hennes estetik, syeri och språk; men framförallt hennes entusiasm. Nu gick den uppenbarligen rakt in i systemet. Eller var det offergåvorna till Sulis Minerva?)

Sen blev det två dagars jobb och jag var så trött och så sömnig. Kan hänga ihop med att kroppen fick vara utan kolhydrater. Eller inte. Men jag tänkte - även om jag om kvällarna läste Gertie's New Blog for Better Sewing, tittade på Diorfilmer och försökte hitta inspiration till padded hips - att den där lusten till att sy, den var nog högst tillfällig. Men nä. Nu har det gått ett par dagar till och det kittlar både i mage och händer av lust till syeri. (Som också kan bero på kolhydratsstoppet.)

Kanske blir den här kavajen färdig till den här hösten ändå...?

Update: jag klarar inte av att lägga upp den där bilden (från oktober 2012...!) utan att kommentera att det har hänt grejer på storleksfronten. Både min egen och kavajens. Det var ju det där med kolhydrater...